torsdag, december 14, 2006

Om andra klassens medborgare

Veckans hållplats i konsultlivet kom att bli ett lager som distribuerar diverse datatillbehör och annan stöldbegärlig elektronik. Knappt hade jag fått in matlådan i kylskåpet innan jag blev informerad om att vissa säkerhetsåtgärder var vidtagna på arbetsplatsen. Det var inget som sades rakt ut, men en vild gissning var att företaget hade haft vissa problem med snatteri och stölder av varor.

Somliga grejer var därför inlåsta i ett förråd dit man behövde en nyckel för att komma in. Samtliga anställda ur den ordinarie personalen ägde en sådan nyckel. Ingen bemanningsanställd ägde en sådan nyckel, vi var tvungna att fråga den ordinarie personalen om lov. Med andra ord, ännu ett bevis för att ALLA tillsvidareanställda, hur de än uppför sig, ALLTID är värda lite mer än oss andra, både i kronor och förtroende räknat.

Det dröjde ganska lång tid innan jag fick anledning att fråga efter nyckeln till detta dyrbara rum, och jag ska erkänna att jag var väldigt nyfiken när jag äntligen klev in i detta samtida vapenskåp. Vad skulle möta mig? Faktum var ju att även de övriga varorna var ganska dyra; laserskrivare, mp3-spelare, digitalkameror etc. Jag förväntade mig alltså MYCKET flashiga prylar där inne, typ resterna av Apollo 11, minst. Besvikelsen tornade dock snart upp sig i mitt inre, för jag insåg omgående att prylarna som förvarades bakom dörren även förvarades framför densamma. Samma grejer alltså.

MEN, SAMMA GREJER? VARFÖR LÅSER NI IN SKITEN DÅ?

Inledningsvis föreföll detta vara ett helt idiotiskt system, så idotiskt att jag inte ens vågade ifrågasätta det. Men allteftersom veckan gick kom jag på att det finns ett enormt symbolvärde i denna låsta dörr: Storebror Ser Dig.

måndag, december 11, 2006

Om identitet

I fredags kväll gick Agnes och jag längs Andra Långgatan i Göteborg, ett synnerligen bartätt område. Plötsligt får hon för sig att battla.

-Jag har varit på Bombay, har du?
-Ja, jo.
-Och jag har varit på Kellys, Sejdeln och Kings Head.
-Jag med.
-Notting Hill.
-Japp.
-AL5?
-Japp.
-Rover?
- Go on.
-Byns Bistro?!
-Nää..
-HA!
-Yokohama har jag i och för sig varit på..
-Jaja, det har väl alla.
-Men jag har varit på Jazzå! HA!
-Okej, du är väl Göteborgare då.

It's good to belong.

fredag, december 08, 2006

Om det inte varit för om

Om självförakt


And don't believe me
If I claim to be your friend
'Cos given half the chance
I know that I will kill again

torsdag, december 07, 2006

Om språkets förmåga att glorifiera verkligheten

Tidigt onsdag morgon ringde chefen; min chef vid bemanningsföretaget, that is to say. Han ville naturligtvis veta vad dispyten mellan mig och Ärkebossen egentligen handlade om, och varför Ärkebossen hade skickat hem mig från Knäckebröhult. Med patologisk diplomati förklarade jag händelsen och medgav att jag hade felat, d.v.s flyttat på lådor (!), men fördömde samtidigt påföljden, d.v.s avhysningen.

Denna skenbart ödmjuka inställning från min sida fick chefen att falla likt en julgran, för även han tyckte att Ärkebossen var ett regelrätt och maktgalet svin som genom goda transportvitsord idag har en lön som överstiger det anständiga. Sedan gnisslade chefen vidare en halvtimme om hur tufft livet kan vara som konsult.

Konsult?

Jag är alltså konsult.

Det svenska språket är fantastiskt.

Transportvitsord innebär att du beter sig så grisigt på arbetsplatsen att ingen står ut med dig. I slutändan kommer detta resultera i att din arbetsgivare helt plötsligt erbjuder dig ett annat arbete, företrädesvis ett högre betalt arbete, eftersom ett högre betalt arbete intresserar dig. Detta högre betalda arbete blir du erbjuden eftersom din arbetsgivare vitsordat dig inför någon annan arbetsgivare, antingen inom samma organisation, eller, ännu hellre, någon helt annanstans. Din arbetsgivare har därmed genom vitsord transporterat bort dig från sin absoluta närhet. Sedan upprepas proceduren tills du är EU-kommisionär.

tisdag, december 05, 2006

Om entledigande av tjänst

Igår var det måndag morgon och jag hade blivit beordrad att bege mig ut till Knäckebröhult för att klistra ihop lampor. Efter en livslång skogsfärd var jag framme vid verket, och det som väntade visade sig vara någon sorts parodi på sovjetiskt fabriksarbete; det fanns ingenting att göra. Inte för den berömda syns skull fanns det något att göra. Hela avdelningen stod helt stilla och själv satt jag helt stilla på en stol i åtta timmar - med avbrott för frukost, lunch och fika.

Måndagens parodi på icke-arbete följdes idag, tisdag, av en om möjligt ännu större parodi på vanligt skitarbete. Arbetsuppgifterna som jag genast blev tilldelad bestod i att stå vid en bänk och skruva fast pryttlar på höljen som i slutändan skulle föreställa lampor. Framför arbetsbänken fanns ett oräkneligt antal lådor i vilka pryttlarna ligger. Eftersom jag ansåg att lådorna stod i en korkad och synnerligen oergonomisk ordning, flyttade jag om lite bland dessa lådor efter eget behag.

Strax före lunch ramlade ett koppel av välstrukna men illasittande Skjortor ner på golvet för att inspektera arbetsgången. En västgötsk kostym lufsade direkt fram till mig med sin mobilkamera och började knäppa bilder på min arbetsplats. Därefter försvann han ljudlöst och kom sedan tillbaka med en annan, lite mer högdragen, västgötsk kostym.

-”Har du flyttat på lådorna?!” utbrast den högdragna kostymen med blodsprängda ögon.
-”Ja?” svarade jag, något förvånad.
-”Men det kan du inte göra! Det blir oordning!” gormade kostymen och började veva med armarna.
-”Jamen jag har flyttat på tre lådor, jag kan flytta tillbaka dem senare” fortsatte jag lugnt.
-”Flytta tillbaka lådorna!” befallde kostymen med sitt höga och rodnande hårfäste.
-”Nej, jag har ingen lust att förstöra axlarna helt i onödan” sa jag kort och pedagogiskt.

Kostymen skiftade genast färg från lätt rodnad till akut högröd. Han blängde på mig, blängde på sitt kostymkoppel, blängde på mig igen, och sedan på lådorna. Därefter ryckte han hårt i sitt koppel och älgade iväg med sina lydiga lillkostymer i hasorna. Två minuter senare stapplade förmannen fram till mig och pekade mot sitt kontor. Kostymen hade alltså skvallrat.

