fredag, december 26, 2008

Om den strålande jul

Tristess eller ensamhet, jag vet inte vilket som är värst. Simpla tidsfördriv som förverkligar mig, tillfälligheter som skiljer människorna från döden.

- Va? Nä, jag visste inte att du kommit hem, du heller.

Sedan dans med sänkta blickar, det sägs att låten handlar om hur underklassen sveks. Själv hör jag bara en kärlekslåt på en svettig klubb, och i mitt huvud ser jag bilder av de som dansar, så som de var när de var sju, sjutton.

- Va? Nej tack, Bacardi tar fram det värsta i mig.

Men någon säger att detta, Bacardin, är vårt gemensamma förfall, att det syns hur sjön färgas av människorna som kommit hem, de som hellre håller andan och drunknar, än ser bilden av sig själva, så som de var när de var sju, sjutton.

- Va? Nej, jag hade inte kunnat stanna här.

Därefter tvivel på hur jag tog mig hit, sedan samma dans till samma kärlekslåt, samma sänkta blickar. Det ekar i huvudet, snart är det över. Inga löften givna, inga löften brutna, allting som förväntas sägas blir sagt.

- Vi ses, om ett år.

Gitarrsolo. Tystnad.

tisdag, december 23, 2008

Om detta skola ni berätta, ungjävlar

Jesus är stulen.

Han sågs senast i lördags kväll, då liggandes i sin krubba på Hamnplan i Jönköping. Strax före försvinnadet sågs ett gäng svartklädda ungdomar stryka omkring framför stadens stadshotell, vilket ligger i direkt anslutning till brottsplatsen. Polisen är förtegen om Jesusbarnets försvinnade. Detta av hänsyn till jesusbarnets miljarder och åter miljarder anhöriga. Enligt en källa med god insyn i utredningen utgår man dock ifrån att endast ogudaktiga satansdyrkare kunnat begå en sådan ondskefull handling.

Tidigare ikväll bildade uppskattningsvis tiotusen stadsmedborgare ett fackeltåg för att protestera mot den förkastliga moral som på sistone spridit sig i Smålands Jerusalem. Fackeltåget startade på Hovrättstorget och löpte sedan västeut på Östra Storgatan och över Kanalbron, innan man slutligen stannade framför Rådhuset i stadens västra centrum. Väl där framfördes kampsånger såsom "Hosianna, Davids Son" i olika stämmor, innan man mer aggressivt började skandera "Jesus åt Jönköping, sha la la la la".

Polisen befarar upplopp i stadens centrala delar framåt natten. Brända bilar och sönderslagna skyltfönster är något man från myndighetshåll kallt räknar med. Något formellt utegångsförbud kan dock inte utfärdas eftersom stadens religiösa ledare, Kardinal Lars Enqvist och Diakon Acko Ankarberg Johansson, verkar befinna sig på pilgrimsfärd i norra Tyskland så här dagarna före jul. Polisen hoppas på deras snara återkomst.

I väntan på detta önskar redaktionen alla läsare en riktigt God Jul.

söndag, december 21, 2008

Om ett motbjudande förslag

Göteborgsposten verkar stundom göra anspråk på att lyfta blicken mot horisonten och vara en riktig Tidning. Men gång på gång påminns jag om varför det inte förhåller sig så. Ja, kanske beror det på att jag läser sporten. - Heja Blåvitt, bu för stockholmsjävlarna som bara vandaliserar och slåss. Men också eftersom jag läser ekonomisidorna. - Heja Volvo, bu för tyskjävlarna och jänkarna som stjäl våra jobb.

Och nu vill GP (tillsammans med stadsbyggnadskontoret) bygga bort prostitutionen från gamla goa Fiskekyrkan. - Ack, vår stad har blivit så smutsig, skriver hejaklacksjournalisten. Det är bättre i Haga, där är alla vita, rena och rika, så som det ska det vara. Någon smuts vill vi inte ha här i centrum. Vi är faktiskt Sveriges framsida!

