tisdag, oktober 31, 2006

Om en man med gitarr

Telefonsamtal, lördag eftermiddag.

Jag: Är det Albert Hammond Jr du spelar?
John: Japp.
Jag: Så jävla bra.
John: Ja, verkligen.
Jag: Man önskar ju att Strokes kunde spotta ur sig en sån platta..

John: Ja, som deras första.
Jag: Jaa, men deras andra var ju också bra.
John: Ja. Jo. Men på deras första är ju ALLA l
åtar bra!

Lika lite som det var roligt att heta Henrik Berggren hösten 2000, lika roligt är det nog att heta Julian Casablancas just nu. Båda dessa män hade allt men slängde bort det på knark (Berggren) och konstiga fäblässer för nu-metal (Casablancas). Resultatet blev i båda fallen att bifigurerna reste sig ur askan och skapade något som talade till människorna.

The Strokes debutskiva golvade mig fullständigt i all sin urbota häftighet. Problemet var att låtarna gav mig svåra attitydproblem. Jag bar solglasögon i november. Sena kvällar på stan tvingade jag människor att lära sig texten till ”Someday”. Det var fem år sedan. Nu har gitarristen gått solo och helt plötsligt är vi tillbaka där allting började - på golvet. För Albert Hammond Jr är så bra, bra, bra. Och precis alla låtar är bra. ALLA! Skillnaden jämfört med The Strokes är att Hammond Jr dessutom vågar hålla hjärtat i handen.

Vi var många som ville och hoppades att The Strokes skulle bli ett oförglömligt rockband. Så kommer det tyvärr inte att bli och den som förstod det först av alla var troligtvis Albert Hammond Jr. Han förstod att tiden, hoppet och den röda tråden hade glidit bandet ur händerna. Därför behöll han alla de snälltuffa gitarrslingor som skulle gjort The Strokes oförglömliga för sig själv.

Snälltuff är ju ett synnerligen korkat ord, jag vet, men vad ska jag säga då? Framför mina ögon uppenbarar sig en gäspande katt som sitter längst in i baren och försöker se överlägset blasé ut. Men allt han vill är att någon ska komma fram och prata, lyssna. Han vill ha värme. Ser du? Som i Garden State. Förstår du? Ibland vill jag att livet ska vara som i Garden State. Just nu vill jag bara vara Albert.

lördag, oktober 28, 2006

Om att vara stammis

Skivnörden Totte har bläddrat färdigt i vinylbackarna hos Klasse på Tändsticksområdet i Jönköping och går mot kassan.

-Kan jag få det för en hundring eller?
-Nää, åttio blir bra.

fredag, oktober 27, 2006

Om att tjuvlyssna med ett blekt leende

Att vara anställd av ett bemanningsföretag innebär att man befinner sig längst ner i näringskedjan. Uppgifterna en bemanningsnisse blir tilldelad skulle i vissa fall få vilket dagcenterretard som helst att börja gasta om en dräglig tillvaro. För det handlar om alienation; de helt meningslösa arbetsuppgifterna kombinerat med den totala okunskapen om vilket syfte arbetsuppgifterna tjänar.

Gårdagen inleddes med att jag degraderades till lagerarbetare. Uppgiften bestod i att kontrollera huruvida den betonggrå färgen på lampskärmarna var tillfredställande eller inte. Eftersom detta var ett uppdrag som till hundra procent berodde på mitt högst subjektiva färgseende var Maskinbyråkratin helt hysterisk. Maskinbyråkratin sprang hyperventilerande runt min kropp i tid och otid, i hopp om att på något vis kunna kontrollera huruvida mitt färgseende var godkänt eller inte. Kanske hade en företagsekonom föreslagit att min roll i sammanhanget inte var ekonomiskt försvarbar; att det vore mer kostnadseffektivt om Maskinbyråkratin kontrollerade sina färgskalor på egen hand.

Även på fikaterassen står bemanningsnissarna längst ner i näringskedjan. De bästa borden är naturligtvis reserverade för den ordinarie personalen, och få (faktiskt inga) initiativ tas av dessa människor för att försöka införliva bemanningsnissarna i gemensakapen. De Kastlösa får istället hålla till godo med bordet närmast soptunnorna.

