måndag, januari 08, 2007

Om en förutsägbar lista

Här kommer låtarna som var viktiga 2006, och varför.

Primal Scream – Country Girl
Bobbie Gillespie blivit familjefar och har, åtminstone tillfälligt, låst in revolutionen i medicinskåpet. Country Girl är något så insmickrande som fyra minuter bredbent luftgitarrpop. Erkänn att du älskar det.

Otur – Apart
Av The Light Bulb Project blev det en duo som kallade sig Cat5 och en artist som kallade sig Otur. Cat5 var rosa och Otur var mörkblå. Apart är en av anledningarna till varför jag föredrog det mörkblå framför det rosa år 2006.

John Legend – P.D.A (We Just Don't Care)
John Legends röst har på bara två år blivit 140 år äldre, och nu borde han snart erhålla ensamrätten till att använda epitetet ”Soul” på sin musik.

Junior Boys – Count Souveniers
Kanadas skogsbeklädda motorvägar sades vara inspirationskällan till detta eko av ensamhet och uppgivna ambitioner. Den annars så lågt stående konstarten ”bilåkarmusik” har äntligen fått en vettig innebörd.

Charlie Persson – Mr & Mrs Grey i Monterery
Helt ogenerat har denna svenne förlyssnat sig på surmulna farbröder. Familjedramerna avlöser varandra och på detta spår säger Persson precis allting om hur man kan tvingas sluta sina dagar - om man inte passar sig.

The Thogh Alliance – 25 Years And Running
Denna elektroniska pslam, denna bön om evigt liv, denna önskan om en annan tillvaro, är det slutgilgitga helgandet av ungdomsåren, både som idé och som praktisk omöjlighet.

Amy Winehouse – Addicted
Om Lily Allen är det nya The Streets så är Amy Winehouse det nya Ratpack. Här låter allting gammalt som ett svartvitt foto. Knappast föråldrat, men snyggt arrangerat.

Justin Timberlake – Sexyback
Och hur tycker DU att jag skulle göra för att utelämna denna tonsatta sexnovell? Inte sedan Prince härjade som värst i sänghalmen har en simpel popskapelse givit upphov till så här många offentliga obsceniteter.

[ingenting] – Lisa sa
P.g.a sina uppenbara referenser till musikhistorien blir de ständigt behandlade som småbarn i media; ”lite väl mycket X kanske”. Personligen tycker jag att det är befriande med musiker som rakryggat vågar stå bredvid sina hjältar.

Håkan Hellström – Försent för Edelweiss
Många fina stunder har han på sitt samvete, men här återfinns den allra finaste hittills. "Det gör ont att undra men lika ont att veta". Otroligt stora känslor. Förbluffande få ord.

Up Hygh feat. Melo – Get Out My Face
Med tanke på att Justin blev störst tycker jag att producentduon Up Hygh från Stockholm ska ha cred för att de åtminstone var först. Här tillsammans med Melo i sex dödscoola minuter.

The Knife – Like a Pen
Tack vare Heartbeats har vi alla skapat oss ett behov av att utforska syskonen Dreijers musik, vare sig vi är intresserade av ambient techno eller inte. Jag tillhör knappast de invigda, likväl blir jag tagen av dessa själsliga utflykter.

Fattaru – 100 spänn
Mackan visar här upp hur man vrider både in och ut på det svenska språket med gasen trampad i botten och hjärtat till vänster – samtidigt. Svidish hipphapp, yey!

Anna Ternheim - No Subtle Men
Hon är givetvis outhärdlig i all sitt självömkande, nordiska vemod. Inför denna snyftande viskning från en perrong någonstans i småstadssverige står jag dock handfallen.

Kelis - Blindfold Me
I pornografins och flyglarmets tjänst har jag härmed utnämnt Blindfold me till årets Kelis-låt. Jag kunde ha valt ett annat spår med en helt annan innebörd, men det gjorde jag inte. Nu klär vi av oss innan bomberna faller.

