lördag, april 09, 2011

Om arbetslinjen som den rättvisa vägen till integration


Integration är ett mystifierat begrepp som egentligen är en helt naturlig process, men bara under förutsättning att människor får möjlighet att träffas och se varandra i ögonen. Den som har ett arbete att gå till tillbringar en stor del av sin vakna tid tillsammans med andra. Arbete och integration går med andra ord hand i hand. Alliansen har under lång tid anfört arbetslinjen som en nyckel till integration. Det är mycket glädjande och det arbetet måste fortsätta, exempelvis genom att se över turordningsreglerna på arbetsmarknaden.

Problemet för Alliansen är att arbetslinjen har tillskrivits en darwinistisk framtoning där endast den starkaste överlever. Alliansen har kort sagt svårt att argumentera för praktiska arbetsmarknadsåtgärder utan att bli kallad skoningslös och orättvis av vänstern. i debatten om jobben verkar vänstern alltid ha rättvisan på sin sida. Här borde Folkpartiet spela en betydligt mer framträdande roll.

Integrationsminister Erik Ullenhag sitter på arbetsmarknadsdepartementet. Bättre plattform till att diskutera arbetsmarknadspolitik är svår att finna. Ett idéburet, liberalt parti som Folkpartiet borde därför argumentera för varför det inte bara är nödvändigt, utan också varför det vore rättvist att reformera den heliga (s)venska arbetsrätten.

Socialdemokraten och före detta arbetsmarknadsministern Hans Karlsson uttalade sig om vänsterns syn på arbetsrättslig rättvisa i SVT:s Dokument inifrån (27/2) om ungdomars villkor på arbetsmarknaden: "Det är inte av Gud givet att ungdomar ska stå utanför arbetsmarknaden, det är en prioriteringsfråga". Den svaga gruppen ungdomar ställs alltså medvetet utanför arbetsmarknaden till förmån för den starkare och tillsvidareanställda föräldragenerationen. Tanken med detta generationskontrakt är att ungdomen i sinom tid ska få fäste på arbetsmarknaden. Problemet är att generationskontraktet även spiller över på andra personer utan arbete - till exempel den som är nyanländ invandrare.

Så här ser alltså socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik ut. Möjligheten till att få ett arbete definieras av individens grupptillhörighet, inte av individens förmåga. I praktiken innebär det att ungdomar och invandrare på grundval av sin grupptillhörighet är systematiskt diskriminerade. Detta är värt att ha i åtanke när Håkan Juholt börjar tala om rättvisa på arbetsmarknaden. Och det är då Folkpartiet ska förklara varför det liberala alternativet är både bättre och mer rättvist. En liberal arbetsmarknad utgår från individens förmåga eftersom varje människa förtjänar att bedömas var för sig. Med en mer flexibel arbetsrätt frigörs individer - ungdomar och invandrare - från sin grupptillhörighet. Därmed hamnar den enskildes kompetens och drivkraft i förgrunden. Något som skapar lika förutsättningar för alla, oavsett grupptillhörighet.

Rättvisa innebär att skydda den svages rättigheter. Dagens stelbenta anställningsskydd skyddar emellertid bara den redan anställde, inte den arbetssökande. Turordningsreglerna på arbetsmarknaden bör därför revideras. Dels av redan nämnda rättviseskäl, men också för att det skulle skapa en mer dynamisk arbetsmarknad där människor i större utsträckning byter jobb och vågar pröva sina gränser. Sådan dynamik betyder fler möten människor emellan - och möten betyder i förlängningen att idéer föds, att företag bildas och arbetstillfällen skapas. Resultatet är välstånd för alla.