Och det var tydligen inte vilken kostym som helst som jag hade varit kort och pedagogisk mot. Det var ÄRKEBOSSEN! Efter att ha klargjort detta faktumt rynkade förmannen pannan, kliade sig och mumlade ohörbart en stund innan han slutligen meddelade att jag inte längre var önskvärd i Knäckebröhult. Ärkebossen ansåg min arbetsmoral som alltför låg, antagligen.

Jag kunde sådär på rak arm bestämma huruvida jag skulle hånskratta eller storlipa, så jag nöjde mig med att istället anlägga en osedvanligt lång haka. Förmannen harklade sig och tittade förläget ner i skrivbordet, uppenbart skamsen över sin överordnades beteende. Avslutningsvis himlade jag och förmannen i samförstånd med ögonen. Sedan skildes vi åt som vänner.

tisdag, november 28, 2006

Om könskrig och i-landsproblem

Det var torsdag kväll och helgen vecka 48 skulle snart ta vid. Kartongfabriken och jag skulle snart gå skilda vägar, och det var med en synnerligen sällsam känsla av vemod som jag blickade ut över de frustande maskinerna en sista gång, innan jag vände på klacken för gott. Vemodet kom sig antagligen av att jag faktiskt hade slitit på Kartongfabriken i två veckor och därigenom (nästan) blivit kamrat med Fotfolket.

Fotfolket på kartongfabriken bestod mestadels av kvinnor i blandade åldrar men från samma samhällsskikt. Eftersom detta var första gången som jag inom industrin stött på en överväldigande kvinnlig majoritet bland personalen, blev jag glatt överraskad och tänkte att könskriget nog skulle ta slut närsomhelst. Så kommer det alltjämt inte att bli.

Ganska snart blev jag informerad om att det fanns både tre och fyra andra avdelningar på Fabriken. Samtliga av dessa avdelningar rullades runt av män, och samtliga av dessa avdelningar hade betydligt högre genomsnittslöner än avdelningen jag befann mig på. Könsrollerna står alltså fast, både med fötterna på betonggolvet och med fingrarna i plånboken, och timmen före det att jag gick hem upptäckte jag ännu en symbolisk skillnad mellan Det Manliga och Det Kvinnliga.

För att kunna utföra samtliga arbetsmoment på Kartongfabriken, utan att drabbas av omfattande blodförluster, behövdes skyddsvantar. Skyddsvantarna fanns i två olika modeller: stora, för män, och små, för kvinnor. Båda modellerna var helvita, sånär som på en färgad söm längst upp mot handleden. Den stora modellen, d.v.s den manliga, hade en neutral orangefärgad söm medan den lilla modellen, d.v.s den kvinnliga, självfallet hade en näpen rosafärgad dito. Säker i min manlighet som jag är, mina androgyna akademikerfingrar till trots, använde jag konsekvent den lilla, rosa, kvinnliga modellen.

Till råga på allt fastnade jag sedan i något och slet sönder mina hörlurar. Jag hade då fyra timmar kvar på Kartongfabriken, och dessa fyra timmar blev de ojämförligt längsta sedan jag först satte min fot där. Frågan jag omedelbart ställde mig var huruvida den lön jag under två veckor i övrigt tjänat ihop skulle väga upp både de sista fyra, plågsamma timmarna plus inköpet av ett par nya hörlurar. Frågan kändes hypotetisk och nästintill obesvarbar.

Kanske skulle jag rent av känna mig tacksam över att jag inte gjorde sönder hörlurarna redan under den första arbetsdagen? Ett nytt köp av dyra hörlurar hade ju då tett sig ganska riskabelt, och med min medfödda klumpighet kunde jag mycket väl ha blivit tvungen att köpa nya dyra hörlurar varje dag. Den kostnaden hade i och för sig inte spelat bekommit mig nämnvärt, eftersom den i så fall hade blivit avskriven på kontot för nödvändiga investeringar. För jag hade i ärlighetens namn varken kunnat leva eller andas på Kartongfabriken under dessa två ångesttyngda veckor utan att ha Kafka i öronsnäckorna.

Det sista var naturligtvis en pose, men nu har jag i alla fall både lyssnat på, äcklats av, skrattat åt och i största allmänhet dessutom njutit av ”Processen”.

tisdag, november 21, 2006

Om min framtid

Nästa år går Sagan om Ringen-triologin upp som musikal på London Royal Theatre. Castingen är i det närmaste klar, men det finns fortfarande några lediga tjänster i ensemblen, och dessa roller är helt uppenbart som gjorda för mig. I alla fall enligt det senaste numret av Rocky.

"För tillfället eftersöks Hobbits. /.../De sökande får inte vara längre än 170 cm och ska kunna sjunga två sånger. Håriga fötter och tår är en fördel."

Till följd av politisk övertygelse är jag helt ointresserad av både Tolkiens böcker och Jacksons filmer, men in the name of living art I'm prepared to give up on all my principles. Frågan är bara vilka två sånger jag nu ska lära mig utantill. Duger "Silhouhette" med Fibes, Oh Fibes! och "Being Boring" med Pet Shop Boys, eller?

onsdag, november 15, 2006

Om att vara en del av det

Veckans lönlösa arbetsvecka inleddes tidigt (tidigt!) måndag morgon med spontandans på en ensam busshållplats till den sötsalta "What have I done to deserve this?" med Pet Shop Boys. Eftersom jag inte riktigt visste vad som väntade mig ute på Industriområdet tänkte jag inte på symboliken i dansnumrets titel. Inte just då. Men sedan.

Klockan 05.56 installerades jag vid Maskinerna. Ganska snart stod det klart att uppgiften skulle bestå i att stoppa ner ovikt kartongpapper i en gigantisk, hostande, hulkande och gissningsvis livsfarlig robot. Det gjorde jag den första halvtimmen. När roboten sedan tuggat färdigt kartongpapperet kom det ut glänsande och färdiga kartonger femton meter bort. Dessa glänsande kartonger skulle sedan läggas i en större kartong och skjutas iväg på ett rullband. Det gjorde jag den andra halvtimmen.

Därefter fortsatte det så. I timme efter timme efter timme. Ibland undrade jag varför inte roboten kunde utföra även mina antianalytiska arbetsuppgifter.

Installationen vid Maskinerna föregicks av en rundvandring på Bygget, signerad den ihopknycklade 30-talisten Plastpåsen. Att Plastpåsen var en gris av sällsynt art luktade jag mig till tämligen omedelbart, men jag blev ändå förvånad av hans plumphet.

"Jaahaaaoo ha döh ingä eeutbieldnieng ättesam döh jabbah mä bämanning ällä?" snorklade Plastpåsen snart fram med välutbildad stämma. "Ha ha, till skillnad från dig ditt förbannade skrynkelnylle har jag åtminstone tresiffrigt antal akademiska poäng" sa jag INTE, men jävlar att jag tänkte. Istället svalde jag den stolthet som eventuellt fanns kvar i min kropp och ägnade mig sedan åt att mata roboten med kartongpapper.

