tisdag, augusti 15, 2006

Om civil olydnad


Vissa upplever att vi lever i en demokrati. Det är naturligtvis inte sant. Somliga åsikter är nämligen vetenskapligt bevisade som logiska felslut och därför förbjudna av Den Internationella Rockakademin. I Akademins konstitution förkunnar redan den första paragrafen att Rolling Stones är roten till all god smak. Oliktänkande låses in på Ullevi Stadion tills Keith Richards har tillfrisknat.

Jag har aldrig gillat Rolling Stones, inte på riktigt. Vänner, bekanta och festdeltagare hänger i taklamporna av testosteronkicken de får till ljudet av ”Rocks off”. Personligen brukar jag sträcka mig till att nicka instämmande, och sedan efter en ny öl. Roligare än så blir inte stenarna för mig. De är gamla. Jag är ung. Eller nåt.

Men jag letar gärna upp liknande musik som är bättre än den som Lord Jagger och Greve Richards en gång skapade, musik som ger mig de testosteronkickar som ”Aftermath” aldrig gav mig. Atlanta-trion Subsonics fullängdare nummer sex, ”Die Bobby Die”, är ett av mina favoritobjekt i den genren. Deras version av blåögd blues, bräkig sång och vanlig allmän garagerock får mig att på fullt allvar vilja kasta mig upp i de redan nämnda taklamporna.

Ingen kan anklaga Subsonics för att på något vis vara stilbildande. Stil har de däremot - och attityd. Alla musiker som döper en sång till ”Why dont you give up on flowers?” har stil - och attityd. Om man dessutom har det goda omdömet att hyvla av konststycket på två minuter blankt är man inget annat än en utexaminerad garagerockarmusikant.

Till följd av denna text kommer jag nu dessvärre att undersökas av Den Internationella Rockakademins läkarkår. Med febertermometer, Pythagoras sats och ultraljud kommer de bevisa den fysiska omöjligheten i mina uteblivna testosteronkickar till ljudet av ”Rocks off”. Därefter kommer jag bittert bedyra min oskuld på Ullevi Stadion, i väntan på Keith Richards.

1 kommentar:

Åsa sa...

är glad att du börjat skriva igen =)