tisdag, november 28, 2006

Om könskrig och i-landsproblem

Det var torsdag kväll och helgen vecka 48 skulle snart ta vid. Kartongfabriken och jag skulle snart gå skilda vägar, och det var med en synnerligen sällsam känsla av vemod som jag blickade ut över de frustande maskinerna en sista gång, innan jag vände på klacken för gott. Vemodet kom sig antagligen av att jag faktiskt hade slitit på Kartongfabriken i två veckor och därigenom (nästan) blivit kamrat med Fotfolket.

Fotfolket på kartongfabriken bestod mestadels av kvinnor i blandade åldrar men från samma samhällsskikt. Eftersom detta var första gången som jag inom industrin stött på en överväldigande kvinnlig majoritet bland personalen, blev jag glatt överraskad och tänkte att könskriget nog skulle ta slut närsomhelst. Så kommer det alltjämt inte att bli.

Ganska snart blev jag informerad om att det fanns både tre och fyra andra avdelningar på Fabriken. Samtliga av dessa avdelningar rullades runt av män, och samtliga av dessa avdelningar hade betydligt högre genomsnittslöner än avdelningen jag befann mig på. Könsrollerna står alltså fast, både med fötterna på betonggolvet och med fingrarna i plånboken, och timmen före det att jag gick hem upptäckte jag ännu en symbolisk skillnad mellan Det Manliga och Det Kvinnliga.

För att kunna utföra samtliga arbetsmoment på Kartongfabriken, utan att drabbas av omfattande blodförluster, behövdes skyddsvantar. Skyddsvantarna fanns i två olika modeller: stora, för män, och små, för kvinnor. Båda modellerna var helvita, sånär som på en färgad söm längst upp mot handleden. Den stora modellen, d.v.s den manliga, hade en neutral orangefärgad söm medan den lilla modellen, d.v.s den kvinnliga, självfallet hade en näpen rosafärgad dito. Säker i min manlighet som jag är, mina androgyna akademikerfingrar till trots, använde jag konsekvent den lilla, rosa, kvinnliga modellen.

Till råga på allt fastnade jag sedan i något och slet sönder mina hörlurar. Jag hade då fyra timmar kvar på Kartongfabriken, och dessa fyra timmar blev de ojämförligt längsta sedan jag först satte min fot där. Frågan jag omedelbart ställde mig var huruvida den lön jag under två veckor i övrigt tjänat ihop skulle väga upp både de sista fyra, plågsamma timmarna plus inköpet av ett par nya hörlurar. Frågan kändes hypotetisk och nästintill obesvarbar.

Kanske skulle jag rent av känna mig tacksam över att jag inte gjorde sönder hörlurarna redan under den första arbetsdagen? Ett nytt köp av dyra hörlurar hade ju då tett sig ganska riskabelt, och med min medfödda klumpighet kunde jag mycket väl ha blivit tvungen att köpa nya dyra hörlurar varje dag. Den kostnaden hade i och för sig inte spelat bekommit mig nämnvärt, eftersom den i så fall hade blivit avskriven på kontot för nödvändiga investeringar. För jag hade i ärlighetens namn varken kunnat leva eller andas på Kartongfabriken under dessa två ångesttyngda veckor utan att ha Kafka i öronsnäckorna.

Det sista var naturligtvis en pose, men nu har jag i alla fall både lyssnat på, äcklats av, skrattat åt och i största allmänhet dessutom njutit av ”Processen”.

tisdag, november 21, 2006

Om min framtid

Nästa år går Sagan om Ringen-triologin upp som musikal på London Royal Theatre. Castingen är i det närmaste klar, men det finns fortfarande några lediga tjänster i ensemblen, och dessa roller är helt uppenbart som gjorda för mig. I alla fall enligt det senaste numret av Rocky.

"För tillfället eftersöks Hobbits. /.../De sökande får inte vara längre än 170 cm och ska kunna sjunga två sånger. Håriga fötter och tår är en fördel."

Till följd av politisk övertygelse är jag helt ointresserad av både Tolkiens böcker och Jacksons filmer, men in the name of living art I'm prepared to give up on all my principles. Frågan är bara vilka två sånger jag nu ska lära mig utantill. Duger "Silhouhette" med Fibes, Oh Fibes! och "Being Boring" med Pet Shop Boys, eller?

onsdag, november 15, 2006

Om att vara en del av det

Veckans lönlösa arbetsvecka inleddes tidigt (tidigt!) måndag morgon med spontandans på en ensam busshållplats till den sötsalta "What have I done to deserve this?" med Pet Shop Boys. Eftersom jag inte riktigt visste vad som väntade mig ute på Industriområdet tänkte jag inte på symboliken i dansnumrets titel. Inte just då. Men sedan.