Sveriges mångkulturella befolkning är en global konkurrensfördel - men bara om Sverige har rykte om sig att ha en arbetsmarknad som tar emot invandrare med öppna armar. Det framtida Sverige bör därför göra sitt yttersta för att locka till sig människor från andra delar av världen. Därför vill jag skicka en uppmaning till Folkpartiet: Gå i bräschen för att avskaffa dagens rigida turordningsregler. Verka för att riva dagens skyhöga anställningströsklar. Argumentera för en mer dynamisk arbetsmarknad där individer både uppmuntras till att pröva sina vingar och får möjlighet att se varandra i ögonen. Arbete, integration och välstånd går hand i hand.

Debattartikel publicerad i Tidningen Nu

tisdag, februari 01, 2011

Om kvinnors och mäns rättigheter framför kameran















Både män och kvinnor viker ut sig i glossiga månadsmagasin. Dessa utvik tenderar dock att bedrivas på ojämlika villkor. Män tittar stint in i kameran och blir därmed jämlik med betraktaren. Kvinnor åmar sig på olika vis inför kameran och blir därmed till ett objekt för samma betraktare. Detta har jag skrivit om tidigare, läs (här) eller titta helt enkelt på bilderna här ovan.

Linus Fremin har uppmärksammat samma fenomen. I dag skriver han på sin blogg att lösningen på problemet är att även män bör göras till sexobjekt när de viker ut sig. Fremin menar att detta är en feministisk strategi; män blir ju i så fall lika utsatta som kvinnor. Hans argument är att samhället ändå inte kommer att bli mindre sexualiserat, så då får män finna sig i att bli lika vidrigt behandlade som kvinnor.

Jag håller verkligen inte med. En feministisk strategi borde snarare syfta till att göra kvinnor till aktiva subjekt framför kameran, inte att göra män till maktlösa objekt.

Jag håller med Fremin om att vi lever i ett sexualiserat samhälle. Det är dock inte nödvändigtvis ett problem i sig. Sexualisering blir till ett problem först när människor är maktlösa. Att vara ett objekt är att vara maktlös, för då är du bara till för att behaga någon annan. Att vara ett objekt är alltså per definition något dåligt. Linus Fremin verkar alltjämt tycka att objektifiering är något önskvärt.

Västvärlden har 200 år av kamp för demokratiska rättigheter bakom sig. Målet har varit och är fortfarande att befria människor från förtryck. Fremin anser emellertid att vi nu ska överge denna strävan. Helst plötsligt ska vi inte kämpa för kvinnors rättigheter. I stället ska vi beröva män deras rättigheter. Resonemanget verkar lyda att det då åtminstone blir lika dåligt för alla. Fokus borde emellertid vara att lyfta och frigöra kvinnor, och det kan man göra utan att sänka och förtrycka män.

Linus Fremin får gärna kalla sin strategi för feministisk. Själv bedömer jag hans strategi som både pessimistisk och felaktig. Hans resonemang säger att vi lika gärna kan ge upp och göra oss till maktlösa objekt allihop; vad vi än gör så kommer ingenting att bli bättre. Men mycket har blivit bättre. Annars hade kvinnor inte haft rätt till utbildning, annars hade kvinnor inte haft rösträtt, annars hade kvinnor inte kunnat försörja sig själva. Därmed inte sagt att vårt samhälle är jämställt. Det är det inte. Mycket arbete återstår och vägen framåt kommer inte att vara spikrak.

En sak står emellertid klar: I vår strävan för ett mer jämställt samhälle ska ingen berövas sin rätt till att vara ett subjekt; inga kvinnor, inga män; inte framför kameran, inte på dansgolvet, inte i sängen. Att kvinnor behandlas som maktlösa objekt i utvikningsmedia är inget argument för att män ska bli behandlade på samma sätt. I stället bör vi kämpa för allas rätt till att vara subjekt; subjekt som själva kan bestämma över sina liv.

---------------------------------

Uppdatering: Linus Fremin bemöter mina invändningar i kommetarsfältet till sin blogg. Han anser att jag tar i när jag påstår att han vill frånta människor deras rättigheter. På den punkten måste jag ge Fremin rätt; han påstår inte att han vill frånta människor deras rättigheter. Det är en alldeles för kategorisk formulering av mig. Jag vidhåller emellertid att hans förslag innebär att ändamålet (jämställdhet) helgar medlen (mer objektifiering). Sett utifrån människors rättigheter och det framtida samhälle som jag gissar att både jag och Fremin vill ha, så menar jag att den vägen är problematisk.