Istället för att delta i samtalet fick vi Kastlösa igår, som kompensation, förmånen att tjuvlyssna till Det Vita Skräpets helgplaner. Det Vita Skräpet består av ett oändligt antal unga kvinnor, varav tre har mörkt hår under den polska blonderingen, samt en lika ung, men finnig och tystlåten, man med bratfrippa. Skräpet diskuterade intensivt hur, när och hos vem man skulle ses på fredag kväll. Till slut kom man överens om att ses hos en kranskommunsboende kvinna klockan halv sju. Bratfrippan satt tyst vid bordets ände innan han till slut blev inbjuden av en enhällig Skräpjury. Telefonnummer utbyttes, busshållplatser beskrevs och adresser antecknades. Ung vänskap är vacker ibland.

Ett antal scenarion är alltså tänkbara på måndag morgon. Antingen kommer Skräpjuryn inte kunna se varken varandra eller Bratfrippan i ögonen, eller så kommer Bratfrippan helt plötsligt sitta vid ett annat bord, hand i hand med valfri medlem ur Skräpjuryn. Tyvärr kommer jag inte kunna närvara vid detta skådespel eftersom jag då sitter på bussen till en annan Maskinbyråkrati. Men jag önskar samtliga inblandade all lycka de kan få.

torsdag, oktober 26, 2006

Om att gradvis tappa tålamodet

En maskinbyråkrati är en maskinbyråkrati är en maskinbyråkrati. Redan de gamla fordisterna fastslog att tillverkningsindustrin av effektivitetsskäl måste bestå av standardiserade uppgifter som är enkla för den anställde att lära sig och enkla för den överordnade att kontrollera. Kanske måste man acceptera detta faktum. Jag gör mitt bästa. Problemet med en hårt regelstyrd verksamhet är dock att medarbetarna till slut låter reglerna bli ett självändamål.

Det är förvisso ganska sympatiskt att min närmaste chef är kvinna och polska. Mindre sympatiskt är det alltjämt att hon var tjugonde minut besöker mig, enkom för att förflytta sladden X från punkten A till punkten B trots att sladden X likaväl kunde fått ligga kvar på punkten A, eftersom kunden Z ändå inte kommer märka var sladden X ligger, med anledning av att sladdjävlen ändå återfinns på insidan av lamphelvetet. Men för systemets skull; eftersom gudomligheten har bestämt att sladden X ska befinna sig på punkten B, är jag beredd att acceptera Chefens beteende.

Vad jag dock inte accepterar är när Maskinbyråkratin försöker loose up the ties that bind och vara lite wild ’n crazy. (Märk väl att jag nämner ordet ”försöker”). Min läromästare Tandis är en inbiten montör. Han har uppskattningsvis inte besökt sin tandläkare sedan Carl Bildt var statsminister, men kan å andra sidan allting om hur man monterar en lampa, samt vad de olika pryttlarna man skruvar dit heter. Hursomhelst, Tandis avslutade upplärningssejouren med att blaséartat deklarera att ”de där fyra etiketterna kan man sätta lite varsomhelst, det spelar ingen roll”.

Fast det klart den här etiketten måste ju sitta närmst kontakten och de här två andra ska sitta bredvid varandra och den här fjärde lappen måste sitta bredvid den här femte etiketten som jag glömde berätta om”

Jag kunde alltså välja huruvida etikett 1 skulle ha etikett 2 eller etikett 3 som granne. Vild och galen som jag blev av detta personlighetsutvecklande alternativ blandade jag och gav hejvilt. Ibland struntade jag till och med i att sätta dit lappen. Hoppas kontrollrummet kokade över av helig ilska.

onsdag, oktober 25, 2006

Om att åka till landet nittonhundraåttiofyra

Det är tragiskt, och förnedrande för samtliga parter, att ha 12 minuters avtalsenlig rast.

Det är motbjudande, och förnedrande för samtliga parter, att en ljudlig skolklocka ringer in och ut över hela fabrikslokalen när rasten börjar respektive slutar.

Det är bisarrt, och förnedrande för samtliga parter, att företagets ledning på fullt allvar spelar upp ett flåshurtigt aerobicsprogram som de anställda förväntas delta i - tre gånger varje arbetsdag.

Det är förbluffande, och förnedrande för samtliga parter, att en plats där människor tillbringar åtta vakna timmar, fem dagar i veckan, inte tillhandahåller bestick.

Det är vansinne, och förnedrande för samtliga parter, att världens äckligaste kaffe och världens enda chai-latte som smakar pepparkaksdeg kostar en krona att köpa.

Det är alienerande, och förnedrande för samtliga parter, att så många utförda arbetsmoment kan inge så lite hopp om en ljusare morgondag.