Klockan 05.56 installerades jag vid Maskinerna. Ganska snart stod det klart att uppgiften skulle bestå i att stoppa ner ovikt kartongpapper i en gigantisk, hostande, hulkande och gissningsvis livsfarlig robot. Det gjorde jag den första halvtimmen. När roboten sedan tuggat färdigt kartongpapperet kom det ut glänsande och färdiga kartonger femton meter bort. Dessa glänsande kartonger skulle sedan läggas i en större kartong och skjutas iväg på ett rullband. Det gjorde jag den andra halvtimmen.

Därefter fortsatte det så. I timme efter timme efter timme. Ibland undrade jag varför inte roboten kunde utföra även mina antianalytiska arbetsuppgifter.

Installationen vid Maskinerna föregicks av en rundvandring på Bygget, signerad den ihopknycklade 30-talisten Plastpåsen. Att Plastpåsen var en gris av sällsynt art luktade jag mig till tämligen omedelbart, men jag blev ändå förvånad av hans plumphet.

"Jaahaaaoo ha döh ingä eeutbieldnieng ättesam döh jabbah mä bämanning ällä?" snorklade Plastpåsen snart fram med välutbildad stämma. "Ha ha, till skillnad från dig ditt förbannade skrynkelnylle har jag åtminstone tresiffrigt antal akademiska poäng" sa jag INTE, men jävlar att jag tänkte. Istället svalde jag den stolthet som eventuellt fanns kvar i min kropp och ägnade mig sedan åt att mata roboten med kartongpapper.

Det som görs på Bygget är alltså pappkartonger, i vilka de multinationella juridiska personerna lägger sina produkter. Perverst är det faktum att företagen med dessa flådiga förpackningar ger produkten ett slags skimmer, som vore denna produkt gjord med kärlek; det är den inte. Mitt illamående inför företeelsen konsumtion når sedan sin febertopp när jag inser det värsta: Att alla pappkartonger som görs så här års är julspecialare, och att jag står mitt bland dem, jag hjälper dem på vägen hem till pöbeln.

Det är inte särdeles svårt att räkna ut varför radion sjunger sånger om hjärtan av glas och utsidor i plast. Sådana kroppsdelar är ju bräckliga, fula, konstgjorda eller på andra sätt icke-önskvärda på oss människor. Så, varför har ingen poplyriker ännu inte upptäckt det äckliga med ögon av wellpapp?

lördag, november 11, 2006

Om variabeln som Sören Holmberg bommade


Med ett förflutet som både trummis i Karin Dreijer-ledda Honey is Cool och som basist i det förortsromantiska Broder Daniel, gör Håkan Hellström nu sitt yttersta för att skaka av sig det förhatliga popvänster-spöket. Hans uppträdanden på Skansen, hans turnéer med Sven-Bertil Taube och, framförallt, hans offentliga tevegratulerande av kronprinsessan är alla utmärkta exempel på att han aktivt går i bräschen för att förändra de rådande indietalibanska normerna.

Inget ont i det; alla traditioner är i ständigt behov av revidering, men har inte den gode Hellström i och med denna enkla hälsning blåst över lite väl långt till höger på den beryktade höger-västerskalan? Och vad tänkte egentligen när han tryckte upp t-shirts med loggan "HH"?

fredag, november 10, 2006

Om att bryta tysta överenskommelser

Det är naturligtvis och under alla omständigheter djupt tragiskt att lämna sina akademiska studier i den kosmopolitiska storstaden för ett lådbärarjobb i den stinkande småstadshålan. Men ibland, ibland inbillar jag mig att det är värt både nesan, statusförlusten och besväret.

Lycklig som ett barn satte jag mig på bussen till Lagret, trygg i förvissningen om att jag skulle gå hem vid lunch. Höjdpunkten på dagen var dock inte att ta helg utan att få vara närvarande vid frukostrasten. Återigen bjöds det på tårta i fikarummet, denna gång eftersom en Ung Vit Skräpman med Tatueringar skulle åka till BÅDE Thailand och Australien. Troligen genomlider han just nu en elakartad 23-års kris.

Hursomhelst, vis av kunskap efter 50-års firandet tidigare i veckan satte jag mig nu direkt i pentryt för att i lugn och ro knapra på mina mackor och läsa gratistidningen. Efter en stund kom Bamse ut från fikasalongen och gav mig - en inplastad smörgås!? Personalen har alltså slafsat i sig tårta som morgonmål, och jag får en inplastad SJ-macka som kompensation. Med darrig läpp och mössan i hand tackade jag givetvis det Snåla Jävla Kakmonstret för presenten.

Men det var inte denna händelse som var dagens bitterljuva höjdpunkt, det var inte ens fikarastens höjdpunkt.Bredvid mig i pentryt satt nämligen de testosteronstinna Byggjobbarna; B1 och B2.

Efter det att Snålbamse storstilat överlämnat Den Heliga Smörgås gick han mot diskmaskinen för att ställa ifrån sig bestick och tallrik. B1 såg sin chans att idka lite manlig bonding och brölade därför: "Öhhhöhö, de dä gö duh ente hämma va öhhöhö det gö la frugan va öhhöhö". B2 stämde in i mansgriskören genom att mussla fram att: "Nää ja ha fan ente vatt vi diskmachin eller speijsen på sääket trätti år". Bamse tittade upp ur diskmaskinen, tog ett par steg mot Byggjobbarna och sade med avväpnande stämma: "Nä jag har ju varit ensam i ett år nu så jag lagar mat och diskar varje dag. Det är inga problem". Därefter vände han stolt på klacken och lämnade pentryt.

Byggjobbarna såg chockade ut. Kanske var det första gången de upplevt att en Man, mitt framför deras ögon, brutit mot grabbkodexet. Skamset tittade de ner i kaffekopparna och mumlade trumpet att: "Det där kunde väl inte vi veta". Jag log. Gud ska veta att jag log.

torsdag, november 09, 2006

Om hur grymt ohipp jag är


You spend your days at a dead end job
Where you just do what you are told
And you come home to an empty place
Fall asleep by the TV-set

Det är märkligt att en man som har gått på Stim och Soc sedan 1994 kan spotta ur sig såna rader.

onsdag, november 08, 2006

Om längtan efter betong

Britpopbandet Suede gjorde en gång i världen fantastisk musik. "The Asphalt World" är kanske inte deras absoluta formtopp, även om den i Bretts och Bernards regi blir till en intressant, nylesbisk otrohetsaffär. Hursomhelst, om man tar titeln bokstavligt säger den väldigt mycket om min arbetsplats den här veckan.

Och nej, jag är varken ett ghettobarn som vill måla metaforer om min uppväxt eller en fackligt utbildad röding som vill plocka arbetarklasspoäng. Allt jag vill göra är att konstatera hur mina händer bär tonvis av lådor medan mina fötter trampar fram på just Asfalt - åtta timmar om dagen.

Lagret där lådorna sorteras har alltså inte ens benådats med ett spänstigt betonggolv, det är byggt direkt på den urbana marken. Omgiven av plåtväggar, takpannor och järnställningar, klampar jag med onda fötter runt på en forntida parkeringsplats. Om jag ställer mig på knä är livet så kallt, rått och hårt att jag nästan tror att min tid är kommen.

Men den där suedelåten var ju som sagt en lesbisk onanistund och inte en beskrivning av min arbetsdag. Imorgon bär jag dämpande inlägg i skorna.

tisdag, november 07, 2006

Om utanförskapet

Små arbetsplatser upplevs alldeles säkert som trevliga och familjära för de som har sin identitet och själsliga hemvist där. Utbölingar och bemanningsnissar likställs dock med ohyra. Platsbasen Bamse förkunnade idag på frukostrasten att jag inte var önskvärd i det ordinarie lunchrummet. Detta eftersom den hjärtliga lagerfamiljen skulle fira någons 50-års kalas med tårta och sång. Jag svarade Glufsbamse med höjda ögonbryn, satte mig i pentryt och läste förra veckans kvällstidningar.

Vid eftermiddagsfikat ålades jag alltjämt inga formella hinder mot att sätta mig i den flärdfulla
lunchsalongen. Till bords hade jag dels Glufsbamse, dels Högsta Hönset. Glufsbamse glufsade högljutt i sig det sista av morgonens tårta medan han mellan tuggorna försökte skratta med Högsta Hönset och dennes interna skämt.