Det som görs på Bygget är alltså pappkartonger, i vilka de multinationella juridiska personerna lägger sina produkter. Perverst är det faktum att företagen med dessa flådiga förpackningar ger produkten ett slags skimmer, som vore denna produkt gjord med kärlek; det är den inte. Mitt illamående inför företeelsen konsumtion når sedan sin febertopp när jag inser det värsta: Att alla pappkartonger som görs så här års är julspecialare, och att jag står mitt bland dem, jag hjälper dem på vägen hem till pöbeln.

Det är inte särdeles svårt att räkna ut varför radion sjunger sånger om hjärtan av glas och utsidor i plast. Sådana kroppsdelar är ju bräckliga, fula, konstgjorda eller på andra sätt icke-önskvärda på oss människor. Så, varför har ingen poplyriker ännu inte upptäckt det äckliga med ögon av wellpapp?

lördag, november 11, 2006

Om variabeln som Sören Holmberg bommade


Med ett förflutet som både trummis i Karin Dreijer-ledda Honey is Cool och som basist i det förortsromantiska Broder Daniel, gör Håkan Hellström nu sitt yttersta för att skaka av sig det förhatliga popvänster-spöket. Hans uppträdanden på Skansen, hans turnéer med Sven-Bertil Taube och, framförallt, hans offentliga tevegratulerande av kronprinsessan är alla utmärkta exempel på att han aktivt går i bräschen för att förändra de rådande indietalibanska normerna.

Inget ont i det; alla traditioner är i ständigt behov av revidering, men har inte den gode Hellström i och med denna enkla hälsning blåst över lite väl långt till höger på den beryktade höger-västerskalan? Och vad tänkte egentligen när han tryckte upp t-shirts med loggan "HH"?

fredag, november 10, 2006

Om att bryta tysta överenskommelser

Det är naturligtvis och under alla omständigheter djupt tragiskt att lämna sina akademiska studier i den kosmopolitiska storstaden för ett lådbärarjobb i den stinkande småstadshålan. Men ibland, ibland inbillar jag mig att det är värt både nesan, statusförlusten och besväret.

Lycklig som ett barn satte jag mig på bussen till Lagret, trygg i förvissningen om att jag skulle gå hem vid lunch. Höjdpunkten på dagen var dock inte att ta helg utan att få vara närvarande vid frukostrasten. Återigen bjöds det på tårta i fikarummet, denna gång eftersom en Ung Vit Skräpman med Tatueringar skulle åka till BÅDE Thailand och Australien. Troligen genomlider han just nu en elakartad 23-års kris.

Hursomhelst, vis av kunskap efter 50-års firandet tidigare i veckan satte jag mig nu direkt i pentryt för att i lugn och ro knapra på mina mackor och läsa gratistidningen. Efter en stund kom Bamse ut från fikasalongen och gav mig - en inplastad smörgås!? Personalen har alltså slafsat i sig tårta som morgonmål, och jag får en inplastad SJ-macka som kompensation. Med darrig läpp och mössan i hand tackade jag givetvis det Snåla Jävla Kakmonstret för presenten.

Men det var inte denna händelse som var dagens bitterljuva höjdpunkt, det var inte ens fikarastens höjdpunkt.Bredvid mig i pentryt satt nämligen de testosteronstinna Byggjobbarna; B1 och B2.

Efter det att Snålbamse storstilat överlämnat Den Heliga Smörgås gick han mot diskmaskinen för att ställa ifrån sig bestick och tallrik. B1 såg sin chans att idka lite manlig bonding och brölade därför: "Öhhhöhö, de dä gö duh ente hämma va öhhöhö det gö la frugan va öhhöhö". B2 stämde in i mansgriskören genom att mussla fram att: "Nää ja ha fan ente vatt vi diskmachin eller speijsen på sääket trätti år". Bamse tittade upp ur diskmaskinen, tog ett par steg mot Byggjobbarna och sade med avväpnande stämma: "Nä jag har ju varit ensam i ett år nu så jag lagar mat och diskar varje dag. Det är inga problem". Därefter vände han stolt på klacken och lämnade pentryt.

Byggjobbarna såg chockade ut. Kanske var det första gången de upplevt att en Man, mitt framför deras ögon, brutit mot grabbkodexet. Skamset tittade de ner i kaffekopparna och mumlade trumpet att: "Det där kunde väl inte vi veta". Jag log. Gud ska veta att jag log.

torsdag, november 09, 2006

Om hur grymt ohipp jag är


You spend your days at a dead end job
Where you just do what you are told
And you come home to an empty place
Fall asleep by the TV-set

Det är märkligt att en man som har gått på Stim och Soc sedan 1994 kan spotta ur sig såna rader.

onsdag, november 08, 2006

Om längtan efter betong

Britpopbandet Suede gjorde en gång i världen fantastisk musik. "The Asphalt World" är kanske inte deras absoluta formtopp, även om den i Bretts och Bernards regi blir till en intressant, nylesbisk otrohetsaffär. Hursomhelst, om man tar titeln bokstavligt säger den väldigt mycket om min arbetsplats den här veckan.

Och nej, jag är varken ett ghettobarn som vill måla metaforer om min uppväxt eller en fackligt utbildad röding som vill plocka arbetarklasspoäng. Allt jag vill göra är att konstatera hur mina händer bär tonvis av lådor medan mina fötter trampar fram på just Asfalt - åtta timmar om dagen.

Lagret där lådorna sorteras har alltså inte ens benådats med ett spänstigt betonggolv, det är byggt direkt på den urbana marken. Omgiven av plåtväggar, takpannor och järnställningar, klampar jag med onda fötter runt på en forntida parkeringsplats. Om jag ställer mig på knä är livet så kallt, rått och hårt att jag nästan tror att min tid är kommen.

Men den där suedelåten var ju som sagt en lesbisk onanistund och inte en beskrivning av min arbetsdag. Imorgon bär jag dämpande inlägg i skorna.

tisdag, november 07, 2006

Om utanförskapet

Små arbetsplatser upplevs alldeles säkert som trevliga och familjära för de som har sin identitet och själsliga hemvist där. Utbölingar och bemanningsnissar likställs dock med ohyra. Platsbasen Bamse förkunnade idag på frukostrasten att jag inte var önskvärd i det ordinarie lunchrummet. Detta eftersom den hjärtliga lagerfamiljen skulle fira någons 50-års kalas med tårta och sång. Jag svarade Glufsbamse med höjda ögonbryn, satte mig i pentryt och läste förra veckans kvällstidningar.

Vid eftermiddagsfikat ålades jag alltjämt inga formella hinder mot att sätta mig i den flärdfulla
lunchsalongen. Till bords hade jag dels Glufsbamse, dels Högsta Hönset. Glufsbamse glufsade högljutt i sig det sista av morgonens tårta medan han mellan tuggorna försökte skratta med Högsta Hönset och dennes interna skämt.

Högsta Hönset är en man i sina bästa år, vilket bland annat innebär att han ska ha mest pratplats och bestämma vilken dokusåpa som utgör mänslighetens lågvattenmärke. I mina ögon är dock Bonde Söker Fru inte särskilt mycket sämre än Högsta Hönsets favorit: Idol. Dessutom är jag tvärsäker på att Högsta Hönset slickade i sig allting som var matnyttigt med Sex Inspectors. Tyvärr har nog hans maka inte givit efter hans äckliga fetisher, för han flörtade osmakligt mycket med sin kvinnliga bordsgranne.