För länge sedan läste jag en artikel som sade att alla städer har två sidor, dels utsiktsplatserna som retuscheras för vykort, dels gränderna som luktar piss. Och eftersom ett bortbyggande av prostitutionen ter sig ganska utsiktslöst, ser jag hellre att den blir kvar på Rosenlund, än att den flyttar till någon annan, mer ljusskygg plats. Dessutom tycker jag att privilegierade innerstadsgöteborgare faktiskt förtjänar att se precis hur smutsigt, äckligt och orättvist livet kan vara. Det kanske tillochmed kan leda till något bra, exempelvis något som säger att allting inte kan köpas för pengar. Och om det inte leder dit, så lever jag hellre i staden som luktar piss, än i den som inte finns.

tisdag, december 16, 2008

Om Föräldraskap II

Tant A redovisar första dagen av sitt nya liv. I egenskap av Stram Moralgestalt ser jag så klart med oblida ögon på uppfostringsobjektets kaffefrukost; en fruktsallad går faktiskt att svänga ihop oavsett när man går upp på dagen. Därmeot utdelas pluspoäng för det rumsliga städandet, den ansträngningen kommer tveklöst att underlätta andra uppgifter framöver. Moralministeriet önskar härmed Tant A en riktigt god natt.

måndag, december 15, 2008

Om föräldraskap

Det är dags för sträckning och åtstramning i leden. Förfallet i samhället har pågått sedan syndafloden och nu får det helt enkelt vara nog. Därför har jag tagit på mig rollen som Moralens Väktare.

Personen som kommer vara föremål för min stränga uppfostran heter Tant A. Hon tycker sig behöva mer struktur och mindre H&M-kataloger från våren 2007 i sitt liv och i sin lägenhet. Därför har vi (jag) utarbetat en rad förhållningsorder som hon oavlåtligen måste följa. Detta innebär bland annat fruktsallad istället för snabbkaffe, cykel istället för spårvagn, studier istället för ångestsurfande och tvättid istället för tisdagsöl.

Tyvärr har vi (jag) inte utarbetat något trovärdigt sanktionssystem vid eventuella regelbrott. Min förhoppning är istället att ett brott mot förhållningsreglerna är så intimt förknippat med skam och vanära att reglerna i sig innebär ett direkt incitament att följa dem. Tant A hävdar dessutom att beteendestudier låtit påskina att ju fler man berättar för om sitt nya liv, desto större är sannolikheten att man faktiskt äter fruktsallad/motionerar mera/studerar flitigare/håller sina tvättider. Därför sprider jag, Moralens Väktare, härmed detta budskap. - Och det med odelad glädje.

Vi får se hur det går. Nu ska jag äta godis.

Om gentrifierad kultur

I lördags eftermiddag välkomnades jag hem till Andra Långgatan av Göteborgs Indiekör. De stod uppradade utanför antikbutiken och sjöng indiehits i sakrala stämmor. Och för ett ögonblick drabbades jag av julkänslor, sådana känslor som TV-skärmen brukar vara förbehållen att teckna.

torsdag, december 11, 2008

Om försvarsindustri

Svenska banker har lånat ut ledigt en halv biljon kronor till spekulanter och husköpare i Lettland. Till följd av finanskrisen håller östersjögrannen nu på att gå i putten. Anders Borg deklarerade igår att Sverige kommer gå in och stötta Lettland ekonomiskt.
TT: Är detta ett indirekt stöd till svenska storbanker?
Anders Borg: Det tycker jag är ett märkligt synsätt. Det här är ett grannland till oss som befinner sig i en period av ekonomiska bekymmer av historiska proportioner, precis som vi gjorde 1991-1992.
Idag presenterade regeringen räddningspaketet för bilindustrin, och då var det helt plötsligt tillåtet att artikulera det uppenbart nationalistiska tänkadet.
Anders Borg: Pengarna ska inte hamna i amerikanska händer.
Det är tydligen skillnad på såväl sanning och sanning som pengar och pengar.

onsdag, december 10, 2008

Om folkhemmets moraliska väktargarde

Jag surfade runt på Svt:s hemsida och tittade på Beckman, Ohlson & Can. Vore jag redaktionschef hade jag kanske hellre kallat programmet Det Goda Samtalet 2.0, men det är ju en annan sak. Så här lät det, bland annat, när veckans panel diskuterade bloggar, barn och medkänsla.
"Jag är tonårsförälder och tycker att språket mellan tonåringar har blivit grövre."
Sedan hänvisas det till en enkät som säger att tonåringar upplever sig vara mobbade och av detta dras slutsatsen att vi nu lever i Den Nya Hårda Tiden. Dock har man inte (aldrig!) några tidigare enkätundersökningar att jämföra med. Och i nästa andetag säger en bundsförvant att "ja, jag minns ju hur det var när en annan gick i skolan, man var ju tvungen att bygga upp ett pansar kring sig". Jaha, barn var alltså lika elaka på 70-talet?
"Det går för fort att skriva saker på datorn. Skrivandet för mig är att organisera sina tankar, och om det skrivna inte innehåller några tankar så behöver man inte läsa det."
Ja, förlåt, du har rätt, jag tar tillbaka. Det är mycket bättre om vi har kvar insändarsidornas moraliska dörrvakter så att endast de goda åsikterna ser dagens ljus. Om du vill ha ett bollplank som bekräftar dina åsikter rekommenderar jag dig att skicka ett mail till Bo.Rothstein@pol.gu.se, han vet bäst, bättre än du tillochmed, det kommer han låta dig veta.
"Det finns risk för en fördummning som jag som förälder tycker är tråkig. Det växer upp en massa tonåringar som tar lättaste vägen, som inte orkar uttrycka sig, som inte kan uttrycka något viktigt, som bara vill bli sedda. Det finns ingen solidariet längre.".
Oj, vilket förakt du hyser för dina egna barn, och vilken reservationslös glorifiering av din egen generation. På den gamla goda tiden talade vi minsann enbart i huvudsats plus bisats med tillhörande kommatering, eller vad? Blir man sådan så fort man blir förälder? Jag äcklas.
"Jaså, du tycker det var bättre förr, är det något speciellt år som du tänker på eller, något år då allting var som bäst?"
En god vän till mig ställde denna fråga till sin far när denne ondgjorde sig över den Den Nya Hårda Tiden. Bra fråga, min vän borde ha suttit i panelen.

måndag, december 08, 2008

Om bildning

Det är skillnad på böcker och böcker, särskilt på böcker och pretensiösa dito. Min högsta svansförarbok är Äcklet av Jean-Paul Sartre. Det måste ha varit åtminstone fyra år sedan jag köpte den nu; 208 sidor tjock, 69 kronor dyr, oändlig till sin karaktär.

Första gången kom jag till sidan 27. Därefter lät jag saken bero ett par år innan jag återupptog läsandet och stannade vid sidan 44. I våras gjorde jag ytterligare en kraftansträngning som slutade på sidan 96. Idag plockade jag ut boken ur hyllan ännu en gång och tröttnade redan på sidan 98.

Men jag ska. Snart. Jag ska bara först.

torsdag, december 04, 2008

Om att någon måste säga sanningen

I alla städer finns en viss rangordning och kategorisering av uteställen; alla vet vilket folk som hänger var och sen är inte mer med det, i slutändan är vi alla jämlika inför kvart-i-fyra-pizzan.

