tisdag, december 05, 2006

Om entledigande av tjänst

Igår var det måndag morgon och jag hade blivit beordrad att bege mig ut till Knäckebröhult för att klistra ihop lampor. Efter en livslång skogsfärd var jag framme vid verket, och det som väntade visade sig vara någon sorts parodi på sovjetiskt fabriksarbete; det fanns ingenting att göra. Inte för den berömda syns skull fanns det något att göra. Hela avdelningen stod helt stilla och själv satt jag helt stilla på en stol i åtta timmar - med avbrott för frukost, lunch och fika.

Måndagens parodi på icke-arbete följdes idag, tisdag, av en om möjligt ännu större parodi på vanligt skitarbete. Arbetsuppgifterna som jag genast blev tilldelad bestod i att stå vid en bänk och skruva fast pryttlar på höljen som i slutändan skulle föreställa lampor. Framför arbetsbänken fanns ett oräkneligt antal lådor i vilka pryttlarna ligger. Eftersom jag ansåg att lådorna stod i en korkad och synnerligen oergonomisk ordning, flyttade jag om lite bland dessa lådor efter eget behag.

Strax före lunch ramlade ett koppel av välstrukna men illasittande Skjortor ner på golvet för att inspektera arbetsgången. En västgötsk kostym lufsade direkt fram till mig med sin mobilkamera och började knäppa bilder på min arbetsplats. Därefter försvann han ljudlöst och kom sedan tillbaka med en annan, lite mer högdragen, västgötsk kostym.

-”Har du flyttat på lådorna?!” utbrast den högdragna kostymen med blodsprängda ögon.
-”Ja?” svarade jag, något förvånad.
-”Men det kan du inte göra! Det blir oordning!” gormade kostymen och började veva med armarna.
-”Jamen jag har flyttat på tre lådor, jag kan flytta tillbaka dem senare” fortsatte jag lugnt.
-”Flytta tillbaka lådorna!” befallde kostymen med sitt höga och rodnande hårfäste.
-”Nej, jag har ingen lust att förstöra axlarna helt i onödan” sa jag kort och pedagogiskt.

Kostymen skiftade genast färg från lätt rodnad till akut högröd. Han blängde på mig, blängde på sitt kostymkoppel, blängde på mig igen, och sedan på lådorna. Därefter ryckte han hårt i sitt koppel och älgade iväg med sina lydiga lillkostymer i hasorna. Två minuter senare stapplade förmannen fram till mig och pekade mot sitt kontor. Kostymen hade alltså skvallrat.

Och det var tydligen inte vilken kostym som helst som jag hade varit kort och pedagogisk mot. Det var ÄRKEBOSSEN! Efter att ha klargjort detta faktumt rynkade förmannen pannan, kliade sig och mumlade ohörbart en stund innan han slutligen meddelade att jag inte längre var önskvärd i Knäckebröhult. Ärkebossen ansåg min arbetsmoral som alltför låg, antagligen.

Jag kunde sådär på rak arm bestämma huruvida jag skulle hånskratta eller storlipa, så jag nöjde mig med att istället anlägga en osedvanligt lång haka. Förmannen harklade sig och tittade förläget ner i skrivbordet, uppenbart skamsen över sin överordnades beteende. Avslutningsvis himlade jag och förmannen i samförstånd med ögonen. Sedan skildes vi åt som vänner.

1 kommentar:

Anonym sa...

Helt fantastiskt ju! Du är en sådan stark arbetare Anders.