fredag, december 21, 2007

Om att säga saker utan innebörd

Fredrik Reinfeldt vill utse "medborgarnas polis". Jag har väldigt blandade känslor inför det. Å ena sidan är det en bra intention, å andra sidan ger det en felaktig bild av hur rikspolischefen tillsätts.

Regeringens utnämningspolitik är sedan länge insynsskyddad och därmed svågerpolitisk. Det är naturligtvis bra att Reinfeldt öppnar dörren för ett mer öppet förfarande av dessa utnämningar.

Men bara för att insynen möjligtvis blir bättre, innebär inte det att medborgarna får mer att säga till om i utnämningspolitiken. Regeringen, den icke folkvalda regeringen, utser vem man vill - punkt. Riksdagen, den folkvalda riksdagen, har inget mandat att rösta ner regeringens kandidat.

Resultatet blir en medial skendemokratisering av utnämningspolitken. Ändra grundlagen istället, för helvete.

onsdag, december 19, 2007

Om konstnärliga överväganden

För drygt ett år sedan hörde jag en helt fantastisk sång som hette Något Du Bara Kan Se På Television. Den framfördes av Charlie Persson tillsammans med Jennie Abrahamsson. Abrahamssons sånginsats var rysligt vacker. Rummet vibrerade när hon tog ton.

Nu har hon gett ut ett snyggt prodcerat soloalbum på engelska. Det låter riktigt bra, men vart tog den vibrerande, vidrörande rösten vägen? Antagligen försvann den i ett filter av fonetiskt förvrängda stämband.

Istället för att för att bli i princip den enda i sitt slag, rör hon sig hellre i samma landskap som Elin Sigvardsson och Lisa Miskovsky. Vilket slöseri. Hoppas hon kan betala hyran med sin soloskiva åtminstone.

tisdag, december 18, 2007

Om den egentliga yrkesdrömmen

När politiken är som mest intressant innehåller den omvartannat såväl svindlande maktspel som informella beslutsgångar, taktiska lögner och ett ständigt trampande i lagens gråzon. Ju mer jag läser om Palmemordet, desto mer uppenbart blir det att jag är av den åsikten. Vid slutet av dagen önskar man alltså inte vara någon annan än Ture Sventon med rätt att spana.

Om svårigheten i att hålla sig flytande

Människan är en människa, och därför förtjänar vi ett oändligt antal chanser att börja om. Men världen har aldrig tagit någon hänsyn till att människan är just en människa. Med lite otur hamnar du på fel sida.

Om den svåra konsten att rätta in sig i ledet

Idag var jag på café i Göteborg och åt en bit mat. Jag läste ingenting.

måndag, december 17, 2007

Om förgörandet av det civiliserade samhället

Jag har bekräftade uppgifter på att människor har jagats bort från caféer i Göteborg, då de suttit på dessa och läst en bok.

Om friheten i det offentliga rummet

På ett flertal caféer i Göteborg finns lappar med texten "Läxläsning undanbedes" uppsatta.

lördag, december 15, 2007

Om en yrkeskår med för mycket respekt bland sina läsare

Sportjournalister är dumma. Inte dumma som i elaka, utan dumma som i korkade. De spenderar veckor och månader på de brittiska öarna, ändå kan de inte översätta frasen "I'd love to.." till något som liknar semantiskt korrekt svenska.

-Skulle du gilla att dansa?
-Jag skulle älska det.

Game Over.

fredag, december 14, 2007

Om att inte huka för sanningen


Jag gillar Leif GW Persson. Han debatterar aktivt mot påståendet att Christer Pettersson skulle ha skjutit Olof Palme. Och jag minns att han en gång gjorde ett vansinnigt roligt uttalande i Efterlyst.

Ett medelålders par från Frankrike var på husbilssemester i Sverige. En dag påträffades hustrun ihjälslagen, mannen och husbilen var däremot spårlöst försvunna. Leif GW Persson presenterade den enda möjliga lösningen på mordfallet med följande ord: "Ja, det är ju bara att hitta gubben så har vi löst det här fallet. Jag menar, det är ju helt uppenbart att han har tröttnat på kärringen och slagit ihjäl henne."

