fredag, november 10, 2006

Om att bryta tysta överenskommelser

Det är naturligtvis och under alla omständigheter djupt tragiskt att lämna sina akademiska studier i den kosmopolitiska storstaden för ett lådbärarjobb i den stinkande småstadshålan. Men ibland, ibland inbillar jag mig att det är värt både nesan, statusförlusten och besväret.

Lycklig som ett barn satte jag mig på bussen till Lagret, trygg i förvissningen om att jag skulle gå hem vid lunch. Höjdpunkten på dagen var dock inte att ta helg utan att få vara närvarande vid frukostrasten. Återigen bjöds det på tårta i fikarummet, denna gång eftersom en Ung Vit Skräpman med Tatueringar skulle åka till BÅDE Thailand och Australien. Troligen genomlider han just nu en elakartad 23-års kris.

Hursomhelst, vis av kunskap efter 50-års firandet tidigare i veckan satte jag mig nu direkt i pentryt för att i lugn och ro knapra på mina mackor och läsa gratistidningen. Efter en stund kom Bamse ut från fikasalongen och gav mig - en inplastad smörgås!? Personalen har alltså slafsat i sig tårta som morgonmål, och jag får en inplastad SJ-macka som kompensation. Med darrig läpp och mössan i hand tackade jag givetvis det Snåla Jävla Kakmonstret för presenten.

Men det var inte denna händelse som var dagens bitterljuva höjdpunkt, det var inte ens fikarastens höjdpunkt.Bredvid mig i pentryt satt nämligen de testosteronstinna Byggjobbarna; B1 och B2.

Efter det att Snålbamse storstilat överlämnat Den Heliga Smörgås gick han mot diskmaskinen för att ställa ifrån sig bestick och tallrik. B1 såg sin chans att idka lite manlig bonding och brölade därför: "Öhhhöhö, de dä gö duh ente hämma va öhhöhö det gö la frugan va öhhöhö". B2 stämde in i mansgriskören genom att mussla fram att: "Nää ja ha fan ente vatt vi diskmachin eller speijsen på sääket trätti år". Bamse tittade upp ur diskmaskinen, tog ett par steg mot Byggjobbarna och sade med avväpnande stämma: "Nä jag har ju varit ensam i ett år nu så jag lagar mat och diskar varje dag. Det är inga problem". Därefter vände han stolt på klacken och lämnade pentryt.

Byggjobbarna såg chockade ut. Kanske var det första gången de upplevt att en Man, mitt framför deras ögon, brutit mot grabbkodexet. Skamset tittade de ner i kaffekopparna och mumlade trumpet att: "Det där kunde väl inte vi veta". Jag log. Gud ska veta att jag log.

Inga kommentarer: