lördag, februari 03, 2007

Om förutsättningar

Jag bor alltså i Berlin. På morgnarna cyklar jag i riktning mot Alexanderplatz och ser det gigantiska Honeckerbyggda Fernsehturm resa sig ur morgondiset. Ibland räcker det så. Men tyvärr befolkas min språkskola till två femtedelar av svenskar, och precis som hemma är merparten av dessa helt omöjliga att umgås med.

Det bästa exemplet på detta fenomen torde vara kranskommunsmänniskan. Jag hade mina aningar redan från början men tänkte ändå ge honom en chans. -”Du kommer från västsverige hör jag?”. –”Ja, från Göteborg”. –”Jaha, okej, Jag har bott i Masthugget ett par år, vart i stan bor du?”. –”Eh, öh, jaa, alltså... Jag kommer från Kinna”.

Herrejävlagud.

Om övriga människor stinker det antingen polyamori, innerstad, bonnlurk, stekare eller nyligen avslutade gymnasiestudier. Det är följaktligen mycket enklare att prata med människor från Ryssland, Brasilien, Frankrike eller Japan. Språkbarriären gör att det komplett omöjligt att lära känna någon av dessa indivder, vilket givetvis är väldigt praktiskt för mig som intolerant nordeuropeisk medborgare.

5 kommentarer:

MRF sa...

ähh...hoppa av skolan och skaffa dig en tysk flikvän. Svenskar i Berlin är som transor på reeperbahn...integrera broder

Strand

Tant A sa...

Du är bäst i världen Anders. That is to say.

Åsa sa...

hehe.

Anonym sa...

moma knows child.. moma knows *klapp klapp*

doodoopistol sa...

tja anders! hittade dig här av en slump... kul va!? jag förstår precis vad du menar i inlägget. jag känner samma sak på en kurs jag går hemma i sthlm.

kolla in min fotoblogg och fortsätt skriva i din blogg för gudsskull!

/alex