onsdag, november 15, 2006

Om att vara en del av det

Veckans lönlösa arbetsvecka inleddes tidigt (tidigt!) måndag morgon med spontandans på en ensam busshållplats till den sötsalta "What have I done to deserve this?" med Pet Shop Boys. Eftersom jag inte riktigt visste vad som väntade mig ute på Industriområdet tänkte jag inte på symboliken i dansnumrets titel. Inte just då. Men sedan.

Klockan 05.56 installerades jag vid Maskinerna. Ganska snart stod det klart att uppgiften skulle bestå i att stoppa ner ovikt kartongpapper i en gigantisk, hostande, hulkande och gissningsvis livsfarlig robot. Det gjorde jag den första halvtimmen. När roboten sedan tuggat färdigt kartongpapperet kom det ut glänsande och färdiga kartonger femton meter bort. Dessa glänsande kartonger skulle sedan läggas i en större kartong och skjutas iväg på ett rullband. Det gjorde jag den andra halvtimmen.

Därefter fortsatte det så. I timme efter timme efter timme. Ibland undrade jag varför inte roboten kunde utföra även mina antianalytiska arbetsuppgifter.

Installationen vid Maskinerna föregicks av en rundvandring på Bygget, signerad den ihopknycklade 30-talisten Plastpåsen. Att Plastpåsen var en gris av sällsynt art luktade jag mig till tämligen omedelbart, men jag blev ändå förvånad av hans plumphet.

"Jaahaaaoo ha döh ingä eeutbieldnieng ättesam döh jabbah mä bämanning ällä?" snorklade Plastpåsen snart fram med välutbildad stämma. "Ha ha, till skillnad från dig ditt förbannade skrynkelnylle har jag åtminstone tresiffrigt antal akademiska poäng" sa jag INTE, men jävlar att jag tänkte. Istället svalde jag den stolthet som eventuellt fanns kvar i min kropp och ägnade mig sedan åt att mata roboten med kartongpapper.

Det som görs på Bygget är alltså pappkartonger, i vilka de multinationella juridiska personerna lägger sina produkter. Perverst är det faktum att företagen med dessa flådiga förpackningar ger produkten ett slags skimmer, som vore denna produkt gjord med kärlek; det är den inte. Mitt illamående inför företeelsen konsumtion når sedan sin febertopp när jag inser det värsta: Att alla pappkartonger som görs så här års är julspecialare, och att jag står mitt bland dem, jag hjälper dem på vägen hem till pöbeln.

Det är inte särdeles svårt att räkna ut varför radion sjunger sånger om hjärtan av glas och utsidor i plast. Sådana kroppsdelar är ju bräckliga, fula, konstgjorda eller på andra sätt icke-önskvärda på oss människor. Så, varför har ingen poplyriker ännu inte upptäckt det äckliga med ögon av wellpapp?

4 kommentarer:

Lisa sa...

Anders, allvarligt talat, hur hamnade du i den här skiten?! Det låter verkligen som hell on earth. Alltså på riktigt, inte så där bitteröverdrivet som när jag ger mitt jobb den titeln, utan helvetet. på. jorden.

Tant A sa...

Jag älskar det!

Å sa...

hahahaha, you make my day baby!

Lisafisa gbg sa...

Hello!

Det låter som att du har en ganska tråkig vardag, men ändå stimulerande då du får mycket att raljera över. Jag gillar "ättesom"! Haha! Såklart liksom! Själv har jag tillbringat en varm vecka på teneriffa med h e l a familjen - omg! Vad har du för msn?