I gengäld är arbetsuppgifterna denna vecka jämförelsevis drägliga. Kategorisering och omstrukturering är ju något som faller mig i smaken. Enda nackdelen är att den oräkneliga mängd lådor som ska sorteras väger omkring hundra kilo styck. Följaktligen kommer jag inte kunna lyfta ölglaset i helgen eftersom mina armar antagligen ramlar av på torsdag kväll. Tur att det finns sugrör.

måndag, november 06, 2006

Om att gnälla

Kära 80-talister och kranskommunsboende.

Vi är många, vi är retards - och vi ska fortsätta att stava somliga ord fel.

Etablissemanget vill att det ska heta "förrän".

Men vi ger oss inte. Inom kort ska ordet "förren" vara en del av akademins ordlista.

lördag, november 04, 2006

Om oväsen för ingenting


För någon vecka sedan var gitarrpoparna [ingenting] på besök i Jönköping. De var fulsnyggt klädda och scenblasé på det otvungna vis som bara stockholmare kan vara. Gitarristen var så indie att han var attraktiv trots sin lönnfetma, fula skjorta och icke existerande frisyr. Dessutom hade de en Elvis Costello-look-a-like på tamburin som såg ut att helst vilja befinna sig i Liam Gallaghers kropp. Sångaren var Rocky-hipp i sin enfärgade t-shirt och trummisen... ja, ni fattar. De var obotligt snygga allihop.

Och bra. Jävlar vad bra de var.

Deras tema är i sanningens namn mer välkänt och uttjatat än vad det är originellt och nyskapande. Vi pratar alltså om postpubertal kärleksangst, urbana vardagsbetraktelser och allmän berusningsglorifiering. Självfallet genomsyras varje strof dessutom av en aldrig sinande längtan att lämna stan och en känsla av att allting är för sent. Denna underbart långtråkighetsromantiska 20-something-soppa paras sedan med lättuggade refränger och manglande brandlarm á la Velvet Underground.

När jag stod där och fånlog åt [ingenting] och deras spelning undrade jag om det var så här det gick till när Kent spelade på småttingställen inför halvtomma dansgolv i mitten av 90-talet. Jag fylldes av känslan att ingen förstår utom jag, och att jag var med om något speciellt som det kommer berättas om i åratal. Det var en fin upplevelse, och deras nya skiva är nästan lika fin. Se, köp och lyssna.

fredag, november 03, 2006

Om att allt som gör ont har ett slut

På Golfproffsets inrådan skred vi idag till verket redan klockan SJU! Stämningen oss emellan var efter de senaste dagarnas tysta bataljer avvaktande. Men med så mycket god vilja man orkar uppbära så tidigt på dygnet lyckades vi undvika att klösa ögonen ur varandra även idag. Jag blev dock högröd av ilska och grön av illamående när det visade sig att Golfproffset fått en hastig släng av alzheimers syndrom; han hade glömt sina hörlurar!

Jag suckade från djupet av mina lungor, för detta medförde att jag inte kunde plocka kulturpoäng genom att lyssna på min sofistikerade talbok. Istället fick jag trycka volymknappen i botten och lyssna på så mycket androgyn snällpop mina öron bara tålde, allt för att undvika tonerna av Lasse Vinterdäck-konserten som Golfproffsets moderna mobiltelefon basunerade ut till en buande omvärld.

Efter frukostrasten fick dock arbetsdagen ett abrupt men välkommet slut. Det visade sig att jag och Golfproffset tillsammans hade slutfört det för mänskligheten högst avgörande uppdraget att märka kalsongkartonger med prislappen 250:-. Vi skakade hand, tog farväl och gick ut i det kalla solljuset.

En relation som avslutas med ett leende, hur ofta händer det? Nu ligger hela helgen för mina fötter.

torsdag, november 02, 2006

Om hur jag blev en råtta

Efter gårdagens tysta dispyt gällande vintersemestrar och musikval hade både jag och Golfproffset öronsnäckor med oss idag. Samtal uppkom endast vid oklarheter gällande arbetsuppgifterna, och eftersom våra sysslor är helt omöjliga att missuppfatta pratade vi inte alls förren det var dags att gå hem. Då droppade Golfproffset den briljanta idén att vi borde börja en halvtimme tidigare nästkommande dag, för då skulle vi bli färdiga med kalsongkartongerna lite tidigare och följaktligen komma hem innan mörkret fallit. Till skillnad från Golfproffset var jag fortfarande vid mina sinnes fulla bruk och påpekade den fysiska omöjligheten i att hinna packa om samtliga återstående kalsingar redan imorgon. Golfproffset vek sig alltjämt inte och eftersom han kör bilen kommer jag imorgon att arbeta gratis i 30 minuter.

Tidigare under dagen hade ett fantastiskt skådespel och en kulturell ritual spelats upp framför mina ögon. Faktum är att jag faktiskt deltog själv eftersom jag tyckte det verkade vara trivsamt med lite rundpingis på eftermiddagsrasten. Nu var detta dock inte någon sammankomst där sociala band knöts, detta var blodigt allvar, och förmodligen ett sätt att klättra i hierarikin.

Med blodsprängda ögon och gårdagens skäggstubb sprang Lagerråttorna ivrigt runt pingisbordet och viftade med sina rack. Könsord och svordomar avlossades varje gång någon slog en för lång backhandloop. När regelvidrigheter misstänktes tillfrågades Äldsteråttan som troligtvis spelat rundpingis på daglig basis sedan industrialiseringen tog fart. Därefter höll alla med om domslutet förutom den som drabbades av det samma.

Med stora ögon betraktade jag sedan hur Segrarråttan tog emot sitt pris i form av ett uppsvällt ego efter en kamratlig applåd. Därefter kröp Förloraråttorna hemåt. Och jag såg i deras ögon hur de längtade efter morgondagen, för då kanske det är deras tur.

För den som undrar hur det gick för mig kan jag meddela att om det inte hade varit för den där ##¤¤#¤&/&(!!#]](//&"&%¤%#¤"¤" bollen så hade JAG vunnit! Imorgon ska jag spöa skiten ur allihop.

onsdag, november 01, 2006

Om snöfall och monotoni

Så föll den första snön över det heliga Jönköping, och själv föll jag redan klockan kolsvart ner från sängen och ut i den tidiga morgonen med min molande bitterhet som enda sällskap. Efter en kylslagen bilfärd i kamelfart utmed den spikraka tundran var jag och min kompanjon framme vid dagens meningslösa mål: Lagret.

Efter förra veckans antropologiska studie av det tjeckoslovakiska 70-talet inbillade jag mig nu att det post-post-moderna samhället fullkomligen skulle skölja över mig. Så blev det naturligtvis inte. Arbetsuppgifterna antog istället extremt minimaliserade former och snart misstänkte jag att det faktiskt var en livs levande Henry Ford som övervakade mig genom den där kameran i taket.

