söndag, augusti 20, 2006

Om att möta verkligheten

Tim Wheeler var nitton år när Ash:s andra album, ”1977”, gavs ut. Detta tål att påpekas, för vid första anblick är kompositörens ålder verkligen av central betydelse här. Främst för att den bitterljuva sommarflörten ”Oh Yeah” är skriven i en sådan oskuldsfull och sexuellt subtil tonart att han inte gärna kunde ha skrivit den särskilt mycket senare i livet. Men det kan mycket väl vara en förhastad slutsats.

Det finns trots allt företeelser som lagstadgad semester, sommarlov, ljugarbänkar i solen och en aldrig sinande längtan efter den perfekta sommaren - både i Sverige och i, exempelvis, Storbritannien. Alla dessa fenomen bidrar till att en generationsöverskridande verklighetsflykt omfamnar folken i norr så snart juni börjar bli juli. Ingen, gammal eller ung, slipper undan ruset av julis påstådda möjligheter. Wheeler kunde med andra ord lika gärna ha varit bortåt de åttio när han skrev detta alster.

Hursomhelst.

Efter fem veckor av kollektiv hippiekollaps är augusti månad för evigt dömd till att vara en tid då diverse sår måste slickas. Sommarjaget måste acceptera att livet inte blev bättre denna sommaren heller. Allting måste följaktligen plåstras om. Det som hände, det som inte hände och framförallt det som blev precis som det brukar bli. Därför måste sånger som ”Oh Yeah” skrivas, särskilt för oss som bor i närheten av polcirkeln. Som en skimrande men syrlig beskrivning av verkligheten, som en tröst om att vi inte är ensamma och som en påminnelse om att det snart går över.

Tim Wheeler är uppvuxen tillräckligt nära polcirkeln för att kunna sjunga om allting av ovanstående. Han kan beskriva hur sena kvällar i slutet av juni är en tid då allting inte bara är möjligt, utan att detta allting också händer - på riktigt. Till slut erkänner han dock att illusionen återigen blev uppäten av verkligheten. Jag säger återigen, för när stråksektionen sätter in anar vi att detta inte var hans första gång; allting blev precis som det brukar bli, den här gången också. Kanske hade hade även en åttioåring kunnat skildra det hela.

"Oh Yeah" är i alla fall nittonårige Tim Wheelers bild av sommaren. För mig är det fyra minuter och fyrtiofem sekunder av tröst. Det går snart över.



tisdag, augusti 15, 2006

Om civil olydnad


Vissa upplever att vi lever i en demokrati. Det är naturligtvis inte sant. Somliga åsikter är nämligen vetenskapligt bevisade som logiska felslut och därför förbjudna av Den Internationella Rockakademin. I Akademins konstitution förkunnar redan den första paragrafen att Rolling Stones är roten till all god smak. Oliktänkande låses in på Ullevi Stadion tills Keith Richards har tillfrisknat.

Jag har aldrig gillat Rolling Stones, inte på riktigt. Vänner, bekanta och festdeltagare hänger i taklamporna av testosteronkicken de får till ljudet av ”Rocks off”. Personligen brukar jag sträcka mig till att nicka instämmande, och sedan efter en ny öl. Roligare än så blir inte stenarna för mig. De är gamla. Jag är ung. Eller nåt.

Men jag letar gärna upp liknande musik som är bättre än den som Lord Jagger och Greve Richards en gång skapade, musik som ger mig de testosteronkickar som ”Aftermath” aldrig gav mig. Atlanta-trion Subsonics fullängdare nummer sex, ”Die Bobby Die”, är ett av mina favoritobjekt i den genren. Deras version av blåögd blues, bräkig sång och vanlig allmän garagerock får mig att på fullt allvar vilja kasta mig upp i de redan nämnda taklamporna.

Ingen kan anklaga Subsonics för att på något vis vara stilbildande. Stil har de däremot - och attityd. Alla musiker som döper en sång till ”Why dont you give up on flowers?” har stil - och attityd. Om man dessutom har det goda omdömet att hyvla av konststycket på två minuter blankt är man inget annat än en utexaminerad garagerockarmusikant.

