måndag, februari 12, 2007

Om min nuvarande relation till det svenska nyhetsflödet


I övrigt skulle det vara gott med en semla, och yoghurt i enlitersförpackningar är en synnerligen praktisk uppfinning som det högt stående kulturfolket ännu inte har upptäckt.

fredag, februari 09, 2007

Om 1961, 1989 och 2007

Morgonen den 13e augusti 1961 förvandlades invånarna i Berlin till fångar. Fångade på sina egna gator och utelåsta från vänner och bekanta i sin egen stad. Det skulle dröja nästan fyra decennier innan man återigen blev fri att röra sig i Berlin. Fri att återse sina vänner, sina gator. Om man fortfarande levde så dags vill säga. Och om de, vännerna, levde. Och om den, gatan, fanns kvar.

Somliga människor orkade inte vänta så länge. Hundratals var de som försökte kryssa igenom det taggtrådsprydda, det med vapen och kamphundar bevakade, ingenmansland som uppstod mellan murens östra respektive västra sida. Ett fåtal lyckades, de flesta inte. De otursamma träffades av en kula vid taggtråden, fastnade i densamma och förblödde sedan. Alla kunde höra skriken, men ingen kunde hjälpa. Mellan murarna var man ensam.

Idag, år 2007, bor jag vid Mauer Park i nordöstra Berlin. Muren löpte här, precis runt hörnet. För arton år sedan hade jag varit östberlinare med femtio meters marginal. Kanske hade jag stått på hustaket för att få en skymt av gatorna på andra sidan, för att kunna vinka till mina vänner, eller för att jag helt enkelt var nyfiken på vad som fanns där borta. Hade jag orkat vänta? eller hade jag gjort som Chris Gueffroy gjorde under vårvintern för arton år sedan?

Chris Gueffroy avled den 8e mars 1989. Muren föll den 9e november samma år.

måndag, februari 05, 2007

Om språk och sömn

För längesedan fanns det i Sverige en episk rockelefant som talade rakt in i människornas hjärtan. Elefanten sjöng att den hade tappat bort sitt språk, sin tid, sin sömn. Ungefär så känns det just nu, främst gällande förmågan att uttrycka sig, men även tiden för sömn är knapp.

Till följd av att man ständigt tvingas kommunicera på bruten tyska, engelska eller kranskommunssvenska är ens dumdryga, ironiserande och älskvärda modersmål på väg att gå om intet. Detta märktes med all icke önskvärd tydlighet i bloggens senaste inlägg, vilket innehöll fler stavfel och syftningsproblem än det finns upplysta medelklassmänniskor på Pusterviksbaren i Göteborg.

I fredags anordnade språkskolan ölturism i den nästintill helturkiska stadsdelen Kreutzberg. Efter många om och ännu flera öl avslutades kvällen med popklubb på båten Hoppetosse. En alldeles förträfflig tillflyktsort tyckte jag och beställde en till. Kort därefter besudlades mina öron med svensk JC-rock, vilket medförde omedelbar hemgång för oss med fascistoida personlighetsdrag. När jag väl satt mig på S-Bahn Ring 41, riktning: hemåt, gick allting smärtfritt ända tills jag med ett fylleryck vaknade upp i Westend. Andra sidan stan, that is to say. Och några Westend Girls syntes näppeligen till.

lördag, februari 03, 2007

Om förutsättningar

Jag bor alltså i Berlin. På morgnarna cyklar jag i riktning mot Alexanderplatz och ser det gigantiska Honeckerbyggda Fernsehturm resa sig ur morgondiset. Ibland räcker det så. Men tyvärr befolkas min språkskola till två femtedelar av svenskar, och precis som hemma är merparten av dessa helt omöjliga att umgås med.

Det bästa exemplet på detta fenomen torde vara kranskommunsmänniskan. Jag hade mina aningar redan från början men tänkte ändå ge honom en chans. -”Du kommer från västsverige hör jag?”. –”Ja, från Göteborg”. –”Jaha, okej, Jag har bott i Masthugget ett par år, vart i stan bor du?”. –”Eh, öh, jaa, alltså... Jag kommer från Kinna”.

Herrejävlagud.

Om övriga människor stinker det antingen polyamori, innerstad, bonnlurk, stekare eller nyligen avslutade gymnasiestudier. Det är följaktligen mycket enklare att prata med människor från Ryssland, Brasilien, Frankrike eller Japan. Språkbarriären gör att det komplett omöjligt att lära känna någon av dessa indivder, vilket givetvis är väldigt praktiskt för mig som intolerant nordeuropeisk medborgare.