torsdag, december 14, 2006

Om andra klassens medborgare

Veckans hållplats i konsultlivet kom att bli ett lager som distribuerar diverse datatillbehör och annan stöldbegärlig elektronik. Knappt hade jag fått in matlådan i kylskåpet innan jag blev informerad om att vissa säkerhetsåtgärder var vidtagna på arbetsplatsen. Det var inget som sades rakt ut, men en vild gissning var att företaget hade haft vissa problem med snatteri och stölder av varor.

Somliga grejer var därför inlåsta i ett förråd dit man behövde en nyckel för att komma in. Samtliga anställda ur den ordinarie personalen ägde en sådan nyckel. Ingen bemanningsanställd ägde en sådan nyckel, vi var tvungna att fråga den ordinarie personalen om lov. Med andra ord, ännu ett bevis för att ALLA tillsvidareanställda, hur de än uppför sig, ALLTID är värda lite mer än oss andra, både i kronor och förtroende räknat.

Det dröjde ganska lång tid innan jag fick anledning att fråga efter nyckeln till detta dyrbara rum, och jag ska erkänna att jag var väldigt nyfiken när jag äntligen klev in i detta samtida vapenskåp. Vad skulle möta mig? Faktum var ju att även de övriga varorna var ganska dyra; laserskrivare, mp3-spelare, digitalkameror etc. Jag förväntade mig alltså MYCKET flashiga prylar där inne, typ resterna av Apollo 11, minst. Besvikelsen tornade dock snart upp sig i mitt inre, för jag insåg omgående att prylarna som förvarades bakom dörren även förvarades framför densamma. Samma grejer alltså.

MEN, SAMMA GREJER? VARFÖR LÅSER NI IN SKITEN DÅ?

Inledningsvis föreföll detta vara ett helt idiotiskt system, så idotiskt att jag inte ens vågade ifrågasätta det. Men allteftersom veckan gick kom jag på att det finns ett enormt symbolvärde i denna låsta dörr: Storebror Ser Dig.

måndag, december 11, 2006

Om identitet

I fredags kväll gick Agnes och jag längs Andra Långgatan i Göteborg, ett synnerligen bartätt område. Plötsligt får hon för sig att battla.

-Jag har varit på Bombay, har du?
-Ja, jo.
-Och jag har varit på Kellys, Sejdeln och Kings Head.
-Jag med.
-Notting Hill.
-Japp.
-AL5?
-Japp.
-Rover?
- Go on.
-Byns Bistro?!
-Nää..
-HA!
-Yokohama har jag i och för sig varit på..
-Jaja, det har väl alla.
-Men jag har varit på Jazzå! HA!
-Okej, du är väl Göteborgare då.

It's good to belong.

fredag, december 08, 2006

Om det inte varit för om

Om självförakt


And don't believe me
If I claim to be your friend
'Cos given half the chance
I know that I will kill again

torsdag, december 07, 2006

Om språkets förmåga att glorifiera verkligheten

Tidigt onsdag morgon ringde chefen; min chef vid bemanningsföretaget, that is to say. Han ville naturligtvis veta vad dispyten mellan mig och Ärkebossen egentligen handlade om, och varför Ärkebossen hade skickat hem mig från Knäckebröhult. Med patologisk diplomati förklarade jag händelsen och medgav att jag hade felat, d.v.s flyttat på lådor (!), men fördömde samtidigt påföljden, d.v.s avhysningen.

Denna skenbart ödmjuka inställning från min sida fick chefen att falla likt en julgran, för även han tyckte att Ärkebossen var ett regelrätt och maktgalet svin som genom goda transportvitsord idag har en lön som överstiger det anständiga. Sedan gnisslade chefen vidare en halvtimme om hur tufft livet kan vara som konsult.

Konsult?

Jag är alltså konsult.

Det svenska språket är fantastiskt.