Någon idiot som helt uppenbart är en ännu större idiot än jag själv hade märkt inte mindre än sextusen kalsongkartonger med fel etikett. Jag och min kompanjon, Golfproffset, fick till uppgift att märka om samtliga av dessa sextusen kartonger. Arbetet började och efter fem minuter utförde vi uppgifterna i sömnen.

Ibland utväxlade vi några meningar och kom snart fram till att vi hyste samma besatthet för textteve båda två. Likheterna oss emellan slutade dock någonstans i höjd med att Golfproffset spelade upp en svit sånger av The Police, Haddaway och Iron Maiden, samtidigt som han berättade hur han skulle tillbringa januari månad på Sicilien för att slipa järnsjuan inför tourpremiären i Argentina. Mitt innandöme fylldes ögonblickligen av såväl avsmak som avund.

Och som sagt, den första snön har fallit. Detta betyder med största sannolikhet att man inte kommer kunna cykla hem från klubben på lördag utan att slå ihjäl sig. Men vid närmare eftertanke låter det som ett fullt gångbart alternativ.

tisdag, oktober 31, 2006

Om en man med gitarr

Telefonsamtal, lördag eftermiddag.

Jag: Är det Albert Hammond Jr du spelar?
John: Japp.
Jag: Så jävla bra.
John: Ja, verkligen.
Jag: Man önskar ju att Strokes kunde spotta ur sig en sån platta..

John: Ja, som deras första.
Jag: Jaa, men deras andra var ju också bra.
John: Ja. Jo. Men på deras första är ju ALLA l
åtar bra!

Lika lite som det var roligt att heta Henrik Berggren hösten 2000, lika roligt är det nog att heta Julian Casablancas just nu. Båda dessa män hade allt men slängde bort det på knark (Berggren) och konstiga fäblässer för nu-metal (Casablancas). Resultatet blev i båda fallen att bifigurerna reste sig ur askan och skapade något som talade till människorna.

The Strokes debutskiva golvade mig fullständigt i all sin urbota häftighet. Problemet var att låtarna gav mig svåra attitydproblem. Jag bar solglasögon i november. Sena kvällar på stan tvingade jag människor att lära sig texten till ”Someday”. Det var fem år sedan. Nu har gitarristen gått solo och helt plötsligt är vi tillbaka där allting började - på golvet. För Albert Hammond Jr är så bra, bra, bra. Och precis alla låtar är bra. ALLA! Skillnaden jämfört med The Strokes är att Hammond Jr dessutom vågar hålla hjärtat i handen.

Vi var många som ville och hoppades att The Strokes skulle bli ett oförglömligt rockband. Så kommer det tyvärr inte att bli och den som förstod det först av alla var troligtvis Albert Hammond Jr. Han förstod att tiden, hoppet och den röda tråden hade glidit bandet ur händerna. Därför behöll han alla de snälltuffa gitarrslingor som skulle gjort The Strokes oförglömliga för sig själv.

Snälltuff är ju ett synnerligen korkat ord, jag vet, men vad ska jag säga då? Framför mina ögon uppenbarar sig en gäspande katt som sitter längst in i baren och försöker se överlägset blasé ut. Men allt han vill är att någon ska komma fram och prata, lyssna. Han vill ha värme. Ser du? Som i Garden State. Förstår du? Ibland vill jag att livet ska vara som i Garden State. Just nu vill jag bara vara Albert.

lördag, oktober 28, 2006

Om att vara stammis

Skivnörden Totte har bläddrat färdigt i vinylbackarna hos Klasse på Tändsticksområdet i Jönköping och går mot kassan.

-Kan jag få det för en hundring eller?
-Nää, åttio blir bra.

fredag, oktober 27, 2006

Om att tjuvlyssna med ett blekt leende

Att vara anställd av ett bemanningsföretag innebär att man befinner sig längst ner i näringskedjan. Uppgifterna en bemanningsnisse blir tilldelad skulle i vissa fall få vilket dagcenterretard som helst att börja gasta om en dräglig tillvaro. För det handlar om alienation; de helt meningslösa arbetsuppgifterna kombinerat med den totala okunskapen om vilket syfte arbetsuppgifterna tjänar.

Gårdagen inleddes med att jag degraderades till lagerarbetare. Uppgiften bestod i att kontrollera huruvida den betonggrå färgen på lampskärmarna var tillfredställande eller inte. Eftersom detta var ett uppdrag som till hundra procent berodde på mitt högst subjektiva färgseende var Maskinbyråkratin helt hysterisk. Maskinbyråkratin sprang hyperventilerande runt min kropp i tid och otid, i hopp om att på något vis kunna kontrollera huruvida mitt färgseende var godkänt eller inte. Kanske hade en företagsekonom föreslagit att min roll i sammanhanget inte var ekonomiskt försvarbar; att det vore mer kostnadseffektivt om Maskinbyråkratin kontrollerade sina färgskalor på egen hand.

Även på fikaterassen står bemanningsnissarna längst ner i näringskedjan. De bästa borden är naturligtvis reserverade för den ordinarie personalen, och få (faktiskt inga) initiativ tas av dessa människor för att försöka införliva bemanningsnissarna i gemensakapen. De Kastlösa får istället hålla till godo med bordet närmast soptunnorna.

Istället för att delta i samtalet fick vi Kastlösa igår, som kompensation, förmånen att tjuvlyssna till Det Vita Skräpets helgplaner. Det Vita Skräpet består av ett oändligt antal unga kvinnor, varav tre har mörkt hår under den polska blonderingen, samt en lika ung, men finnig och tystlåten, man med bratfrippa. Skräpet diskuterade intensivt hur, när och hos vem man skulle ses på fredag kväll. Till slut kom man överens om att ses hos en kranskommunsboende kvinna klockan halv sju. Bratfrippan satt tyst vid bordets ände innan han till slut blev inbjuden av en enhällig Skräpjury. Telefonnummer utbyttes, busshållplatser beskrevs och adresser antecknades. Ung vänskap är vacker ibland.

Ett antal scenarion är alltså tänkbara på måndag morgon. Antingen kommer Skräpjuryn inte kunna se varken varandra eller Bratfrippan i ögonen, eller så kommer Bratfrippan helt plötsligt sitta vid ett annat bord, hand i hand med valfri medlem ur Skräpjuryn. Tyvärr kommer jag inte kunna närvara vid detta skådespel eftersom jag då sitter på bussen till en annan Maskinbyråkrati. Men jag önskar samtliga inblandade all lycka de kan få.

torsdag, oktober 26, 2006

Om att gradvis tappa tålamodet

En maskinbyråkrati är en maskinbyråkrati är en maskinbyråkrati. Redan de gamla fordisterna fastslog att tillverkningsindustrin av effektivitetsskäl måste bestå av standardiserade uppgifter som är enkla för den anställde att lära sig och enkla för den överordnade att kontrollera. Kanske måste man acceptera detta faktum. Jag gör mitt bästa. Problemet med en hårt regelstyrd verksamhet är dock att medarbetarna till slut låter reglerna bli ett självändamål.

