tisdag, oktober 31, 2006

Om en man med gitarr

Telefonsamtal, lördag eftermiddag.

Jag: Är det Albert Hammond Jr du spelar?
John: Japp.
Jag: Så jävla bra.
John: Ja, verkligen.
Jag: Man önskar ju att Strokes kunde spotta ur sig en sån platta..

John: Ja, som deras första.
Jag: Jaa, men deras andra var ju också bra.
John: Ja. Jo. Men på deras första är ju ALLA l
åtar bra!

Lika lite som det var roligt att heta Henrik Berggren hösten 2000, lika roligt är det nog att heta Julian Casablancas just nu. Båda dessa män hade allt men slängde bort det på knark (Berggren) och konstiga fäblässer för nu-metal (Casablancas). Resultatet blev i båda fallen att bifigurerna reste sig ur askan och skapade något som talade till människorna.

The Strokes debutskiva golvade mig fullständigt i all sin urbota häftighet. Problemet var att låtarna gav mig svåra attitydproblem. Jag bar solglasögon i november. Sena kvällar på stan tvingade jag människor att lära sig texten till ”Someday”. Det var fem år sedan. Nu har gitarristen gått solo och helt plötsligt är vi tillbaka där allting började - på golvet. För Albert Hammond Jr är så bra, bra, bra. Och precis alla låtar är bra. ALLA! Skillnaden jämfört med The Strokes är att Hammond Jr dessutom vågar hålla hjärtat i handen.

Vi var många som ville och hoppades att The Strokes skulle bli ett oförglömligt rockband. Så kommer det tyvärr inte att bli och den som förstod det först av alla var troligtvis Albert Hammond Jr. Han förstod att tiden, hoppet och den röda tråden hade glidit bandet ur händerna. Därför behöll han alla de snälltuffa gitarrslingor som skulle gjort The Strokes oförglömliga för sig själv.

Snälltuff är ju ett synnerligen korkat ord, jag vet, men vad ska jag säga då? Framför mina ögon uppenbarar sig en gäspande katt som sitter längst in i baren och försöker se överlägset blasé ut. Men allt han vill är att någon ska komma fram och prata, lyssna. Han vill ha värme. Ser du? Som i Garden State. Förstår du? Ibland vill jag att livet ska vara som i Garden State. Just nu vill jag bara vara Albert.

2 kommentarer:

Tant A sa...

Du borde bli musikjournalist. Du borde ha GP:s kultursidor för dig själv, istället för alla fåniga och korta recensioner och tråkkrönikor av Johan Lindqvist. Jag lyssnar på Walk Of Gold och känner mig jävligt pop idag.

Lisa sa...

oh jag måste kolla upp det här. Låter ju fantastiskt...