Till följd av denna text kommer jag nu dessvärre att undersökas av Den Internationella Rockakademins läkarkår. Med febertermometer, Pythagoras sats och ultraljud kommer de bevisa den fysiska omöjligheten i mina uteblivna testosteronkickar till ljudet av ”Rocks off”. Därefter kommer jag bittert bedyra min oskuld på Ullevi Stadion, i väntan på Keith Richards.

lördag, augusti 12, 2006

Om att unna någon allt


För någon vecka sedan läste jag hur DN:s Johan Esk hade misslyckats med att förklara idrottens tjusning för någon icke-frälst person. Jag förstår att han fick tunghäfta. Att förklara idrottens gudomliga väsen på två röda är lika omöjligt som att ge ett intelligent svar på frågan "och vad gillar du för musik?". Hursomhelst, nästa gång jag tvingas förklara varför jag älskar sport ska jag använda Christian Olsson som exempel.

2001 hoppade Christian Olsson till sig ett VM-silver i tresteg. Jag hade ingen aning om vem han var på den tiden, men jag minns att han var alldeles utom sig av lycka och sprang ärevarv på ärevarv på ärevarv inför tomma läktare i Edmonton. Jag minns också hans yviga kroppsspråk, hans avväpnande göteborgska dialekt, de opolerade och ärliga svaren på de korkade frågorna, den oförfalskade glädjen i hans ögon. Han påminde helt enkelt om Håkan Hellström. Jag kunde inte undgå att förtrollas av honom.

Och nu: 2006. Den stukade hjälten kommer tillbaka från de döda när alla tvivlar som mest och vinner guld med en halvmeter - inför ögonen på hemstadens befolkning. Själv hade jag sagt vadvardetjagsa till allihop. Jag tror knappast att Christian Olsson kommer säga det, men jag är säker på att han kommer tänka det. Och det är han värd.

Dessutom är han är han ihop med sin tonårskärlek. Vackert, så vackert.


torsdag, augusti 10, 2006

Om en vansinnig dröm

Ibland jävlas livet när man vill leva det som mest och ibland strejkar skallen när den verkligen behövs. Och någonstans ifrån hörs ett eko som säger att det ändå är för sent vakna nu. Som säger gör vad du vill för det går ju ändå åt helvete till slut.

Ibland är det alltså komplett omöjligt att lyssna på något annat än The Libertines. För deras livslängtan och för deras vansinne.

Vid det här laget vet vi ju att medlemmarna i The Libertines knappast mådde särskilt bra. Men jag tycker ändå att ni ska titta på singelomslaget till Dont Look Back Into The Sun. Bilden säger så mycket om vad detta popband, frivilligt eller inte, kom att stå för: En dröm om att vinna ett gatlopp i mötande trafik, tillsammans.

Loserromantik, ja, förmodligen. Men i The Libertines fall kändes det åtminstone som ett ärligt försök, och inte som en kallt beräknande pose.

lördag, augusti 05, 2006

Om att kategorisera musik

Det sägs att den samtida människan gärna vill strukturera det kaos som i allmänhet kallas vardag. Personligen tror jag att människan lika gärna vill uppleva en känsla av att utföra något. Följaktligen vill vi helst, om möjligt, förena dessa två ting.

Därför kategoriserar jag musik - ständigt. På datorn, i skivhyllan, i huvudet. Det kan handla om såväl rangordningar och kronologiska ordningar som genreindelningar och utrensningar. Huvudsaken är att musiken i slutändan är sorterad.

Denna, ska vi kalla det, fetish, har följt med mig i ett antal år nu. Resultatet är att jag på millimetern vet vad jag har för musik, var den finns, när jag har köpt den, varför den blev köpt och hur den låter (oftast). Många är de vingliga nätter då jag varit i stort sett oförmögen att göra precis vad som helst, förutom att hitta specifika cd-singlar.

Detta är alltså ett sätt för mig att hantera den kaotiska vardagen. En nyordning i skivhyllan ger mig den där behagliga känslan av att verkligen ha åstadkommit något. Men ändå, kort efter att jag fullbordat ännu ett mästerverk, brukar jag fråga mig själv varför, om detta är livet, ändhållplatsen, eller om allting kanske börjar imorgon.