I Jönköping exempelvis, där jag är uppvuxen, finns det några ställen för den arbetsföra medelåldern och ytterligare några ställen för de arbetsföra unga vuxna. Därutöver finns det ett fåtal ställen som riktar sig till de redan förlorade, ett ställe för studenter samt ett ställe för popkidsen, såväl övervintrade som nybakade. I Göteborg ser det ungefär likadant ut, med den skillnaden att utbudet är mycket bredare. En sak skiljer dock de båda städerna åt: I Göteborg är de självmedvetna krogarna väl utbredda, i Jönköping existerar inte den självmedvetenheten och därmed inte heller den sortens barer och klubbar.

Kännetecknande för den självmedvetna klubben är det ännu mer självmedvetna klientelet. Krogägaren är medveten om publkens ängslighet och anpassar därför sin lokal och sitt utbud därefter. Av detta följer bland annat att ett ölglas på denna sortens uteställe inte bara är ett ölglas, det är så mycket mer! Det representerar någonting - flärd, samtid, New York, en bajskorv - vad som helst, bara det inte enbart är ett ölglas! Ingen beskrivning är för liten eller för stor och framförallt inte för äcklig när besökaren betraktar uteställets ölglas innan han eller hon häller ut innehållet på sin nyss inköpta t-shirt som för övrigt inte bara är en t-shirt utan dessutom en, som det heter, logisk följd (fnissfniss) av det sena 2000-talets plötsliga intresse för techno.

Ett annat kännetecken för det riktigt självmedvetna utestället och dess besökare är att både gästerna och klubben objektivt sett är lite mer jämlika än andra samhällsmedborgare. Här strävas det efter ett position utanför, bortanför eller ännu hellre ovanför resten av kroglivet och samhället. I dessa flådigt genomtänkta lokaler minglar sedan de objektivt sett mest välklädda människorna med de objektivt sett skarpaste åsikterna till den objektivt sett bästa musiken. Här konverseras det objektivt om den bästa vindruvan och om den mest innovativa porslinstillverkaren. Därefter har besökaren en objektiv överläggning med sig själv som resulterar i ännu en shotbricka innan han eller hon vurpar ut ur lokalen i en trippel Salkow klockan fem över och med knäna fastkilade i kullerstensmosaiken brölar han eller hon ut att han eller hon visst tillhör arbetarklassen.

Allt detta tänkte jag på när jag såg att Club Social; Göteborgs senaste uteställe att vara Du med, har en Facebookgrupp med följande presentation. Det fnissigaste har jag själv tagit mig rätten att kursivera.
Club Social är en restaurang med social dining som koncept. Vi erbjuder en kulinarisk resa med ett öga för extraordinära högkvalitativa råvaror och god service. Vår inspiration hämtar vi ur glädjen att servera utsökta rätter och välformulerade spritiga cocktails på ett tillmötesgående sätt. Känslan som infinner sig på Club Social är "ta det som det kommer" men vet att det kommer med kvalité och flärd. Välj om du vill plocka delikatesser på stående fot från menybaren, eller spendera en helkväll med gränslöst god mat och dryck i en estetiskt tilltalande atmosfär. Bara det bästa är bra nog för Club Social. Vår fantasi är gränslös och viljan att skämma bort dig är total.

Så är läget, och mitt i bergochdalbanan sitter lilla jag. Nästa gång flyttar jag upp på kalfjället. Innan dess ska jag göra mitt bästa för att undvika alla typer av välformulerade cocktails.

söndag, november 30, 2008

Om att tända ljus för något annat än advent

Jag blev påmind om en sak.

S n a r t h ar h e l g e n v e c k a f y r t i o å t t a t a g i t s l u t

Det finns inget liv men det finns åtminstone hopp.

fredag, november 28, 2008

Om den nyliberala retoriken och dess ekande tomhet

Det är dyrt att administrera och finansiera en välfärdsstat. Det är andemeningen hos Långtidsutredningen som tar plats på DN debatt idag. Ett av budskapen är att dagens unga vuxna studerar alldeles för länge. Därför bör avgifter på högskolan införas. Detta ska bidra till att unga vuxna etablerar sig på arbetsmarknaden tidigare, detvillsäga upphör att vara samhället till last. Den framtida välfärden ska därmed vara säkrad, heter det. Men vad och vem är det som kostar - egentligen?