Transportvitsord innebär att du beter sig så grisigt på arbetsplatsen att ingen står ut med dig. I slutändan kommer detta resultera i att din arbetsgivare helt plötsligt erbjuder dig ett annat arbete, företrädesvis ett högre betalt arbete, eftersom ett högre betalt arbete intresserar dig. Detta högre betalda arbete blir du erbjuden eftersom din arbetsgivare vitsordat dig inför någon annan arbetsgivare, antingen inom samma organisation, eller, ännu hellre, någon helt annanstans. Din arbetsgivare har därmed genom vitsord transporterat bort dig från sin absoluta närhet. Sedan upprepas proceduren tills du är EU-kommisionär.

tisdag, december 05, 2006

Om entledigande av tjänst

Igår var det måndag morgon och jag hade blivit beordrad att bege mig ut till Knäckebröhult för att klistra ihop lampor. Efter en livslång skogsfärd var jag framme vid verket, och det som väntade visade sig vara någon sorts parodi på sovjetiskt fabriksarbete; det fanns ingenting att göra. Inte för den berömda syns skull fanns det något att göra. Hela avdelningen stod helt stilla och själv satt jag helt stilla på en stol i åtta timmar - med avbrott för frukost, lunch och fika.

Måndagens parodi på icke-arbete följdes idag, tisdag, av en om möjligt ännu större parodi på vanligt skitarbete. Arbetsuppgifterna som jag genast blev tilldelad bestod i att stå vid en bänk och skruva fast pryttlar på höljen som i slutändan skulle föreställa lampor. Framför arbetsbänken fanns ett oräkneligt antal lådor i vilka pryttlarna ligger. Eftersom jag ansåg att lådorna stod i en korkad och synnerligen oergonomisk ordning, flyttade jag om lite bland dessa lådor efter eget behag.

Strax före lunch ramlade ett koppel av välstrukna men illasittande Skjortor ner på golvet för att inspektera arbetsgången. En västgötsk kostym lufsade direkt fram till mig med sin mobilkamera och började knäppa bilder på min arbetsplats. Därefter försvann han ljudlöst och kom sedan tillbaka med en annan, lite mer högdragen, västgötsk kostym.

-”Har du flyttat på lådorna?!” utbrast den högdragna kostymen med blodsprängda ögon.
-”Ja?” svarade jag, något förvånad.
-”Men det kan du inte göra! Det blir oordning!” gormade kostymen och började veva med armarna.
-”Jamen jag har flyttat på tre lådor, jag kan flytta tillbaka dem senare” fortsatte jag lugnt.
-”Flytta tillbaka lådorna!” befallde kostymen med sitt höga och rodnande hårfäste.
-”Nej, jag har ingen lust att förstöra axlarna helt i onödan” sa jag kort och pedagogiskt.

Kostymen skiftade genast färg från lätt rodnad till akut högröd. Han blängde på mig, blängde på sitt kostymkoppel, blängde på mig igen, och sedan på lådorna. Därefter ryckte han hårt i sitt koppel och älgade iväg med sina lydiga lillkostymer i hasorna. Två minuter senare stapplade förmannen fram till mig och pekade mot sitt kontor. Kostymen hade alltså skvallrat.

Och det var tydligen inte vilken kostym som helst som jag hade varit kort och pedagogisk mot. Det var ÄRKEBOSSEN! Efter att ha klargjort detta faktumt rynkade förmannen pannan, kliade sig och mumlade ohörbart en stund innan han slutligen meddelade att jag inte längre var önskvärd i Knäckebröhult. Ärkebossen ansåg min arbetsmoral som alltför låg, antagligen.

Jag kunde sådär på rak arm bestämma huruvida jag skulle hånskratta eller storlipa, så jag nöjde mig med att istället anlägga en osedvanligt lång haka. Förmannen harklade sig och tittade förläget ner i skrivbordet, uppenbart skamsen över sin överordnades beteende. Avslutningsvis himlade jag och förmannen i samförstånd med ögonen. Sedan skildes vi åt som vänner.