fredag, oktober 27, 2006

Om att tjuvlyssna med ett blekt leende

Att vara anställd av ett bemanningsföretag innebär att man befinner sig längst ner i näringskedjan. Uppgifterna en bemanningsnisse blir tilldelad skulle i vissa fall få vilket dagcenterretard som helst att börja gasta om en dräglig tillvaro. För det handlar om alienation; de helt meningslösa arbetsuppgifterna kombinerat med den totala okunskapen om vilket syfte arbetsuppgifterna tjänar.

Gårdagen inleddes med att jag degraderades till lagerarbetare. Uppgiften bestod i att kontrollera huruvida den betonggrå färgen på lampskärmarna var tillfredställande eller inte. Eftersom detta var ett uppdrag som till hundra procent berodde på mitt högst subjektiva färgseende var Maskinbyråkratin helt hysterisk. Maskinbyråkratin sprang hyperventilerande runt min kropp i tid och otid, i hopp om att på något vis kunna kontrollera huruvida mitt färgseende var godkänt eller inte. Kanske hade en företagsekonom föreslagit att min roll i sammanhanget inte var ekonomiskt försvarbar; att det vore mer kostnadseffektivt om Maskinbyråkratin kontrollerade sina färgskalor på egen hand.

Även på fikaterassen står bemanningsnissarna längst ner i näringskedjan. De bästa borden är naturligtvis reserverade för den ordinarie personalen, och få (faktiskt inga) initiativ tas av dessa människor för att försöka införliva bemanningsnissarna i gemensakapen. De Kastlösa får istället hålla till godo med bordet närmast soptunnorna.

Istället för att delta i samtalet fick vi Kastlösa igår, som kompensation, förmånen att tjuvlyssna till Det Vita Skräpets helgplaner. Det Vita Skräpet består av ett oändligt antal unga kvinnor, varav tre har mörkt hår under den polska blonderingen, samt en lika ung, men finnig och tystlåten, man med bratfrippa. Skräpet diskuterade intensivt hur, när och hos vem man skulle ses på fredag kväll. Till slut kom man överens om att ses hos en kranskommunsboende kvinna klockan halv sju. Bratfrippan satt tyst vid bordets ände innan han till slut blev inbjuden av en enhällig Skräpjury. Telefonnummer utbyttes, busshållplatser beskrevs och adresser antecknades. Ung vänskap är vacker ibland.

Ett antal scenarion är alltså tänkbara på måndag morgon. Antingen kommer Skräpjuryn inte kunna se varken varandra eller Bratfrippan i ögonen, eller så kommer Bratfrippan helt plötsligt sitta vid ett annat bord, hand i hand med valfri medlem ur Skräpjuryn. Tyvärr kommer jag inte kunna närvara vid detta skådespel eftersom jag då sitter på bussen till en annan Maskinbyråkrati. Men jag önskar samtliga inblandade all lycka de kan få.

2 kommentarer:

Tant A sa...

kranskommunsboende vitt skräp-kvinna


!!!

B sa...

Du skriver om dessa manniskor med nagon slags varme utblandat med forakt. Det blir nastan vackert... Byrakrati och fabriksrealism ar fina grejer.

(Och det kan komma en Lassbo-vecka del2. Nar jag kommer hem fran New York.)