Nu ska jag fortsätta läsa "Mörkläggning". Den handlar om att Olof Palme knappast blev skjuten av vare sig Christer Pettersson eller Ted Gärdestad.

tisdag, december 11, 2007

Om saker som går över

Igår välte jag ut en halv liter skållhett te över mitt vänstra lår. Aldrig någonsin har jag upplevt något liknande. Jag trodde att underkroppen skulle trilla av. Eller, jag önskade det åtminstone.

måndag, december 10, 2007

Om kollektiva lösningar

Jag delar bostad med en kompis. Vi delar även strumpor. Det är ganska fint.

söndag, december 09, 2007

Om en sliten åsiktsfras

Popjournalistik är i många avseenden outhärdlig som konstform. Några av orsakerna är att den är ängsligt ironiskt, räddhågset refererande samt krystat sammanfattande. Dessa drag är dock så allmänna att de ofta inte möjliga att definiera, utan måste utläsas mellan raderna. Men det finns ett konkret exempel som blottlägger varför jag inte står ut med popjournalistiken. Exemplet lyder: "Detta kan vara...".

tisdag, december 04, 2007

Om fonetik


Fantastiska "Five Years" borträknad, så lyssnar jag ytterst sällan på hans musik. Ändå ryser jag av obehag när folk inte kan uttala Bowie på ett korrekt vis.

måndag, februari 12, 2007

Om min nuvarande relation till det svenska nyhetsflödet


I övrigt skulle det vara gott med en semla, och yoghurt i enlitersförpackningar är en synnerligen praktisk uppfinning som det högt stående kulturfolket ännu inte har upptäckt.

fredag, februari 09, 2007

Om 1961, 1989 och 2007

Morgonen den 13e augusti 1961 förvandlades invånarna i Berlin till fångar. Fångade på sina egna gator och utelåsta från vänner och bekanta i sin egen stad. Det skulle dröja nästan fyra decennier innan man återigen blev fri att röra sig i Berlin. Fri att återse sina vänner, sina gator. Om man fortfarande levde så dags vill säga. Och om de, vännerna, levde. Och om den, gatan, fanns kvar.

Somliga människor orkade inte vänta så länge. Hundratals var de som försökte kryssa igenom det taggtrådsprydda, det med vapen och kamphundar bevakade, ingenmansland som uppstod mellan murens östra respektive västra sida. Ett fåtal lyckades, de flesta inte. De otursamma träffades av en kula vid taggtråden, fastnade i densamma och förblödde sedan. Alla kunde höra skriken, men ingen kunde hjälpa. Mellan murarna var man ensam.

Idag, år 2007, bor jag vid Mauer Park i nordöstra Berlin. Muren löpte här, precis runt hörnet. För arton år sedan hade jag varit östberlinare med femtio meters marginal. Kanske hade jag stått på hustaket för att få en skymt av gatorna på andra sidan, för att kunna vinka till mina vänner, eller för att jag helt enkelt var nyfiken på vad som fanns där borta. Hade jag orkat vänta? eller hade jag gjort som Chris Gueffroy gjorde under vårvintern för arton år sedan?

Chris Gueffroy avled den 8e mars 1989. Muren föll den 9e november samma år.

måndag, februari 05, 2007

Om språk och sömn

För längesedan fanns det i Sverige en episk rockelefant som talade rakt in i människornas hjärtan. Elefanten sjöng att den hade tappat bort sitt språk, sin tid, sin sömn. Ungefär så känns det just nu, främst gällande förmågan att uttrycka sig, men även tiden för sömn är knapp.

Till följd av att man ständigt tvingas kommunicera på bruten tyska, engelska eller kranskommunssvenska är ens dumdryga, ironiserande och älskvärda modersmål på väg att gå om intet. Detta märktes med all icke önskvärd tydlighet i bloggens senaste inlägg, vilket innehöll fler stavfel och syftningsproblem än det finns upplysta medelklassmänniskor på Pusterviksbaren i Göteborg.

I fredags anordnade språkskolan ölturism i den nästintill helturkiska stadsdelen Kreutzberg. Efter många om och ännu flera öl avslutades kvällen med popklubb på båten Hoppetosse. En alldeles förträfflig tillflyktsort tyckte jag och beställde en till. Kort därefter besudlades mina öron med svensk JC-rock, vilket medförde omedelbar hemgång för oss med fascistoida personlighetsdrag. När jag väl satt mig på S-Bahn Ring 41, riktning: hemåt, gick allting smärtfritt ända tills jag med ett fylleryck vaknade upp i Westend. Andra sidan stan, that is to say. Och några Westend Girls syntes näppeligen till.

lördag, februari 03, 2007

Om förutsättningar

Jag bor alltså i Berlin. På morgnarna cyklar jag i riktning mot Alexanderplatz och ser det gigantiska Honeckerbyggda Fernsehturm resa sig ur morgondiset. Ibland räcker det så. Men tyvärr befolkas min språkskola till två femtedelar av svenskar, och precis som hemma är merparten av dessa helt omöjliga att umgås med.

Det bästa exemplet på detta fenomen torde vara kranskommunsmänniskan. Jag hade mina aningar redan från början men tänkte ändå ge honom en chans. -”Du kommer från västsverige hör jag?”. –”Ja, från Göteborg”. –”Jaha, okej, Jag har bott i Masthugget ett par år, vart i stan bor du?”. –”Eh, öh, jaa, alltså... Jag kommer från Kinna”.

Herrejävlagud.