Det som alltjämt är mest förnedrande för samtliga parter är att allt som står här ovan är sant, plus-sant.

fredag, oktober 20, 2006

Om att finna sig själv i en seriefigur


Människor är i allmänhet komplexa varelser med breda känsloregister. Man kan ibland undra hur många olika sinnelag som egentligen existerar på denna jord. Finns det kanske till och med lika många själsliga tillstånd som det finns människor?

Självfallet inte.

Mitt förslag är att det finns lika många sinnesstämningar som det finns Rocky-stripar. Hur du än mår, var du än är och vad du än gör; hur bitter, bakfull, framgångsrik, förälskad eller teveknarkande du än är, så har Martin Kellerman redan definierat den känslan. Anti-hjälten Rocky är precis som du och jag och alla andra. Enda skillnaden är att han alltid har råd att äta frukost på café, samt att han jämt och ständigt har tid (och råd) att åka till Thailand, Tokyo och New York.

I en framtid nära vår kommer jag inte acceptera att människor helt osammanhängande redogör för varken känsloliv eller vardag. De kan gasta, tråna och raljera bäst de vill. Och det får handla om tentaångest, exets snygga kompis eller finansministerns vedervärdiga människosyn. Jag kommer inte lyssna. För sådan knapphändig information kommer vara alltför enkelspårig för att jag på fullt allvar ska kunna förstå. Jag behöver kontext, perspektiv; jag behöver en Rocky-strip att relatera till.

"Alltså, kan ni inte bara hålla käften?! Ni diskuterar ett ämne ni låtsas behärska men som ingen av er helt uppenbart inte vet ett jävla skit om. Jag känner mig ungefär som Rippo i Rocky-strip No#1189, så snälla: LÄGG NER!"

Länge har jag hävdat den livslånga kärlekens omöjlighet, men om någon läxar upp mig på ovanstående vis eller motsvarande, då skulle jag inte vara lika säker längre.

Och nu till dagens sinnesstämning.

fredag, oktober 06, 2006

Om jag bara kunde göra något

All those people all those lives, where are they now?
With love and hate and passions just like mine
Oh tell me someone, please, where are they now?
Feels so unfair, and i want to cry

Ibland tvingas man stanna upp och fråga sig vad som händer efteråt. Som nu. Men jag kommer alltid fram till samma svar: Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag kan bara ana att de som blir lämnade kvar, vaknar upp i ett stort svart hål som aldrig vill ta slut. Det gör ont att bara ana det.

En gång om året är det fotbollsgala på teve. Jag dagdrömmer fortfarande om att någon gång få gå upp på podiet och ta emot ett pris på den tillställningen. Höjdpunkten i dagdrömmen är alltid att jag får möjlighet att tacka de personer som hjälpte mig på vägen.

En av dem som stod högst upp på den tack-listan lämnade oss igår. Det känns sorgligt och det känns overkligt. Framförallt känns det på tok för sent att känna tacksamhet nu. Men jag tror inte att jag kan säga farväl på något annat vis.

Tack, Roger. Du kunde säga mitt efternamn på ett vis som gav mig känslan av att vara unik. Som vore jag den enda i hela världen som bar det efternamnet. Och då heter jag ändå Johansson.

onsdag, oktober 04, 2006

Om att välja aukoriteter med omsorg

För ett år sedan tittade jag på det stundtals förfärliga stand-up programmet "Sthlm Live". En sekvens var dock alldeles förträfflig. Ståupparen ifråga använde sina fifteen minutes till att spy galla över exorcisternas hus, spöken finns, övernaturligt och andra spirituella teveprogram.

"Men vafan det äääär ingen i huset för helvete! Det där mediet är bara en dansk jävla knarkare som ser i syne fattaruväl!!"

Sa han. Bland annat.

I förrgår tittade jag på det stundtals lika förfärliga fotbollsmagasinet "XL London", som finns att beskåda på Aftonbladets nätupplaga. Denna gång handlade det om en svennespelare som varit skadad sen 1800-talet och därför inte kunnat spela en enda match sen dess. Inslaget ville dock gärna komma fram till att svennespelaren fortfarande, trots den långa frånvaron, var ovärderlig för klubben. Och vem fick vi veta det av? Jo, av en bakfull, läspande haschtomte som som sett varenda b-lagsmatch sen fucking bronsåldern!

"Men vafan han är ju en sydengelsk jävla knarkare, han vet inte jävla skit om nånting alls för hans världsbild sträcker sig inte längre än den lokala pubens kran för helvete!!"

Tänkte jag. Bland annat.

Danska knarkare bestämmer att spöken finns och engelska knarkare bestämmer att svennar är bäst på fotboll. Jag hatar demokrati.