måndag, september 04, 2006

Om att veta sin plats och tycka om den


Det finns en tidsskrift om populärmusik som heter Ondskan. Jag älskar den tidningen och jag hatar den tidningen och nu ska jag berätta varför.

Ondskan har en ambition av att vara egen och gå på djupet, man vill skriva ner tankar som aldrig formuleras i kvällspressen. Det är verkligen en älskvärd ambition som man ska hålla nära sitt bultande hjärta. Men jag kan inte enbart stå och jubla med armarna i vädret åt Ondskans uppenbarelse. För med en ambition om att v a r a bäst kommer också en attityd som inte skäms för att tro sig v e t a bäst.

I Ondskans andra nummer intervjuar Hanna Fahl och Anton Gustavsson den hyperkommersielle trackslegenden tillika schlagerfantomen - Orup. Helt oväntat, och lika välskrivet.

Alla vet vem han är, Orup, och antingen älskar man, eller så hatar man. Här får läsaren dock perspektiv på honom, både som artist och människa. Han talar personligt och insiktsfullt om sin inställning till musik och kändisskap, om tidlösa hits, om tillfredställelsen i att sälja mest. Skribenterna i sin tur frågar om hans tidiga bandkonstellationer som sedermera ledde fram till genombrottet. Tyvärr ger artikeln ändå eftersmaken av att vara konstruerad och (no shit) elitistisk. En känsla av att överheten, som påstår sig ha fattat allt redan från början, nu ska berätta för oss dödliga vad som e g e n t l i g e n är viktigt.

Fahl och Gustavsson ger en nyanserad bild av ett fenomen som alla redan har en uppfattning om. De gör det på ett genomtänkt och välformulerat sätt, men ändå med ett stråk av upplyst vetande. Kanske är denna lätt överlägsna ton ofrånkomlig, men den är inte desto mindre irriterande. Tonläget borde naturligtvis vara: lyssna på honom, han är ju bra, och inte: lyssna på honom men kom ihåg vem som sa det först. Ett inte helt öppenhjärtligt uppsåt.

Orupartikeln sammanfattar varför jag både älskar och hatar tidsskriften Ondskan. Och kanske är det med Ondskan som med människor du känner. Du vill inte umgås för länge med personer som rapar upp alarmen från Aftonbladets sjätte sida. Nej, du vill hellre umgås med människor som kan säga det genomtänkta och oväntade. Någon du kan se upp till och kanske t o m upphöja till auktoritet. Och väljer du ditt umgänge på det viset så inte bara accepterar du att ibland bli klappad på huvudet, du tycker dessutom om det.

2 kommentarer:

Totte da Housecat sa...

Jag älskar O.

Anonym sa...

mama said:

Klapp klapp