söndag, januari 21, 2007

Om nattlivet

I den till hälften hippa och till häften ruffiga stadsdelen Friedrichshain i östra Berlin ligger lokalerna för technoklubben Panorama Bar. Stället är dock inte alls någon bar utan en gammal fabrik. Klubben slår upp portarna varje helg och ska tydligen vara den hetaste skiten just nu. Därför var jag så klart tvungen att prova. Musikgenren techno infogas kanske inte på min dagliga spellista, men intressanta iakttagelser kan man ju göra ändå, och sådana gjordes också.

Redan vid ingången uppstod den första kulturkrocken eftersom vakterna nogsamt letade igenom väskor och fickor efter färgglada piller - och kameror. När vi till slut kommit in förstod jag att kameror förmodligen blivit bannlysta på somliga gästers begäran, det fanns nämligen s k "mörkrum" där män idkar olika sorters älskog i sällskap av andra män.

Därefter märkte jag att kön till baren, det fullpackade stället till trots, var obefintlig. Som svensk popklubbssvenne är det näppeligen något man är van vid. Folk uppehöll sig istället med att dansa. Svaret på varför alla dansade fanns antagligen i deras pupiller, men det vet jag inte helt säkert. Detta eftersom det var strikt förbjudet att titta varandra i ögonen på technodansgolvet.

Ögonkontakt betraktas förmodligen som ett tecken på svalt dansintresse och bestraffas omedelbart och obönhörligen med ofrivillig ensamdans, alternativt belönas med manlig förföljare. Vid halv sex-tiden kände jag mig tillräckligt egoboostad av alla manliga förföljare för att ensam gå hem i den tidiga, regniga morgonen.

fredag, januari 19, 2007

Om början

Jag är i Berlin, helgrymt. Nu har jag min stora chans att ge intryck av att det inte alls var några problem med att komma hit. Det vore dock att ljuga. I förrgår kväll räknade jag till att samtliga mina sex sinnen, plus en eventuell själ, värkte av ömsom leda, ömsom nervositet, ömsom lust att somna om i tusen år. Det var hemskt och det kallas resfeber. Men nu är jag framme och allt är bra.

Min klippa till kompis som jag sov hos första natten hade dessutom hunnit leta reda på en kille som lägligt nog skulle åka bort och därför behövde hyra ut sitt rum den närmaste månaden. Om min kompis gjort denna anstränging eftersom hon bryr sig särskilt mycket om mitt välmående, eller enkom för att hon inte orkar ha mig snarkandes i ett hörn, förtäljer inte historien. Men det spelar ingen roll. Det enda som räknas är att jag snart har någonstans att bo, och att jag har haft sån där tur som alltid bara kommer till andra än en själv.

Annars regnar det mest.

måndag, januari 08, 2007

Om en förutsägbar lista

Här kommer låtarna som var viktiga 2006, och varför.

Primal Scream – Country Girl
Bobbie Gillespie blivit familjefar och har, åtminstone tillfälligt, låst in revolutionen i medicinskåpet. Country Girl är något så insmickrande som fyra minuter bredbent luftgitarrpop. Erkänn att du älskar det.

Otur – Apart
Av The Light Bulb Project blev det en duo som kallade sig Cat5 och en artist som kallade sig Otur. Cat5 var rosa och Otur var mörkblå. Apart är en av anledningarna till varför jag föredrog det mörkblå framför det rosa år 2006.

John Legend – P.D.A (We Just Don't Care)
John Legends röst har på bara två år blivit 140 år äldre, och nu borde han snart erhålla ensamrätten till att använda epitetet ”Soul” på sin musik.

Junior Boys – Count Souveniers
Kanadas skogsbeklädda motorvägar sades vara inspirationskällan till detta eko av ensamhet och uppgivna ambitioner. Den annars så lågt stående konstarten ”bilåkarmusik” har äntligen fått en vettig innebörd.

Charlie Persson – Mr & Mrs Grey i Monterery
Helt ogenerat har denna svenne förlyssnat sig på surmulna farbröder. Familjedramerna avlöser varandra och på detta spår säger Persson precis allting om hur man kan tvingas sluta sina dagar - om man inte passar sig.

The Thogh Alliance – 25 Years And Running
Denna elektroniska pslam, denna bön om evigt liv, denna önskan om en annan tillvaro, är det slutgilgitga helgandet av ungdomsåren, både som idé och som praktisk omöjlighet.

Amy Winehouse – Addicted
Om Lily Allen är det nya The Streets så är Amy Winehouse det nya Ratpack. Här låter allting gammalt som ett svartvitt foto. Knappast föråldrat, men snyggt arrangerat.

