onsdag, september 27, 2006

Om en blivande nationalidol


Många pojkar spelar fotboll när de är små. Jag spelade massvis med fotboll när jag var liten. När jag var åtta år stod jag en kväll och tittade på när de stora pojkarna i A-laget tränade. Plötsligt gjorde någon en solodribbling á la Maradona och avslutade sedan med att skruva in bollen i borte krysset. ”Yeaaaah, landslaget nästa!” gormade hans lagkamrater. I det ögonblicket bestämde jag mig för att inte sluta spela fotboll förren jag hade den blågula landslagströjan på mig. Norr om Göteborg, i kranskommunen Patttille, stod Kim Källström och tänkte samma sak.

Kim Källström växte upp i Patttille och flyttade senare till Hisssingen för att spela i BK Häcken. När den trulige och tjurige Källström så gjorde debut i Allsvenskan som 16 åring dröjde det inte ens en (1) minut innan han gjort mål på storebror IFK. Den blivande landslagsstjärnan hade presenterat sig för folket, och hemma i pojkrummet satt jag och lipade med trasiga muskelfästen, en mongolid höftledskula och en bråkdel av Källströms envishet och talang.

Nu är Kim Källström vår nästa super-superstjärna i spelet som kallas fotboll. Det låter snyggt när han talar franska och ibland nämner han att han längtar hem till mamma i Patttille. Han är snygg i långt hår och är lycklig som ett barn över att spela i ett lag som brukar bonka Real Madrid bigtime. Dessutom har han nu slutgiltigt fått taktpinnen i hand av Mr. Lagerbäck. Snart är vi så gamla att vi kommer på oss själva med att minnas hur mycket bättre det var på Källströms tid.

I början av 90-talet stod alltså en liten Kim och såg hur de stora pojkarna i Patttille sparkade boll. Då bestämde han sig för att bli bättre än dem allihop. Jag tror till och med att han bestämde sig för att bli bäst i hela världen. För det är vad hans ögon säger: han är inte nöjd förren han blivit bäst. Och jag hoppas så att han lyckas

Inga kommentarer: