lördag, november 04, 2006

Om oväsen för ingenting


För någon vecka sedan var gitarrpoparna [ingenting] på besök i Jönköping. De var fulsnyggt klädda och scenblasé på det otvungna vis som bara stockholmare kan vara. Gitarristen var så indie att han var attraktiv trots sin lönnfetma, fula skjorta och icke existerande frisyr. Dessutom hade de en Elvis Costello-look-a-like på tamburin som såg ut att helst vilja befinna sig i Liam Gallaghers kropp. Sångaren var Rocky-hipp i sin enfärgade t-shirt och trummisen... ja, ni fattar. De var obotligt snygga allihop.

Och bra. Jävlar vad bra de var.

Deras tema är i sanningens namn mer välkänt och uttjatat än vad det är originellt och nyskapande. Vi pratar alltså om postpubertal kärleksangst, urbana vardagsbetraktelser och allmän berusningsglorifiering. Självfallet genomsyras varje strof dessutom av en aldrig sinande längtan att lämna stan och en känsla av att allting är för sent. Denna underbart långtråkighetsromantiska 20-something-soppa paras sedan med lättuggade refränger och manglande brandlarm á la Velvet Underground.

När jag stod där och fånlog åt [ingenting] och deras spelning undrade jag om det var så här det gick till när Kent spelade på småttingställen inför halvtomma dansgolv i mitten av 90-talet. Jag fylldes av känslan att ingen förstår utom jag, och att jag var med om något speciellt som det kommer berättas om i åratal. Det var en fin upplevelse, och deras nya skiva är nästan lika fin. Se, köp och lyssna.