Det är förvisso ganska sympatiskt att min närmaste chef är kvinna och polska. Mindre sympatiskt är det alltjämt att hon var tjugonde minut besöker mig, enkom för att förflytta sladden X från punkten A till punkten B trots att sladden X likaväl kunde fått ligga kvar på punkten A, eftersom kunden Z ändå inte kommer märka var sladden X ligger, med anledning av att sladdjävlen ändå återfinns på insidan av lamphelvetet. Men för systemets skull; eftersom gudomligheten har bestämt att sladden X ska befinna sig på punkten B, är jag beredd att acceptera Chefens beteende.

Vad jag dock inte accepterar är när Maskinbyråkratin försöker loose up the ties that bind och vara lite wild ’n crazy. (Märk väl att jag nämner ordet ”försöker”). Min läromästare Tandis är en inbiten montör. Han har uppskattningsvis inte besökt sin tandläkare sedan Carl Bildt var statsminister, men kan å andra sidan allting om hur man monterar en lampa, samt vad de olika pryttlarna man skruvar dit heter. Hursomhelst, Tandis avslutade upplärningssejouren med att blaséartat deklarera att ”de där fyra etiketterna kan man sätta lite varsomhelst, det spelar ingen roll”.

Fast det klart den här etiketten måste ju sitta närmst kontakten och de här två andra ska sitta bredvid varandra och den här fjärde lappen måste sitta bredvid den här femte etiketten som jag glömde berätta om”

Jag kunde alltså välja huruvida etikett 1 skulle ha etikett 2 eller etikett 3 som granne. Vild och galen som jag blev av detta personlighetsutvecklande alternativ blandade jag och gav hejvilt. Ibland struntade jag till och med i att sätta dit lappen. Hoppas kontrollrummet kokade över av helig ilska.

onsdag, oktober 25, 2006

Om att åka till landet nittonhundraåttiofyra

Det är tragiskt, och förnedrande för samtliga parter, att ha 12 minuters avtalsenlig rast.

Det är motbjudande, och förnedrande för samtliga parter, att en ljudlig skolklocka ringer in och ut över hela fabrikslokalen när rasten börjar respektive slutar.

Det är bisarrt, och förnedrande för samtliga parter, att företagets ledning på fullt allvar spelar upp ett flåshurtigt aerobicsprogram som de anställda förväntas delta i - tre gånger varje arbetsdag.

Det är förbluffande, och förnedrande för samtliga parter, att en plats där människor tillbringar åtta vakna timmar, fem dagar i veckan, inte tillhandahåller bestick.

Det är vansinne, och förnedrande för samtliga parter, att världens äckligaste kaffe och världens enda chai-latte som smakar pepparkaksdeg kostar en krona att köpa.

Det är alienerande, och förnedrande för samtliga parter, att så många utförda arbetsmoment kan inge så lite hopp om en ljusare morgondag.

Det som alltjämt är mest förnedrande för samtliga parter är att allt som står här ovan är sant, plus-sant.

fredag, oktober 20, 2006

Om att finna sig själv i en seriefigur


Människor är i allmänhet komplexa varelser med breda känsloregister. Man kan ibland undra hur många olika sinnelag som egentligen existerar på denna jord. Finns det kanske till och med lika många själsliga tillstånd som det finns människor?

Självfallet inte.

Mitt förslag är att det finns lika många sinnesstämningar som det finns Rocky-stripar. Hur du än mår, var du än är och vad du än gör; hur bitter, bakfull, framgångsrik, förälskad eller teveknarkande du än är, så har Martin Kellerman redan definierat den känslan. Anti-hjälten Rocky är precis som du och jag och alla andra. Enda skillnaden är att han alltid har råd att äta frukost på café, samt att han jämt och ständigt har tid (och råd) att åka till Thailand, Tokyo och New York.

I en framtid nära vår kommer jag inte acceptera att människor helt osammanhängande redogör för varken känsloliv eller vardag. De kan gasta, tråna och raljera bäst de vill. Och det får handla om tentaångest, exets snygga kompis eller finansministerns vedervärdiga människosyn. Jag kommer inte lyssna. För sådan knapphändig information kommer vara alltför enkelspårig för att jag på fullt allvar ska kunna förstå. Jag behöver kontext, perspektiv; jag behöver en Rocky-strip att relatera till.

"Alltså, kan ni inte bara hålla käften?! Ni diskuterar ett ämne ni låtsas behärska men som ingen av er helt uppenbart inte vet ett jävla skit om. Jag känner mig ungefär som Rippo i Rocky-strip No#1189, så snälla: LÄGG NER!"

Länge har jag hävdat den livslånga kärlekens omöjlighet, men om någon läxar upp mig på ovanstående vis eller motsvarande, då skulle jag inte vara lika säker längre.

Och nu till dagens sinnesstämning.

fredag, oktober 06, 2006

Om jag bara kunde göra något

All those people all those lives, where are they now?
With love and hate and passions just like mine
Oh tell me someone, please, where are they now?
Feels so unfair, and i want to cry

Ibland tvingas man stanna upp och fråga sig vad som händer efteråt. Som nu. Men jag kommer alltid fram till samma svar: Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag kan bara ana att de som blir lämnade kvar, vaknar upp i ett stort svart hål som aldrig vill ta slut. Det gör ont att bara ana det.

En gång om året är det fotbollsgala på teve. Jag dagdrömmer fortfarande om att någon gång få gå upp på podiet och ta emot ett pris på den tillställningen. Höjdpunkten i dagdrömmen är alltid att jag får möjlighet att tacka de personer som hjälpte mig på vägen.

En av dem som stod högst upp på den tack-listan lämnade oss igår. Det känns sorgligt och det känns overkligt. Framförallt känns det på tok för sent att känna tacksamhet nu. Men jag tror inte att jag kan säga farväl på något annat vis.

Tack, Roger. Du kunde säga mitt efternamn på ett vis som gav mig känslan av att vara unik. Som vore jag den enda i hela världen som bar det efternamnet. Och då heter jag ändå Johansson.

onsdag, oktober 04, 2006

Om att välja aukoriteter med omsorg

För ett år sedan tittade jag på det stundtals förfärliga stand-up programmet "Sthlm Live". En sekvens var dock alldeles förträfflig. Ståupparen ifråga använde sina fifteen minutes till att spy galla över exorcisternas hus, spöken finns, övernaturligt och andra spirituella teveprogram.

"Men vafan det äääär ingen i huset för helvete! Det där mediet är bara en dansk jävla knarkare som ser i syne fattaruväl!!"

Sa han. Bland annat.

I förrgår tittade jag på det stundtals lika förfärliga fotbollsmagasinet "XL London", som finns att beskåda på Aftonbladets nätupplaga. Denna gång handlade det om en svennespelare som varit skadad sen 1800-talet och därför inte kunnat spela en enda match sen dess. Inslaget ville dock gärna komma fram till att svennespelaren fortfarande, trots den långa frånvaron, var ovärderlig för klubben. Och vem fick vi veta det av? Jo, av en bakfull, läspande haschtomte som som sett varenda b-lagsmatch sen fucking bronsåldern!

"Men vafan han är ju en sydengelsk jävla knarkare, han vet inte jävla skit om nånting alls för hans världsbild sträcker sig inte längre än den lokala pubens kran för helvete!!"