Högsta Hönset är en man i sina bästa år, vilket bland annat innebär att han ska ha mest pratplats och bestämma vilken dokusåpa som utgör mänslighetens lågvattenmärke. I mina ögon är dock Bonde Söker Fru inte särskilt mycket sämre än Högsta Hönsets favorit: Idol. Dessutom är jag tvärsäker på att Högsta Hönset slickade i sig allting som var matnyttigt med Sex Inspectors. Tyvärr har nog hans maka inte givit efter hans äckliga fetisher, för han flörtade osmakligt mycket med sin kvinnliga bordsgranne.

I gengäld är arbetsuppgifterna denna vecka jämförelsevis drägliga. Kategorisering och omstrukturering är ju något som faller mig i smaken. Enda nackdelen är att den oräkneliga mängd lådor som ska sorteras väger omkring hundra kilo styck. Följaktligen kommer jag inte kunna lyfta ölglaset i helgen eftersom mina armar antagligen ramlar av på torsdag kväll. Tur att det finns sugrör.

måndag, november 06, 2006

Om att gnälla

Kära 80-talister och kranskommunsboende.

Vi är många, vi är retards - och vi ska fortsätta att stava somliga ord fel.

Etablissemanget vill att det ska heta "förrän".

Men vi ger oss inte. Inom kort ska ordet "förren" vara en del av akademins ordlista.

lördag, november 04, 2006

Om oväsen för ingenting


För någon vecka sedan var gitarrpoparna [ingenting] på besök i Jönköping. De var fulsnyggt klädda och scenblasé på det otvungna vis som bara stockholmare kan vara. Gitarristen var så indie att han var attraktiv trots sin lönnfetma, fula skjorta och icke existerande frisyr. Dessutom hade de en Elvis Costello-look-a-like på tamburin som såg ut att helst vilja befinna sig i Liam Gallaghers kropp. Sångaren var Rocky-hipp i sin enfärgade t-shirt och trummisen... ja, ni fattar. De var obotligt snygga allihop.

Och bra. Jävlar vad bra de var.

Deras tema är i sanningens namn mer välkänt och uttjatat än vad det är originellt och nyskapande. Vi pratar alltså om postpubertal kärleksangst, urbana vardagsbetraktelser och allmän berusningsglorifiering. Självfallet genomsyras varje strof dessutom av en aldrig sinande längtan att lämna stan och en känsla av att allting är för sent. Denna underbart långtråkighetsromantiska 20-something-soppa paras sedan med lättuggade refränger och manglande brandlarm á la Velvet Underground.

När jag stod där och fånlog åt [ingenting] och deras spelning undrade jag om det var så här det gick till när Kent spelade på småttingställen inför halvtomma dansgolv i mitten av 90-talet. Jag fylldes av känslan att ingen förstår utom jag, och att jag var med om något speciellt som det kommer berättas om i åratal. Det var en fin upplevelse, och deras nya skiva är nästan lika fin. Se, köp och lyssna.

fredag, november 03, 2006

Om att allt som gör ont har ett slut

På Golfproffsets inrådan skred vi idag till verket redan klockan SJU! Stämningen oss emellan var efter de senaste dagarnas tysta bataljer avvaktande. Men med så mycket god vilja man orkar uppbära så tidigt på dygnet lyckades vi undvika att klösa ögonen ur varandra även idag. Jag blev dock högröd av ilska och grön av illamående när det visade sig att Golfproffset fått en hastig släng av alzheimers syndrom; han hade glömt sina hörlurar!

Jag suckade från djupet av mina lungor, för detta medförde att jag inte kunde plocka kulturpoäng genom att lyssna på min sofistikerade talbok. Istället fick jag trycka volymknappen i botten och lyssna på så mycket androgyn snällpop mina öron bara tålde, allt för att undvika tonerna av Lasse Vinterdäck-konserten som Golfproffsets moderna mobiltelefon basunerade ut till en buande omvärld.

Efter frukostrasten fick dock arbetsdagen ett abrupt men välkommet slut. Det visade sig att jag och Golfproffset tillsammans hade slutfört det för mänskligheten högst avgörande uppdraget att märka kalsongkartonger med prislappen 250:-. Vi skakade hand, tog farväl och gick ut i det kalla solljuset.