Att göra män till sexobjekt i större utsträckning ser Fremin som en parallell strategi till att i grunden förändra synen vi har på sexualitet och könsroller. Han poängterar också vikten av att samtidigt stärka kvinnans position. Jag håller verkligen med om att föreställningar om exempelvis maskulinitet och mansideal bör problematiseras, men i det här fallet ser jag hellre att större fokus läggs på att stärka kvinnans position, inte att försvaga mannens dito.

Avslutningsvis kan sägas att detta är en övning i att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Det ena behöver självfallet inte utesluta det andra. Därför tycker jag att Fremins inlägg är välkommet; det belyser en viktig fråga. Avsikten med mitt eget inlägg är så klart att problematisera jämställdhetssträvanden, inte att motarbeta dem.

torsdag, januari 13, 2011

Om likheterna mellan Svenska Akademin och den turkiska staten i fejden mellan Ranelid och Englund
















Författaren Björn Ranelid tycker att ledamöterna i Svenska akademien bör ta sig ut från kammaren och börja dansa i Let's dance. Peter Englund, Akademiens ständige sekreterare, raljerar på sin officiella akademiblogg att allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas. Så startas en författarfejd i Sverige 2011. Man kan välja att se det som blott ett skolgårdsbråk mellan två förvuxna pojkar. Eller så väljer man att se det som en liten händelse i ett mycket större sammanhang. Själv väljer jag det senare alternativet, för sammanhang har alltid sitt ursprung i den lilla händelsen.

Att Björn Ranelid är en lättkränkt primadonna är ingen nyhet. Likaså är det ingen nyhet att Peter Englund representerar en av Sveriges mäktigaste kulturinstitutioner. Skillnaden ligger så klart i att Ranelid enbart representerar sig själv i egenskap av enskild sketen författare - och som den enskilda sketna författare han är så har Björn Ranelid rätt att säga vad fanken han vill om mäktiga kulturinstitutioner.

Peter Englund representerar alltjämt inte sig själv, utan den mäktiga kulturinstitutionen Svenska Akademien. Av detta följer att han har ett stort ansvar för han säger, skriver och tycker. Ett ansvar som är särskilt stort när Englund tycker saker på sin officiella akademiblogg. I det forumet är det exempelvis inte lämpligt att sparka på enskilda författare och insinuera att de borde beläggas med munkavle, hur sketna de än må vara.

Den mest uppenbara anledningen till detta är att Akademien bör värna det fria ordet. En annan (mycket bättre) anledning är att Ranelid är en person medan Akademien är en institution. Som enskild person har Ranelid rättigheter som en institution likt Svenska Akademien inte har. Björn Ranelid må vara en ovanligt lättkränkt man, men han är en människa och kan därför kränkas. Akademin däremot är en institution och kan inte kränkas. Ändå framstår Englund och Akademin som förolämpade av och irriterade på den rallarsvingande Ranelid.

Men Svenska Akademien är i gott sällskap. Det finns nämligen många institutioner brukar känna sig kränkta. Kyrkor och religiösa samfund är vanligt förekommande exempel, den turkiska staten ett annat. Den turkiska staten känner sig ibland förolämpad av författare som med sina förhatliga böcker och yttranden skändar den turkiska nationalstoltheten. Den brukar då göra sitt bästa för att belägga den förhatlige författaren med munkavle. Orhan Pamuk har exempelvis varit föremål för en sådan rättsprocess. Samme Pamuk som så sent som 2006 belönades Nobelpriset i litteratur. Samma nobelpris som Svenska Akademien delar ut. Tur för Orhan Pamuk att han inte hann kränka Svenska Akademien innan prisutdelningen gick av stapeln. I så fall hade han nog kunnat glömma sitt Nobelpris.

