fredag, oktober 06, 2006

Om jag bara kunde göra något

All those people all those lives, where are they now?
With love and hate and passions just like mine
Oh tell me someone, please, where are they now?
Feels so unfair, and i want to cry

Ibland tvingas man stanna upp och fråga sig vad som händer efteråt. Som nu. Men jag kommer alltid fram till samma svar: Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag kan bara ana att de som blir lämnade kvar, vaknar upp i ett stort svart hål som aldrig vill ta slut. Det gör ont att bara ana det.

En gång om året är det fotbollsgala på teve. Jag dagdrömmer fortfarande om att någon gång få gå upp på podiet och ta emot ett pris på den tillställningen. Höjdpunkten i dagdrömmen är alltid att jag får möjlighet att tacka de personer som hjälpte mig på vägen.

En av dem som stod högst upp på den tack-listan lämnade oss igår. Det känns sorgligt och det känns overkligt. Framförallt känns det på tok för sent att känna tacksamhet nu. Men jag tror inte att jag kan säga farväl på något annat vis.

Tack, Roger. Du kunde säga mitt efternamn på ett vis som gav mig känslan av att vara unik. Som vore jag den enda i hela världen som bar det efternamnet. Och då heter jag ändå Johansson.

Inga kommentarer: