fredag, oktober 20, 2006

Om att finna sig själv i en seriefigur


Människor är i allmänhet komplexa varelser med breda känsloregister. Man kan ibland undra hur många olika sinnelag som egentligen existerar på denna jord. Finns det kanske till och med lika många själsliga tillstånd som det finns människor?

Självfallet inte.

Mitt förslag är att det finns lika många sinnesstämningar som det finns Rocky-stripar. Hur du än mår, var du än är och vad du än gör; hur bitter, bakfull, framgångsrik, förälskad eller teveknarkande du än är, så har Martin Kellerman redan definierat den känslan. Anti-hjälten Rocky är precis som du och jag och alla andra. Enda skillnaden är att han alltid har råd att äta frukost på café, samt att han jämt och ständigt har tid (och råd) att åka till Thailand, Tokyo och New York.

I en framtid nära vår kommer jag inte acceptera att människor helt osammanhängande redogör för varken känsloliv eller vardag. De kan gasta, tråna och raljera bäst de vill. Och det får handla om tentaångest, exets snygga kompis eller finansministerns vedervärdiga människosyn. Jag kommer inte lyssna. För sådan knapphändig information kommer vara alltför enkelspårig för att jag på fullt allvar ska kunna förstå. Jag behöver kontext, perspektiv; jag behöver en Rocky-strip att relatera till.

"Alltså, kan ni inte bara hålla käften?! Ni diskuterar ett ämne ni låtsas behärska men som ingen av er helt uppenbart inte vet ett jävla skit om. Jag känner mig ungefär som Rippo i Rocky-strip No#1189, så snälla: LÄGG NER!"

Länge har jag hävdat den livslånga kärlekens omöjlighet, men om någon läxar upp mig på ovanstående vis eller motsvarande, då skulle jag inte vara lika säker längre.

Och nu till dagens sinnesstämning.

1 kommentar:

collin sa...

så jävla bra gubben! fortsätt i samma anda. läste recensionen på dagensskiva också,fantastiskt!
mycket kärlek