En relation som avslutas med ett leende, hur ofta händer det? Nu ligger hela helgen för mina fötter.

torsdag, november 02, 2006

Om hur jag blev en råtta

Efter gårdagens tysta dispyt gällande vintersemestrar och musikval hade både jag och Golfproffset öronsnäckor med oss idag. Samtal uppkom endast vid oklarheter gällande arbetsuppgifterna, och eftersom våra sysslor är helt omöjliga att missuppfatta pratade vi inte alls förren det var dags att gå hem. Då droppade Golfproffset den briljanta idén att vi borde börja en halvtimme tidigare nästkommande dag, för då skulle vi bli färdiga med kalsongkartongerna lite tidigare och följaktligen komma hem innan mörkret fallit. Till skillnad från Golfproffset var jag fortfarande vid mina sinnes fulla bruk och påpekade den fysiska omöjligheten i att hinna packa om samtliga återstående kalsingar redan imorgon. Golfproffset vek sig alltjämt inte och eftersom han kör bilen kommer jag imorgon att arbeta gratis i 30 minuter.

Tidigare under dagen hade ett fantastiskt skådespel och en kulturell ritual spelats upp framför mina ögon. Faktum är att jag faktiskt deltog själv eftersom jag tyckte det verkade vara trivsamt med lite rundpingis på eftermiddagsrasten. Nu var detta dock inte någon sammankomst där sociala band knöts, detta var blodigt allvar, och förmodligen ett sätt att klättra i hierarikin.

Med blodsprängda ögon och gårdagens skäggstubb sprang Lagerråttorna ivrigt runt pingisbordet och viftade med sina rack. Könsord och svordomar avlossades varje gång någon slog en för lång backhandloop. När regelvidrigheter misstänktes tillfrågades Äldsteråttan som troligtvis spelat rundpingis på daglig basis sedan industrialiseringen tog fart. Därefter höll alla med om domslutet förutom den som drabbades av det samma.

Med stora ögon betraktade jag sedan hur Segrarråttan tog emot sitt pris i form av ett uppsvällt ego efter en kamratlig applåd. Därefter kröp Förloraråttorna hemåt. Och jag såg i deras ögon hur de längtade efter morgondagen, för då kanske det är deras tur.

För den som undrar hur det gick för mig kan jag meddela att om det inte hade varit för den där ##¤¤#¤&/&(!!#]](//&"&%¤%#¤"¤" bollen så hade JAG vunnit! Imorgon ska jag spöa skiten ur allihop.

onsdag, november 01, 2006

Om snöfall och monotoni

Så föll den första snön över det heliga Jönköping, och själv föll jag redan klockan kolsvart ner från sängen och ut i den tidiga morgonen med min molande bitterhet som enda sällskap. Efter en kylslagen bilfärd i kamelfart utmed den spikraka tundran var jag och min kompanjon framme vid dagens meningslösa mål: Lagret.

Efter förra veckans antropologiska studie av det tjeckoslovakiska 70-talet inbillade jag mig nu att det post-post-moderna samhället fullkomligen skulle skölja över mig. Så blev det naturligtvis inte. Arbetsuppgifterna antog istället extremt minimaliserade former och snart misstänkte jag att det faktiskt var en livs levande Henry Ford som övervakade mig genom den där kameran i taket.

Någon idiot som helt uppenbart är en ännu större idiot än jag själv hade märkt inte mindre än sextusen kalsongkartonger med fel etikett. Jag och min kompanjon, Golfproffset, fick till uppgift att märka om samtliga av dessa sextusen kartonger. Arbetet började och efter fem minuter utförde vi uppgifterna i sömnen.

Ibland utväxlade vi några meningar och kom snart fram till att vi hyste samma besatthet för textteve båda två. Likheterna oss emellan slutade dock någonstans i höjd med att Golfproffset spelade upp en svit sånger av The Police, Haddaway och Iron Maiden, samtidigt som han berättade hur han skulle tillbringa januari månad på Sicilien för att slipa järnsjuan inför tourpremiären i Argentina. Mitt innandöme fylldes ögonblickligen av såväl avsmak som avund.

Och som sagt, den första snön har fallit. Detta betyder med största sannolikhet att man inte kommer kunna cykla hem från klubben på lördag utan att slå ihjäl sig. Men vid närmare eftertanke låter det som ett fullt gångbart alternativ.