Om övriga människor stinker det antingen polyamori, innerstad, bonnlurk, stekare eller nyligen avslutade gymnasiestudier. Det är följaktligen mycket enklare att prata med människor från Ryssland, Brasilien, Frankrike eller Japan. Språkbarriären gör att det komplett omöjligt att lära känna någon av dessa indivder, vilket givetvis är väldigt praktiskt för mig som intolerant nordeuropeisk medborgare.

söndag, januari 21, 2007

Om nattlivet

I den till hälften hippa och till häften ruffiga stadsdelen Friedrichshain i östra Berlin ligger lokalerna för technoklubben Panorama Bar. Stället är dock inte alls någon bar utan en gammal fabrik. Klubben slår upp portarna varje helg och ska tydligen vara den hetaste skiten just nu. Därför var jag så klart tvungen att prova. Musikgenren techno infogas kanske inte på min dagliga spellista, men intressanta iakttagelser kan man ju göra ändå, och sådana gjordes också.

Redan vid ingången uppstod den första kulturkrocken eftersom vakterna nogsamt letade igenom väskor och fickor efter färgglada piller - och kameror. När vi till slut kommit in förstod jag att kameror förmodligen blivit bannlysta på somliga gästers begäran, det fanns nämligen s k "mörkrum" där män idkar olika sorters älskog i sällskap av andra män.

Därefter märkte jag att kön till baren, det fullpackade stället till trots, var obefintlig. Som svensk popklubbssvenne är det näppeligen något man är van vid. Folk uppehöll sig istället med att dansa. Svaret på varför alla dansade fanns antagligen i deras pupiller, men det vet jag inte helt säkert. Detta eftersom det var strikt förbjudet att titta varandra i ögonen på technodansgolvet.

Ögonkontakt betraktas förmodligen som ett tecken på svalt dansintresse och bestraffas omedelbart och obönhörligen med ofrivillig ensamdans, alternativt belönas med manlig förföljare. Vid halv sex-tiden kände jag mig tillräckligt egoboostad av alla manliga förföljare för att ensam gå hem i den tidiga, regniga morgonen.

fredag, januari 19, 2007

Om början

Jag är i Berlin, helgrymt. Nu har jag min stora chans att ge intryck av att det inte alls var några problem med att komma hit. Det vore dock att ljuga. I förrgår kväll räknade jag till att samtliga mina sex sinnen, plus en eventuell själ, värkte av ömsom leda, ömsom nervositet, ömsom lust att somna om i tusen år. Det var hemskt och det kallas resfeber. Men nu är jag framme och allt är bra.

Min klippa till kompis som jag sov hos första natten hade dessutom hunnit leta reda på en kille som lägligt nog skulle åka bort och därför behövde hyra ut sitt rum den närmaste månaden. Om min kompis gjort denna anstränging eftersom hon bryr sig särskilt mycket om mitt välmående, eller enkom för att hon inte orkar ha mig snarkandes i ett hörn, förtäljer inte historien. Men det spelar ingen roll. Det enda som räknas är att jag snart har någonstans att bo, och att jag har haft sån där tur som alltid bara kommer till andra än en själv.

Annars regnar det mest.

måndag, januari 08, 2007

Om en förutsägbar lista

Här kommer låtarna som var viktiga 2006, och varför.

Primal Scream – Country Girl
Bobbie Gillespie blivit familjefar och har, åtminstone tillfälligt, låst in revolutionen i medicinskåpet. Country Girl är något så insmickrande som fyra minuter bredbent luftgitarrpop. Erkänn att du älskar det.

Otur – Apart
Av The Light Bulb Project blev det en duo som kallade sig Cat5 och en artist som kallade sig Otur. Cat5 var rosa och Otur var mörkblå. Apart är en av anledningarna till varför jag föredrog det mörkblå framför det rosa år 2006.

John Legend – P.D.A (We Just Don't Care)
John Legends röst har på bara två år blivit 140 år äldre, och nu borde han snart erhålla ensamrätten till att använda epitetet ”Soul” på sin musik.

Junior Boys – Count Souveniers
Kanadas skogsbeklädda motorvägar sades vara inspirationskällan till detta eko av ensamhet och uppgivna ambitioner. Den annars så lågt stående konstarten ”bilåkarmusik” har äntligen fått en vettig innebörd.

Charlie Persson – Mr & Mrs Grey i Monterery
Helt ogenerat har denna svenne förlyssnat sig på surmulna farbröder. Familjedramerna avlöser varandra och på detta spår säger Persson precis allting om hur man kan tvingas sluta sina dagar - om man inte passar sig.

The Thogh Alliance – 25 Years And Running
Denna elektroniska pslam, denna bön om evigt liv, denna önskan om en annan tillvaro, är det slutgilgitga helgandet av ungdomsåren, både som idé och som praktisk omöjlighet.