Så här resonerar utredningen i en passage markerad med fet stil:

"Av landets 20-åringar saknar närmare 30 procent slutbetyg från gymnasieskolan. Denna grupp har betydligt svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. Exempelvis visar nya siffror som Långtidsutredningen tagit fram att vid 28 års ålder är det bland dem som inte fullföljt en gymnasieutbildning nästan 25 procent som befinner sig utanför såväl arbetsmarknaden som utbildningssystemet. Motsvarande andel för dem med fullföljd gymnasieutbildning är mindre än 10 procent."

Låt oss räkna. Vi har 100 personer.

70 av dessa personer har fullföljd gymnasieutbildning. Av dessa kommer 10%, sju (7) personer inte vara etableade på arbetsmarknaden vid 28 års ålder; de kommer att vara samhället till last.

30 stycken har i n t e fullföljd gymnasieutbildning. Av dessa kommer 25%, sju-åtta (7,5) personer, inte vara etablerade på arbetsmarknaden vid 28 års ålder; de kommer att vara samhället till last.
Se där, personer utan fullföljd gymnasieutbildning verkar vara en större belastning för samhället än högskolestuderande. Men vänta nu, inte kan väl a l l a personer med fullföljd gymnasieutbildning gå på högskola, folkhögskola, KY-utbildning etc.? Nej, just det.

Jag har inte hittat några exakta siffror på hur många som väljer att studera efter gymansiet, men enligt scb kan man åtminstone förstå att det knappast rör sig om samtliga personer. Låt oss ta i ordentligt och påstå att andelen studerande av landets 20-30 åringar är så hög som 50%.

Så, låt oss räkna en gång till. Vi har 100 personer.

70 av dessa personer har fullföljd gymnasieutbildning. 50%, 35 personer, kommer att studera efter gymansiet. 10%, 3,5 personer, kommer inte att vara etablerade på arbetsmarknaden vid 28 års ålder; de kommer att vara samhället till last.

Tidigare räkneexempel visade att av de 30 personer som saknade eftergymnasial utbildning, skulle 7,5 personer inte vara etablerade på arbetsmarknaden vid 28 års ålder; de kommer att vara samhället till last.

Resultat:
3,5 personer med eftergymnasial utbildning kommer vid 28 års ålder att vara samhället till last.
7,5 personer utan fullföljd gymnasieutbildning kommer vid 28 års ålder att vara samhället till last.

Alltså: Utan att behöva hänvisa till något annat än snabbt framgooglade SCB-siffror kan vi konstatera att personer utan fullföljd gymnasieutbildning defacto är en större belastning för samhället än de personer som väljer att studera vid högskola. Mitt förslag är därför att hellre ägna mer tankeverksamhet åt grundskolan och gymnasieutbildningen, än att överväga avgiftsbelagd högskoleutbildning.

Vem vet, det kanske tillochmed kan rädda välfärden.

fredag, november 21, 2008

Om dagens odrägliga politiker som säkerligen var ännu odrägligare på den gamla goda tiden

Kristdemokraterna vill att ideelt engagemang i föreningar och kyrkor ska synas i gymnasiebetyget. Jag undrar hur detta engagnemang ska kontrolleras, värderas och mätas.

Hur många poäng är närvaro vid morgonandakten värd? Får man fler poäng om man sjunger med i pslamerna och lägger en peng i kollekten? Ska prästen pricka närvaro för studenten?

Hur värderas en fotbollsmatch i nordvästra juniorserien? Blir man extra belönad om man gör mål, avdrag om man blir utvisad? Fler poäng om man säljer bingolotter varje vecka?