The Radio Dept. – Tell
När Johan Duncanson viskar precis vad som helst i mina öron vet jag att allting kommer ordna sig till slut.

The Pipettes – It hurts to see you dance so well
Ibland är lite väl enkelt att applicera popmusik på sitt eget privatliv. Titeln på denna sång indikerar att den har något att säga oss alla, för så här har vi alla känt oss någon gång.

Jarvis Cocker – I Will Kill Again
Återigen, ibland vet man. Redan innan jag hade hört I Will Kill Again visste jag att den var något att högakta. Så många syrliga strofer, så mycket undertryckt ondska. Lyssna, och lär något om människan.

Morrissey - At Last I am Born
Råkar du inte äga någonting alls av Morrissey kan du lika gärna börja med att lyssna på denna majestätiska och, som vanligt, sylvasst formulerade hyllning till livet, det som äntligen har börjat.

Och avslutningsvis..

Årets bästa album gjorde The Concretes. Med In Colour befäste de sin position som Sveriges mest välklädda indietalibaner. Det låter lika bra som förra gången, fast dyrare. Velour istället Myrorna - liksom.

Årets sämsta album gjorde The Sleepy Jackson. Luke Steele tänkte att han var Brian Wilson när han gjorde uppföljaren till den fantastiska Lovers från 2003, men han är inte Brian Wilson. Australien ligger inte i Calliforjnija. Inse.

Årets mest oväntade var att jag på, fullt allvar, verkligen gillade Corinne Bailley Rae's självbetitlade album. Jag älskar nyskrivna evergreens.

Årets mest väntade var att jag återigen skulle bli lite förälskad i Sasha Bell från The Essex Green. Dels för att hon sjunger fantastiskt, dels för att hon har världens längsta ben i världens kortaste kjol i världens mest högklackade skor och samtidigt lyckas sjunga fantastiskt.

7 kommentarer:

Anonym sa...

"Anna Ternheim – No Subtle Men
Hon är givetvis outhärdlig i allt sitt självömkande, nordiska vemod." haha klockrent! Jag gillar listan.

Totte da Housecat sa...

en låtlista som funkar förträffligt i teorin men funkar den i praktiken? jag tror faktiskt det.

appe apa sa...

lisa: haha, jag tog med anna ternheim nästan enbart tacke vare den (enligt mig själv) lysande motiveringen.

1. vem står ut med nordiskt vemod? ingen, möjligtvis de längtande, trängtande seriemonogamisterna.

2. finns nordiskt vemod? nej, självfallet inte. hela världen är lika deppig.

totte: om du med "funkar" menar att låtlistan kan få vilken lycklig idiot som helst att titta långt ner i flaskan, då har du säkerligen rätt. nu är det din tur!

Anonym sa...

Det finns inget som botar en bakfylla så väl som lite snöskottning =)
/Gammalt norrländskt ordspråk

Miss ya darling hoppas inte du kryar på dig så vi hinns ses *tss*

Fiddy sa...

jag har nog bara hört typ 4 låtar på din lista. här kommer min utan motiveringar:
Nas-Hiphop is dead
the game ft Busta-Doctors advocacat
Ghostface ft Neyo - Back like that
Amy Whinehouse - You know Im no good (för övrigt samplad på Ghostface andra skiva för året more fish)
John Legend-Show me (för att vi saknar jeff buckley)
Ludacris ft Field mob-Ultimate satisfaction
Nelly Furtado-Promiscious Girl (för att timba är feeet)
Timberlake-My Love ft TI (se ovan...)
the roots-In the music (för att vi älskar pheeeeta beats!)
David Banner ft Yola-Get money niggah

Jay Z gjorde årets sämsta skiva och må ha gjort en av de sämre comebackerna sedan jesus. AAAAAoUUUUUCH!!!!!!!

IM OUT!

Davos sa...

Hej Anders! Justin är bra! Nu har ju dessutom han och Cameron Diaz gjort slut så då ska jag börja dejta henne. Hare gött i Deutschland!

Anonym sa...

Jag är smickrad!
/Charlie Persson