Amy Winehouse – Addicted
Om Lily Allen är det nya The Streets så är Amy Winehouse det nya Ratpack. Här låter allting gammalt som ett svartvitt foto. Knappast föråldrat, men snyggt arrangerat.

Justin Timberlake – Sexyback
Och hur tycker DU att jag skulle göra för att utelämna denna tonsatta sexnovell? Inte sedan Prince härjade som värst i sänghalmen har en simpel popskapelse givit upphov till så här många offentliga obsceniteter.

[ingenting] – Lisa sa
P.g.a sina uppenbara referenser till musikhistorien blir de ständigt behandlade som småbarn i media; ”lite väl mycket X kanske”. Personligen tycker jag att det är befriande med musiker som rakryggat vågar stå bredvid sina hjältar.

Håkan Hellström – Försent för Edelweiss
Många fina stunder har han på sitt samvete, men här återfinns den allra finaste hittills. "Det gör ont att undra men lika ont att veta". Otroligt stora känslor. Förbluffande få ord.

Up Hygh feat. Melo – Get Out My Face
Med tanke på att Justin blev störst tycker jag att producentduon Up Hygh från Stockholm ska ha cred för att de åtminstone var först. Här tillsammans med Melo i sex dödscoola minuter.

The Knife – Like a Pen
Tack vare Heartbeats har vi alla skapat oss ett behov av att utforska syskonen Dreijers musik, vare sig vi är intresserade av ambient techno eller inte. Jag tillhör knappast de invigda, likväl blir jag tagen av dessa själsliga utflykter.

Fattaru – 100 spänn
Mackan visar här upp hur man vrider både in och ut på det svenska språket med gasen trampad i botten och hjärtat till vänster – samtidigt. Svidish hipphapp, yey!

Anna Ternheim - No Subtle Men
Hon är givetvis outhärdlig i all sitt självömkande, nordiska vemod. Inför denna snyftande viskning från en perrong någonstans i småstadssverige står jag dock handfallen.

Kelis - Blindfold Me
I pornografins och flyglarmets tjänst har jag härmed utnämnt Blindfold me till årets Kelis-låt. Jag kunde ha valt ett annat spår med en helt annan innebörd, men det gjorde jag inte. Nu klär vi av oss innan bomberna faller.

The Radio Dept. – Tell
När Johan Duncanson viskar precis vad som helst i mina öron vet jag att allting kommer ordna sig till slut.

The Pipettes – It hurts to see you dance so well
Ibland är lite väl enkelt att applicera popmusik på sitt eget privatliv. Titeln på denna sång indikerar att den har något att säga oss alla, för så här har vi alla känt oss någon gång.

Jarvis Cocker – I Will Kill Again
Återigen, ibland vet man. Redan innan jag hade hört I Will Kill Again visste jag att den var något att högakta. Så många syrliga strofer, så mycket undertryckt ondska. Lyssna, och lär något om människan.

Morrissey - At Last I am Born
Råkar du inte äga någonting alls av Morrissey kan du lika gärna börja med att lyssna på denna majestätiska och, som vanligt, sylvasst formulerade hyllning till livet, det som äntligen har börjat.

Och avslutningsvis..

Årets bästa album gjorde The Concretes. Med In Colour befäste de sin position som Sveriges mest välklädda indietalibaner. Det låter lika bra som förra gången, fast dyrare. Velour istället Myrorna - liksom.

Årets sämsta album gjorde The Sleepy Jackson. Luke Steele tänkte att han var Brian Wilson när han gjorde uppföljaren till den fantastiska Lovers från 2003, men han är inte Brian Wilson. Australien ligger inte i Calliforjnija. Inse.

Årets mest oväntade var att jag på, fullt allvar, verkligen gillade Corinne Bailley Rae's självbetitlade album. Jag älskar nyskrivna evergreens.

Årets mest väntade var att jag återigen skulle bli lite förälskad i Sasha Bell från The Essex Green. Dels för att hon sjunger fantastiskt, dels för att hon har världens längsta ben i världens kortaste kjol i världens mest högklackade skor och samtidigt lyckas sjunga fantastiskt.

måndag, januari 01, 2007

Om hopp

Jag har inte för avsikt att tråka ut er med intrikata detaljer om mitt privatliv, men de 365 dagar som i våra almanackor kallades år 2006 var en tid som för mig personligen inte var helt jävla lysande.

Så nu - nu när man äntligen får sin välförtjänta men artificiella chans till att vända blad i tillvaron, känns allting mycket bättre. Jag är inte längre anställd vid ett bemanningsföretag och snart kommer jag befinna mig utanför landet Sveriges gränser under en tidsrymd som åtminstone överstiger längden av en genomsnittlig charterresa.

Tillvaron är ett ostron och jag har köpt nya snygga skor. Livet måste helt enkelt börja nu.