Tänkte jag. Bland annat.

Danska knarkare bestämmer att spöken finns och engelska knarkare bestämmer att svennar är bäst på fotboll. Jag hatar demokrati.

fredag, september 29, 2006

Om att känna sig åtminstone lite viktig

Sandy says:
men..ja.. need to leave. vi hörs snart hoppas jag. kommer alltid fram till att jag saknat dig när vi pratar.

onsdag, september 27, 2006

Om en blivande nationalidol


Många pojkar spelar fotboll när de är små. Jag spelade massvis med fotboll när jag var liten. När jag var åtta år stod jag en kväll och tittade på när de stora pojkarna i A-laget tränade. Plötsligt gjorde någon en solodribbling á la Maradona och avslutade sedan med att skruva in bollen i borte krysset. ”Yeaaaah, landslaget nästa!” gormade hans lagkamrater. I det ögonblicket bestämde jag mig för att inte sluta spela fotboll förren jag hade den blågula landslagströjan på mig. Norr om Göteborg, i kranskommunen Patttille, stod Kim Källström och tänkte samma sak.

Kim Källström växte upp i Patttille och flyttade senare till Hisssingen för att spela i BK Häcken. När den trulige och tjurige Källström så gjorde debut i Allsvenskan som 16 åring dröjde det inte ens en (1) minut innan han gjort mål på storebror IFK. Den blivande landslagsstjärnan hade presenterat sig för folket, och hemma i pojkrummet satt jag och lipade med trasiga muskelfästen, en mongolid höftledskula och en bråkdel av Källströms envishet och talang.

Nu är Kim Källström vår nästa super-superstjärna i spelet som kallas fotboll. Det låter snyggt när han talar franska och ibland nämner han att han längtar hem till mamma i Patttille. Han är snygg i långt hår och är lycklig som ett barn över att spela i ett lag som brukar bonka Real Madrid bigtime. Dessutom har han nu slutgiltigt fått taktpinnen i hand av Mr. Lagerbäck. Snart är vi så gamla att vi kommer på oss själva med att minnas hur mycket bättre det var på Källströms tid.

I början av 90-talet stod alltså en liten Kim och såg hur de stora pojkarna i Patttille sparkade boll. Då bestämde han sig för att bli bättre än dem allihop. Jag tror till och med att han bestämde sig för att bli bäst i hela världen. För det är vad hans ögon säger: han är inte nöjd förren han blivit bäst. Och jag hoppas så att han lyckas

måndag, september 25, 2006

Om att vilja återvända


Att åka iväg ska vara som en seger. En känsla av att lämna allting som är dåligt och alla som inte begriper bättre bakom sig. Så kändes det när jag lämnade Jönköping. Så känns det fortfarande varje gång jag lämnar Jönköping efter att ha varit på besök. Och så kändes det när jag flyttade bort från Göteborg för en månad sedan. Men Gud vet hur fel jag hade.

Alla dessa människor. Alla dessa gator. Jag hade fel om dig Göteborg. Jag hade verkligen fel.

Förlåt mig, Göteborg. Jag kommer tillbaka.

onsdag, september 06, 2006

Om att känna sig välkommen

Sverige: Hej, vad gör du?
Finland: Inget särskilt, när ska du hälsa på?
Sverige: Jag vet inte, när får jag komma?
Finland: När du vill.

måndag, september 04, 2006

Om att veta sin plats och tycka om den


Det finns en tidsskrift om populärmusik som heter Ondskan. Jag älskar den tidningen och jag hatar den tidningen och nu ska jag berätta varför.

Ondskan har en ambition av att vara egen och gå på djupet, man vill skriva ner tankar som aldrig formuleras i kvällspressen. Det är verkligen en älskvärd ambition som man ska hålla nära sitt bultande hjärta. Men jag kan inte enbart stå och jubla med armarna i vädret åt Ondskans uppenbarelse. För med en ambition om att v a r a bäst kommer också en attityd som inte skäms för att tro sig v e t a bäst.

I Ondskans andra nummer intervjuar Hanna Fahl och Anton Gustavsson den hyperkommersielle trackslegenden tillika schlagerfantomen - Orup. Helt oväntat, och lika välskrivet.

Alla vet vem han är, Orup, och antingen älskar man, eller så hatar man. Här får läsaren dock perspektiv på honom, både som artist och människa. Han talar personligt och insiktsfullt om sin inställning till musik och kändisskap, om tidlösa hits, om tillfredställelsen i att sälja mest. Skribenterna i sin tur frågar om hans tidiga bandkonstellationer som sedermera ledde fram till genombrottet. Tyvärr ger artikeln ändå eftersmaken av att vara konstruerad och (no shit) elitistisk. En känsla av att överheten, som påstår sig ha fattat allt redan från början, nu ska berätta för oss dödliga vad som e g e n t l i g e n är viktigt.

Fahl och Gustavsson ger en nyanserad bild av ett fenomen som alla redan har en uppfattning om. De gör det på ett genomtänkt och välformulerat sätt, men ändå med ett stråk av upplyst vetande. Kanske är denna lätt överlägsna ton ofrånkomlig, men den är inte desto mindre irriterande. Tonläget borde naturligtvis vara: lyssna på honom, han är ju bra, och inte: lyssna på honom men kom ihåg vem som sa det först. Ett inte helt öppenhjärtligt uppsåt.

Orupartikeln sammanfattar varför jag både älskar och hatar tidsskriften Ondskan. Och kanske är det med Ondskan som med människor du känner. Du vill inte umgås för länge med personer som rapar upp alarmen från Aftonbladets sjätte sida. Nej, du vill hellre umgås med människor som kan säga det genomtänkta och oväntade. Någon du kan se upp till och kanske t o m upphöja till auktoritet. Och väljer du ditt umgänge på det viset så inte bara accepterar du att ibland bli klappad på huvudet, du tycker dessutom om det.

söndag, augusti 20, 2006

Om att möta verkligheten

Tim Wheeler var nitton år när Ash:s andra album, ”1977”, gavs ut. Detta tål att påpekas, för vid första anblick är kompositörens ålder verkligen av central betydelse här. Främst för att den bitterljuva sommarflörten ”Oh Yeah” är skriven i en sådan oskuldsfull och sexuellt subtil tonart att han inte gärna kunde ha skrivit den särskilt mycket senare i livet. Men det kan mycket väl vara en förhastad slutsats.

Det finns trots allt företeelser som lagstadgad semester, sommarlov, ljugarbänkar i solen och en aldrig sinande längtan efter den perfekta sommaren - både i Sverige och i, exempelvis, Storbritannien. Alla dessa fenomen bidrar till att en generationsöverskridande verklighetsflykt omfamnar folken i norr så snart juni börjar bli juli. Ingen, gammal eller ung, slipper undan ruset av julis påstådda möjligheter. Wheeler kunde med andra ord lika gärna ha varit bortåt de åttio när han skrev detta alster.

Hursomhelst.

