tisdag, november 28, 2006

Om könskrig och i-landsproblem

Det var torsdag kväll och helgen vecka 48 skulle snart ta vid. Kartongfabriken och jag skulle snart gå skilda vägar, och det var med en synnerligen sällsam känsla av vemod som jag blickade ut över de frustande maskinerna en sista gång, innan jag vände på klacken för gott. Vemodet kom sig antagligen av att jag faktiskt hade slitit på Kartongfabriken i två veckor och därigenom (nästan) blivit kamrat med Fotfolket.

Fotfolket på kartongfabriken bestod mestadels av kvinnor i blandade åldrar men från samma samhällsskikt. Eftersom detta var första gången som jag inom industrin stött på en överväldigande kvinnlig majoritet bland personalen, blev jag glatt överraskad och tänkte att könskriget nog skulle ta slut närsomhelst. Så kommer det alltjämt inte att bli.

Ganska snart blev jag informerad om att det fanns både tre och fyra andra avdelningar på Fabriken. Samtliga av dessa avdelningar rullades runt av män, och samtliga av dessa avdelningar hade betydligt högre genomsnittslöner än avdelningen jag befann mig på. Könsrollerna står alltså fast, både med fötterna på betonggolvet och med fingrarna i plånboken, och timmen före det att jag gick hem upptäckte jag ännu en symbolisk skillnad mellan Det Manliga och Det Kvinnliga.

För att kunna utföra samtliga arbetsmoment på Kartongfabriken, utan att drabbas av omfattande blodförluster, behövdes skyddsvantar. Skyddsvantarna fanns i två olika modeller: stora, för män, och små, för kvinnor. Båda modellerna var helvita, sånär som på en färgad söm längst upp mot handleden. Den stora modellen, d.v.s den manliga, hade en neutral orangefärgad söm medan den lilla modellen, d.v.s den kvinnliga, självfallet hade en näpen rosafärgad dito. Säker i min manlighet som jag är, mina androgyna akademikerfingrar till trots, använde jag konsekvent den lilla, rosa, kvinnliga modellen.

Till råga på allt fastnade jag sedan i något och slet sönder mina hörlurar. Jag hade då fyra timmar kvar på Kartongfabriken, och dessa fyra timmar blev de ojämförligt längsta sedan jag först satte min fot där. Frågan jag omedelbart ställde mig var huruvida den lön jag under två veckor i övrigt tjänat ihop skulle väga upp både de sista fyra, plågsamma timmarna plus inköpet av ett par nya hörlurar. Frågan kändes hypotetisk och nästintill obesvarbar.

Kanske skulle jag rent av känna mig tacksam över att jag inte gjorde sönder hörlurarna redan under den första arbetsdagen? Ett nytt köp av dyra hörlurar hade ju då tett sig ganska riskabelt, och med min medfödda klumpighet kunde jag mycket väl ha blivit tvungen att köpa nya dyra hörlurar varje dag. Den kostnaden hade i och för sig inte spelat bekommit mig nämnvärt, eftersom den i så fall hade blivit avskriven på kontot för nödvändiga investeringar. För jag hade i ärlighetens namn varken kunnat leva eller andas på Kartongfabriken under dessa två ångesttyngda veckor utan att ha Kafka i öronsnäckorna.

Det sista var naturligtvis en pose, men nu har jag i alla fall både lyssnat på, äcklats av, skrattat åt och i största allmänhet dessutom njutit av ”Processen”.

2 kommentarer:

Anonym sa...

[b]its here [/b]

[url=http://phentermine.myeasyseek.info]phentermine search[/url]
[url=http://phentermine.viagram.info]phentermine[/url]
[url=http://tramadol.themysearch.info]tramadol[/url]
[url=http://cialis.ringtoners.info]cialis[/url]

Anonym sa...

[url=http://phentermine.networkfindwork.info]Phentermine[/url]
[url=http://phentermine.worksearchuk.info]Phentermine search[/url]
[url=http://ringtone.worksearchsolutions.info]Ringtone search[/url]
[url=http://tramadol.eworksearch.info]Tramadol[/url]
[url=http://phentermine.uniqringtone.info]Phentermine[/url]
[url=http://cialis.goodtone.info]cialis[/url]