En ABF-drejad lerkruka då, hur mycket är den värd? Är det viktigast att krukan är stor så man får plats med en rejäl planta i den, eller ska krukan hellre vara liten, symmetrisk och funktionell? Hur mycket själ och hjärta ska man ha lagt ner i sin drejade kruka för att få poäng? Och vem prickar närvaron, kulturnämndens ordförande i respektive kommun?

Målet med förslaget är att stärka ungdomars självkänsla och möjligheter till att få jobb. Personligen kan jag inte se annat än att förslaget skulle uppmuntra till ögontjänande aktivitet (vilket är precis vad alliansen vill motverka med sin övriga gymnasiebetygspolitik) och dessutom vrida glädjen ur all föreningsverksamhet i stort. För helt ärligt, om belöningen är den rätta: Vilken gymnasiestudent skulle INTE bli akut frälst, fotbollsbesatt eller drejningsintresserad av en sådan betygsättning?

Ingen.

Gör om, gör ingenting.

torsdag, november 20, 2008

Om makt, ansvar och bloggar

Hej Bo Rothstein,

jag håller det för oacceptabelt att folk i bloggosfären nedlåter sig till att anonymt skriva sexistiska och rasistiska kommentarer, både om dig och andra personer. Punkt.

Icke desto mindre anser jag det vara ynkligt att en redan inflytelserik forskare tillägnar en viktig och intressant debatt åt sig själv, för det är precis vad du gör. På bästa spaltutrymme dessutom. Jag inser förvisso att det knappast är ditt fel att GP:s kulturredaktion har publicerat din artikel om bloggens eventuella roll i demokratin (GP, 11 nov -08), men precis som i bloggosfären tycker jag att man bör ta ansvar för vad man skriver samt för hur man vill framstå i andras ögon - och i just mina ögon framstår du för tillfället som grälsjuk och småaktig.

I din forskning inom statsvetenskapen framhäver du ofta betydelsen av det stora, generella, trovärdiga systemet. Kunde du inte ha skrivit lite mer om vissa generella drag av resultaten inom bloggforskningen istället? Det hade faktiskt varit intressant att läsa lite mer om Robert Putnams studier på området och dina kommentarer till dessa. På riktigt.

Dina personliga vendettor och slagsmål med väderkvarnar (ursäkta den nedlåtande tonen) tycker jag dock att du bör klara av på annat sätt. Du sitter trots allt på ett enormt tolkningsföreträde gentemot andra debattörer i Sverige, en handfull ledarskribenter undantagna. Din ställning som fri forskare är knappast hotad eller ens eftersatt till följd av kommentarer i bloggvärlden, låt vara att de är nog så vidriga. Använd istället ditt tolkningsföreträde till att punkta på dina forskningsresultat, inte på din person. Jag har rätt att kräva det, alla har rätt att kräva det.

Mvh
Anders Johansson

Ps I. Du är välkommen att kommentera detta inlägg här på min blogg. Om inte det räcker har du dessutom min tillåtelse att låta publicera inlägget i oavkortad form i lämplig tryckt källa samt din kommentar därtill. Jag finns annars att nå på min universitetsmail: gusjande09[at]student,gu,se Ds

onsdag, november 19, 2008

Om tröstätande

Det är viktigt att ha en mugg som är bred nog för att hela pepparkakan ska kunna doppas på en gång samt att kärlet är såpass grunt att man enkelt kan fiska upp godsakerna ur mjölken igen. En sådan mugg har jag.

måndag, november 10, 2008

Om gemensamt förfall

För snart fem år sedan flyttade jag till Göteborg för första gången. För två och ett halvt år sedan avbröt jag mina studier vid utbildningsanstalten. Förra veckan återvände jag dit och det första jag såg var ett bekant ansikte som tillhörde en person jag gjorde ett grupparbete med precis innan jag lämnade institutionen.