Efter fem veckor av kollektiv hippiekollaps är augusti månad för evigt dömd till att vara en tid då diverse sår måste slickas. Sommarjaget måste acceptera att livet inte blev bättre denna sommaren heller. Allting måste följaktligen plåstras om. Det som hände, det som inte hände och framförallt det som blev precis som det brukar bli. Därför måste sånger som ”Oh Yeah” skrivas, särskilt för oss som bor i närheten av polcirkeln. Som en skimrande men syrlig beskrivning av verkligheten, som en tröst om att vi inte är ensamma och som en påminnelse om att det snart går över.

Tim Wheeler är uppvuxen tillräckligt nära polcirkeln för att kunna sjunga om allting av ovanstående. Han kan beskriva hur sena kvällar i slutet av juni är en tid då allting inte bara är möjligt, utan att detta allting också händer - på riktigt. Till slut erkänner han dock att illusionen återigen blev uppäten av verkligheten. Jag säger återigen, för när stråksektionen sätter in anar vi att detta inte var hans första gång; allting blev precis som det brukar bli, den här gången också. Kanske hade hade även en åttioåring kunnat skildra det hela.

"Oh Yeah" är i alla fall nittonårige Tim Wheelers bild av sommaren. För mig är det fyra minuter och fyrtiofem sekunder av tröst. Det går snart över.



tisdag, augusti 15, 2006

Om civil olydnad


Vissa upplever att vi lever i en demokrati. Det är naturligtvis inte sant. Somliga åsikter är nämligen vetenskapligt bevisade som logiska felslut och därför förbjudna av Den Internationella Rockakademin. I Akademins konstitution förkunnar redan den första paragrafen att Rolling Stones är roten till all god smak. Oliktänkande låses in på Ullevi Stadion tills Keith Richards har tillfrisknat.

Jag har aldrig gillat Rolling Stones, inte på riktigt. Vänner, bekanta och festdeltagare hänger i taklamporna av testosteronkicken de får till ljudet av ”Rocks off”. Personligen brukar jag sträcka mig till att nicka instämmande, och sedan efter en ny öl. Roligare än så blir inte stenarna för mig. De är gamla. Jag är ung. Eller nåt.

Men jag letar gärna upp liknande musik som är bättre än den som Lord Jagger och Greve Richards en gång skapade, musik som ger mig de testosteronkickar som ”Aftermath” aldrig gav mig. Atlanta-trion Subsonics fullängdare nummer sex, ”Die Bobby Die”, är ett av mina favoritobjekt i den genren. Deras version av blåögd blues, bräkig sång och vanlig allmän garagerock får mig att på fullt allvar vilja kasta mig upp i de redan nämnda taklamporna.

Ingen kan anklaga Subsonics för att på något vis vara stilbildande. Stil har de däremot - och attityd. Alla musiker som döper en sång till ”Why dont you give up on flowers?” har stil - och attityd. Om man dessutom har det goda omdömet att hyvla av konststycket på två minuter blankt är man inget annat än en utexaminerad garagerockarmusikant.

Till följd av denna text kommer jag nu dessvärre att undersökas av Den Internationella Rockakademins läkarkår. Med febertermometer, Pythagoras sats och ultraljud kommer de bevisa den fysiska omöjligheten i mina uteblivna testosteronkickar till ljudet av ”Rocks off”. Därefter kommer jag bittert bedyra min oskuld på Ullevi Stadion, i väntan på Keith Richards.

lördag, augusti 12, 2006

Om att unna någon allt


För någon vecka sedan läste jag hur DN:s Johan Esk hade misslyckats med att förklara idrottens tjusning för någon icke-frälst person. Jag förstår att han fick tunghäfta. Att förklara idrottens gudomliga väsen på två röda är lika omöjligt som att ge ett intelligent svar på frågan "och vad gillar du för musik?". Hursomhelst, nästa gång jag tvingas förklara varför jag älskar sport ska jag använda Christian Olsson som exempel.

2001 hoppade Christian Olsson till sig ett VM-silver i tresteg. Jag hade ingen aning om vem han var på den tiden, men jag minns att han var alldeles utom sig av lycka och sprang ärevarv på ärevarv på ärevarv inför tomma läktare i Edmonton. Jag minns också hans yviga kroppsspråk, hans avväpnande göteborgska dialekt, de opolerade och ärliga svaren på de korkade frågorna, den oförfalskade glädjen i hans ögon. Han påminde helt enkelt om Håkan Hellström. Jag kunde inte undgå att förtrollas av honom.

Och nu: 2006. Den stukade hjälten kommer tillbaka från de döda när alla tvivlar som mest och vinner guld med en halvmeter - inför ögonen på hemstadens befolkning. Själv hade jag sagt vadvardetjagsa till allihop. Jag tror knappast att Christian Olsson kommer säga det, men jag är säker på att han kommer tänka det. Och det är han värd.

Dessutom är han är han ihop med sin tonårskärlek. Vackert, så vackert.


torsdag, augusti 10, 2006

Om en vansinnig dröm

Ibland jävlas livet när man vill leva det som mest och ibland strejkar skallen när den verkligen behövs. Och någonstans ifrån hörs ett eko som säger att det ändå är för sent vakna nu. Som säger gör vad du vill för det går ju ändå åt helvete till slut.

Ibland är det alltså komplett omöjligt att lyssna på något annat än The Libertines. För deras livslängtan och för deras vansinne.

Vid det här laget vet vi ju att medlemmarna i The Libertines knappast mådde särskilt bra. Men jag tycker ändå att ni ska titta på singelomslaget till Dont Look Back Into The Sun. Bilden säger så mycket om vad detta popband, frivilligt eller inte, kom att stå för: En dröm om att vinna ett gatlopp i mötande trafik, tillsammans.

Loserromantik, ja, förmodligen. Men i The Libertines fall kändes det åtminstone som ett ärligt försök, och inte som en kallt beräknande pose.

lördag, augusti 05, 2006

Om att kategorisera musik

Det sägs att den samtida människan gärna vill strukturera det kaos som i allmänhet kallas vardag. Personligen tror jag att människan lika gärna vill uppleva en känsla av att utföra något. Följaktligen vill vi helst, om möjligt, förena dessa två ting.

Därför kategoriserar jag musik - ständigt. På datorn, i skivhyllan, i huvudet. Det kan handla om såväl rangordningar och kronologiska ordningar som genreindelningar och utrensningar. Huvudsaken är att musiken i slutändan är sorterad.

Denna, ska vi kalla det, fetish, har följt med mig i ett antal år nu. Resultatet är att jag på millimetern vet vad jag har för musik, var den finns, när jag har köpt den, varför den blev köpt och hur den låter (oftast). Många är de vingliga nätter då jag varit i stort sett oförmögen att göra precis vad som helst, förutom att hitta specifika cd-singlar.

Detta är alltså ett sätt för mig att hantera den kaotiska vardagen. En nyordning i skivhyllan ger mig den där behagliga känslan av att verkligen ha åstadkommit något. Men ändå, kort efter att jag fullbordat ännu ett mästerverk, brukar jag fråga mig själv varför, om detta är livet, ändhållplatsen, eller om allting kanske börjar imorgon.