lördag, augusti 12, 2006

Om att unna någon allt


För någon vecka sedan läste jag hur DN:s Johan Esk hade misslyckats med att förklara idrottens tjusning för någon icke-frälst person. Jag förstår att han fick tunghäfta. Att förklara idrottens gudomliga väsen på två röda är lika omöjligt som att ge ett intelligent svar på frågan "och vad gillar du för musik?". Hursomhelst, nästa gång jag tvingas förklara varför jag älskar sport ska jag använda Christian Olsson som exempel.

2001 hoppade Christian Olsson till sig ett VM-silver i tresteg. Jag hade ingen aning om vem han var på den tiden, men jag minns att han var alldeles utom sig av lycka och sprang ärevarv på ärevarv på ärevarv inför tomma läktare i Edmonton. Jag minns också hans yviga kroppsspråk, hans avväpnande göteborgska dialekt, de opolerade och ärliga svaren på de korkade frågorna, den oförfalskade glädjen i hans ögon. Han påminde helt enkelt om Håkan Hellström. Jag kunde inte undgå att förtrollas av honom.

Och nu: 2006. Den stukade hjälten kommer tillbaka från de döda när alla tvivlar som mest och vinner guld med en halvmeter - inför ögonen på hemstadens befolkning. Själv hade jag sagt vadvardetjagsa till allihop. Jag tror knappast att Christian Olsson kommer säga det, men jag är säker på att han kommer tänka det. Och det är han värd.

Dessutom är han är han ihop med sin tonårskärlek. Vackert, så vackert.


1 kommentar:

papphatt sa...

jag tänker bara på Sibirias Christian Olsson-låt när jag ser honom