-----------------------------------------------

Många många många har skrivit om Ranelid Vs. Englund. Till de bättre analyserna som jag hittills har kommit över hör Gabriel Byströms på GP, Elin Grelssons på Aftonbladet samt Johannes Forssbergs och Erik Heimerssons på Expressen.

lördag, januari 08, 2011

Om Palin, Auster och språkbruket

Jag läste Oracle Night av Paul Auster för några år sedan. I en passage menar Auster att vi måste vara försiktiga med vad vi säger och skriver. För det som sägs och skrivs är i någon mån dömt att inträffa. Det är ett påstående som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. Jag ogillar att se tillvaron som förutbestämd utifrån tidigare händelser. Vårt ansvar som människor sträcker sig dessutom inte in i oändligheten; det finns grader i helvetet och gränser för vad som är rimligt att begära av oss. Men vi måste vara medvetna om att orden vi använder inte bara är ord. De skapar också den verklighet som vi delar med varandra.

Sarah Palin borde så klart veta vad som är rimligt att använda som retoriskt grepp för att få fram en ståndpunkt. Och hon borde definitivt veta att inte på några villkor anspela på våld när hon vill sluta leden i en valrörelse. Palin bär inget ansvar för att kongressledamoten Gabrielle Giffords i detta nu ligger för döden till följd av ett kallblodigt vansinnesdåd i Tuscon, Arizona. Palin är bara en människa, och människors ansvar är inte oändligt. Världen är heller inte en tickande bomb som är dömd att brisera. Men som nobelpristagaren Paul Krugman skriver på sin blogg: "violent acts are what happen when you create a climate of hate". Sarah Palin borde veta att vi i slutändan tvingas leva i det samhälle som vi pratar om. Därför borde hon inte ha twittrat det som står här ovan.

fredag, januari 07, 2011

Om #prataomdet av Lisa Bjurwald på DN:s ledarsida

#prataomdet lever vidare. Samtalet om sexuella gråzoner diskuteras fortfarande - på Twitter, i bloggosfären och på den egna hemsidan. I dag citerar dessutom Lisa Bjurwald mitt tidigare blogginlägg i ämnet i sin DN-ledare. Läs hennes ledare (här) och mitt blogginlägg (här).

Bjurwald påpekar att myten om mannen som ett erövrande rovdjur är djupt problematisk. Detta eftersom sådana myter sätter käppar i hjulet för jämställdheten. I detta framhåller hon att männen själva tar för liten plats i jämställdhetsdebatten. Om detta kan jag bara hålla med. Som man är du antingen en ståndaktig hingst eller en slokörad valack. Gråskalorna däremellan bortses ofta ifrån. Män måste därför på eget bevåg börja berätta om sina egna erfarenheter och sin egen syn på maskulinitet och sin tilldelade könsroll. Det handlar inte om att män välvilligt ska bjudas in till att delta i diskussionen. Nej, det handlar om att män ska ta sig det utrymme i debatten som de förtjänar. Och det måste vi män göra själva, annars kommer den manliga könsrollen aldrig kunna vidgas.

Lisa Bjurwald ser det som symptomatiskt att män i 20–30-årsåldern ofta "använder uttrycket 'hemsläp' för ett nattligt ragg". Hur det är med den saken låter jag vara osagd. Det är dock sympotomatiskt att det måste till en kvinna för att den manliga könsrollen ska diskuteras på ledarplats i Sveriges största morgontidning. Män verkar kunna ta plats överallt, men inte i jämställdhetsdebatten.

-----------------------

Jag deltog även i SVT Debatt 21 december när #prataomdet diskuterades. Se programmet (här) och mina kommentarer till samma program (här) och (här).

Därefter bloggade jag om diskriminering och könsmaktsordningens begränsningar (här). Något som Unni Drougge svarade på i en SVT Debatt-artikel om patriarkatets rätta ansikte (här).