Justin Timberlake – Sexyback
Och hur tycker DU att jag skulle göra för att utelämna denna tonsatta sexnovell? Inte sedan Prince härjade som värst i sänghalmen har en simpel popskapelse givit upphov till så här många offentliga obsceniteter.

[ingenting] – Lisa sa
P.g.a sina uppenbara referenser till musikhistorien blir de ständigt behandlade som småbarn i media; ”lite väl mycket X kanske”. Personligen tycker jag att det är befriande med musiker som rakryggat vågar stå bredvid sina hjältar.

Håkan Hellström – Försent för Edelweiss
Många fina stunder har han på sitt samvete, men här återfinns den allra finaste hittills. "Det gör ont att undra men lika ont att veta". Otroligt stora känslor. Förbluffande få ord.

Up Hygh feat. Melo – Get Out My Face
Med tanke på att Justin blev störst tycker jag att producentduon Up Hygh från Stockholm ska ha cred för att de åtminstone var först. Här tillsammans med Melo i sex dödscoola minuter.

The Knife – Like a Pen
Tack vare Heartbeats har vi alla skapat oss ett behov av att utforska syskonen Dreijers musik, vare sig vi är intresserade av ambient techno eller inte. Jag tillhör knappast de invigda, likväl blir jag tagen av dessa själsliga utflykter.

Fattaru – 100 spänn
Mackan visar här upp hur man vrider både in och ut på det svenska språket med gasen trampad i botten och hjärtat till vänster – samtidigt. Svidish hipphapp, yey!

Anna Ternheim - No Subtle Men
Hon är givetvis outhärdlig i all sitt självömkande, nordiska vemod. Inför denna snyftande viskning från en perrong någonstans i småstadssverige står jag dock handfallen.

Kelis - Blindfold Me
I pornografins och flyglarmets tjänst har jag härmed utnämnt Blindfold me till årets Kelis-låt. Jag kunde ha valt ett annat spår med en helt annan innebörd, men det gjorde jag inte. Nu klär vi av oss innan bomberna faller.

The Radio Dept. – Tell
När Johan Duncanson viskar precis vad som helst i mina öron vet jag att allting kommer ordna sig till slut.

The Pipettes – It hurts to see you dance so well
Ibland är lite väl enkelt att applicera popmusik på sitt eget privatliv. Titeln på denna sång indikerar att den har något att säga oss alla, för så här har vi alla känt oss någon gång.

Jarvis Cocker – I Will Kill Again
Återigen, ibland vet man. Redan innan jag hade hört I Will Kill Again visste jag att den var något att högakta. Så många syrliga strofer, så mycket undertryckt ondska. Lyssna, och lär något om människan.

Morrissey - At Last I am Born
Råkar du inte äga någonting alls av Morrissey kan du lika gärna börja med att lyssna på denna majestätiska och, som vanligt, sylvasst formulerade hyllning till livet, det som äntligen har börjat.

Och avslutningsvis..

Årets bästa album gjorde The Concretes. Med In Colour befäste de sin position som Sveriges mest välklädda indietalibaner. Det låter lika bra som förra gången, fast dyrare. Velour istället Myrorna - liksom.

Årets sämsta album gjorde The Sleepy Jackson. Luke Steele tänkte att han var Brian Wilson när han gjorde uppföljaren till den fantastiska Lovers från 2003, men han är inte Brian Wilson. Australien ligger inte i Calliforjnija. Inse.

Årets mest oväntade var att jag på, fullt allvar, verkligen gillade Corinne Bailley Rae's självbetitlade album. Jag älskar nyskrivna evergreens.

Årets mest väntade var att jag återigen skulle bli lite förälskad i Sasha Bell från The Essex Green. Dels för att hon sjunger fantastiskt, dels för att hon har världens längsta ben i världens kortaste kjol i världens mest högklackade skor och samtidigt lyckas sjunga fantastiskt.

måndag, januari 01, 2007

Om hopp

Jag har inte för avsikt att tråka ut er med intrikata detaljer om mitt privatliv, men de 365 dagar som i våra almanackor kallades år 2006 var en tid som för mig personligen inte var helt jävla lysande.

Så nu - nu när man äntligen får sin välförtjänta men artificiella chans till att vända blad i tillvaron, känns allting mycket bättre. Jag är inte längre anställd vid ett bemanningsföretag och snart kommer jag befinna mig utanför landet Sveriges gränser under en tidsrymd som åtminstone överstiger längden av en genomsnittlig charterresa.

Tillvaron är ett ostron och jag har köpt nya snygga skor. Livet måste helt enkelt börja nu.