Kort därefter vann borgarna valet, varpå a-kasserättigheterna för Sveriges studenter radikalt försämrades. En kväll satt jag som vanligt och dåsade framför TV:n efter ännu en olidlig arbetsdag som bemanningsanställd lagerarbetare. Då hörde jag en bekant röst som rasade över fördyringarna i det sociala skyddsnätet. Den person som jag någon månad tidigare gjort ett grupparbete tillsammans med, förde helt plötsligt talan för hela landets studenter. Själv jobbade jag på lager. Idag är vi tillbaka vid utbildningsanstalten.

Allting går igen

Sjöng frontfiguren i ett insomnat popband.

I lördags stod denne frontfigur och hängde i baren efter en konsert som även jag hade sett. Hela popgöteborg verkade vara där så det kändes betryggande att se just honom i vimlet. Jag kunde inte hejda mig utan gick fram och tog i hand. Tyvärr glömde jag låta honom veta att när inget annat hjälper så finns åtminstone de första 48 sekunderna av Aldrig Förstå.

onsdag, november 05, 2008

Om Dagen D

Amerikansk presidentpolitik är en föreställning, ett välregisserat mediespektakel som inte ens en sommarolympiad kan mäta sig med. Det hela har dessutom väldigt lite med just politik att göra. Sådant brukar visa sig när makten verkligen behövs, för då finns den alltid någon annan stans. Idag är en dag att påminna sig själv om detta - maktens glättiga ansikte. Men det är omöjligt att värja sig när allting poleras så omsorgsfullt på skärmen framför ögonen.

Jag minns inte vad jag gjorde när George W Bush blev vald till president i USA, varken första eller andra gången. Hans segertal lyssnade jag inte heller på. Kanske för att det inte blev några sådana; veckor hann springa iväg innan allt var tillrättaräknat. Som att Mühlegg - Fuskaren - skulle fått OS-guldet i efterhand.

Däremot såg jag Barack Obamas segertal imorse, ett tal som jag sannolikt kommer att minnas. Med ögon så sömndruckna att sömnen var oskiljbar från eventuella tårar kisade jag mot skärmen. Och det som kablades ut var sentimentalt och storslaget som slutscenen i en actionrulle med Fresh Prince; andäktigt och inkluderande som i kyrkan i Forrest Gump, som en Bruce Springsteen-bootleg från 1978.

Men Mittens Rike är Mittens Rike, få saker kommer vara nya under solen imorgon. Nattens föreställning kändes dock så uppriktig att det inte ens blev billigt. Det lär inte sluta lyckligt för särskilt många på jordklotet den här gången heller, men jag hoppas att huvudrollsinnehavaren får leva ända till slutscenen.

onsdag, oktober 29, 2008

Om den kortare vägen hem

Jag var hos frisörskan och fick kalufsen ansad. På vägen hem cyklade jag förbi min högstadieskola. Jag tänkte på hur lång vägen hem från skolan kändes för tio år sedan, och på hur kort den vägen är nu. Motvinden igår var däremot lika piskande som då. Alltid motvind, aldrig nedförsbacke, bara lite kortare sträcka än förut.

tisdag, oktober 28, 2008

Om en helt vanlig fredag på kulturredaktionen

Nä, nu får det vara nog med all jävla techno och electro, man fattar ju ändå inte ett förbannat skit av det där eviga malandet. Vad jag behöver ikväll är lite hederliga gitarrmattor. Lika bra att kolla vad som har kommit in till demolådan i veckan. Då ska vi se: Britpopkorgen, ja det var ju inte igår. Vad är det här för nåt då - G l a s v e g a s, Glasvegas! Haha, vilket töntigt bandnamn, kan nog bli kul. Undrar hur det låter.. Hmm, hur lägger man över låtar till Ipoden nu igen.. Äh, skit i det. Måste skynda ner till gratisbuffén på salongen. Det får bli Jesus & Mary Chain i lurarna istället, det var längesen. Yes, den här låten alltså! Vad hette den nu igen då... Va - Mary Onettes? Jaja, låter ju typ samma. Dom där Lazweigaz lär ju bli en tia i alla fall, det märker jag.

måndag, oktober 27, 2008

fredag, oktober 24, 2008

Om bearbetandet av det förgågna

Håkan Hellström i folkparken.

