fredag, september 29, 2006

Om att känna sig åtminstone lite viktig

Sandy says:
men..ja.. need to leave. vi hörs snart hoppas jag. kommer alltid fram till att jag saknat dig när vi pratar.

onsdag, september 27, 2006

Om en blivande nationalidol


Många pojkar spelar fotboll när de är små. Jag spelade massvis med fotboll när jag var liten. När jag var åtta år stod jag en kväll och tittade på när de stora pojkarna i A-laget tränade. Plötsligt gjorde någon en solodribbling á la Maradona och avslutade sedan med att skruva in bollen i borte krysset. ”Yeaaaah, landslaget nästa!” gormade hans lagkamrater. I det ögonblicket bestämde jag mig för att inte sluta spela fotboll förren jag hade den blågula landslagströjan på mig. Norr om Göteborg, i kranskommunen Patttille, stod Kim Källström och tänkte samma sak.

Kim Källström växte upp i Patttille och flyttade senare till Hisssingen för att spela i BK Häcken. När den trulige och tjurige Källström så gjorde debut i Allsvenskan som 16 åring dröjde det inte ens en (1) minut innan han gjort mål på storebror IFK. Den blivande landslagsstjärnan hade presenterat sig för folket, och hemma i pojkrummet satt jag och lipade med trasiga muskelfästen, en mongolid höftledskula och en bråkdel av Källströms envishet och talang.

Nu är Kim Källström vår nästa super-superstjärna i spelet som kallas fotboll. Det låter snyggt när han talar franska och ibland nämner han att han längtar hem till mamma i Patttille. Han är snygg i långt hår och är lycklig som ett barn över att spela i ett lag som brukar bonka Real Madrid bigtime. Dessutom har han nu slutgiltigt fått taktpinnen i hand av Mr. Lagerbäck. Snart är vi så gamla att vi kommer på oss själva med att minnas hur mycket bättre det var på Källströms tid.

I början av 90-talet stod alltså en liten Kim och såg hur de stora pojkarna i Patttille sparkade boll. Då bestämde han sig för att bli bättre än dem allihop. Jag tror till och med att han bestämde sig för att bli bäst i hela världen. För det är vad hans ögon säger: han är inte nöjd förren han blivit bäst. Och jag hoppas så att han lyckas

måndag, september 25, 2006

Om att vilja återvända


Att åka iväg ska vara som en seger. En känsla av att lämna allting som är dåligt och alla som inte begriper bättre bakom sig. Så kändes det när jag lämnade Jönköping. Så känns det fortfarande varje gång jag lämnar Jönköping efter att ha varit på besök. Och så kändes det när jag flyttade bort från Göteborg för en månad sedan. Men Gud vet hur fel jag hade.

Alla dessa människor. Alla dessa gator. Jag hade fel om dig Göteborg. Jag hade verkligen fel.

Förlåt mig, Göteborg. Jag kommer tillbaka.

onsdag, september 06, 2006

Om att känna sig välkommen

Sverige: Hej, vad gör du?
Finland: Inget särskilt, när ska du hälsa på?
Sverige: Jag vet inte, när får jag komma?
Finland: När du vill.

måndag, september 04, 2006

Om att veta sin plats och tycka om den


Det finns en tidsskrift om populärmusik som heter Ondskan. Jag älskar den tidningen och jag hatar den tidningen och nu ska jag berätta varför.

Ondskan har en ambition av att vara egen och gå på djupet, man vill skriva ner tankar som aldrig formuleras i kvällspressen. Det är verkligen en älskvärd ambition som man ska hålla nära sitt bultande hjärta. Men jag kan inte enbart stå och jubla med armarna i vädret åt Ondskans uppenbarelse. För med en ambition om att v a r a bäst kommer också en attityd som inte skäms för att tro sig v e t a bäst.

I Ondskans andra nummer intervjuar Hanna Fahl och Anton Gustavsson den hyperkommersielle trackslegenden tillika schlagerfantomen - Orup. Helt oväntat, och lika välskrivet.

Alla vet vem han är, Orup, och antingen älskar man, eller så hatar man. Här får läsaren dock perspektiv på honom, både som artist och människa. Han talar personligt och insiktsfullt om sin inställning till musik och kändisskap, om tidlösa hits, om tillfredställelsen i att sälja mest. Skribenterna i sin tur frågar om hans tidiga bandkonstellationer som sedermera ledde fram till genombrottet. Tyvärr ger artikeln ändå eftersmaken av att vara konstruerad och (no shit) elitistisk. En känsla av att överheten, som påstår sig ha fattat allt redan från början, nu ska berätta för oss dödliga vad som e g e n t l i g e n är viktigt.

Fahl och Gustavsson ger en nyanserad bild av ett fenomen som alla redan har en uppfattning om. De gör det på ett genomtänkt och välformulerat sätt, men ändå med ett stråk av upplyst vetande. Kanske är denna lätt överlägsna ton ofrånkomlig, men den är inte desto mindre irriterande. Tonläget borde naturligtvis vara: lyssna på honom, han är ju bra, och inte: lyssna på honom men kom ihåg vem som sa det först. Ett inte helt öppenhjärtligt uppsåt.

Orupartikeln sammanfattar varför jag både älskar och hatar tidsskriften Ondskan. Och kanske är det med Ondskan som med människor du känner. Du vill inte umgås för länge med personer som rapar upp alarmen från Aftonbladets sjätte sida. Nej, du vill hellre umgås med människor som kan säga det genomtänkta och oväntade. Någon du kan se upp till och kanske t o m upphöja till auktoritet. Och väljer du ditt umgänge på det viset så inte bara accepterar du att ibland bli klappad på huvudet, du tycker dessutom om det.