Det händer så sällan att gamla minnen blir glasklara.

För sex år sedan hoppade han in jämfota på scenen och dök som en falk över en förstärkare till Mitt Gullbergs Kaj Paradis. För tre år sedan gled han ut på scenen i nyvallade myggjagare till Jag Har Varit I Alla Städer. Ikväll kommer han ut till Tro & Tvivel. Jag undrar hur jag kommer minnas entrén.

Skål.

Om den stående djupdykningen i mediautbudet

Spanarna i P1 - det förhatliga akutalitetsprogrammet utan försonande drag - fyller i dagarna 20 år. Till detta faktum önskar jag parafrasera filosofen Bengt Brülde, mest känd som moraldomare i Christer i P3:

"Menar man verkligen att det man erbjuder har kvalitet bara för att lyssnarna är nöjda?"

onsdag, oktober 22, 2008

Om här och då

I grew old in just one day, I grew old in just one day

Jag och Skoförsäljaren spelar badminton och jag får så mycket stryk att jag inte kan stå på benen. Det värsta är inte att jag är så chanslös, utan att jag måste erkänna för mig själv att jag inte längre är lika snabb i fötterna som jag varit.

I died at twenty-one, I died at twenty-one

Vi har spelat badminton mot varandra sedan vi gick i gymnasiet - varje vecka på bollsporten, minns du? - så jag är mycket väl medveten om att jag brukar få stryk. Men när man helt plötsligt snubblar istället för att åtminstone nästan nå bollen. Sånt känns.

I grew old in just one day

Och det är fyra år sedan katastrofkvällen med den fantastiska spelningen i Huskvarna Folkets Park - jag drack jag vet inte hur mycket på jag vet inte hur kort tid, minns du? - Då var jag också snabb. Sedan sjöng Henrik Berggren.

I died at twenty-one

Det gjorde jag också. Kanske den kvällen till och med. Som att konsten skapade skeendet.

I grew old in just one day

I helgen ska jag köpa nya skor. Snabba så inihelvete ska de vara.

Forever Young

måndag, oktober 20, 2008

Om årstidsbunden musik

Hösten är oändligt vacker när löven på träden är fler än de som ligger på marken. Därefter blir hösten bara oändlig och man funderar på hur man överlevt hösten förut. Sedan lyssnar man på Being Boring med Pet Shop Boys för synthslingorna är så melankoliskt hoppfulla.

fredag, oktober 17, 2008

Om the artist formly known as

"Den här låten får en att känna sig lite coolare än vad man egentligen är".

Så beskriver Veronica Maggio sitt förhållande till Little Red Corvette med Prince. Och precis så skulle jag också beskriva Prince när han är som bäst. Då får han mig att tro saker om mig själv som inte är sanna; att jag kan dansa snyggare och snuskigare än vad jag är förmögen till, att jag kan använda de stora svåra enkla orden utan att rodna. Med mera.

onsdag, oktober 15, 2008

Om rättfärdigande

"He said, that he wanted to do it, and then he did it. It's normal."

Ett argument konstruerat för alla väder och förtecken.

söndag, oktober 12, 2008

Om att nån måste ha hällt nåt i mitt glas igår

Det är ju kul att gå på klubb och så där, men jag förstår inte varför det känns som en god idé att dricka tusen öl extra bara för att man har betalat pengar för att få lyssna på bra musik.

En klubbstämpel på handleden ska inte vara något som omedelbart måste avlägnas från jordens yta när man vaknar, den ska vara något att bära med stolhet. Precis som Zlatan bär kaptensbindeln, precis som Zlatan inte sjunger nationalsången.

söndag, oktober 05, 2008

Om ännu ett nedslag på exakt samma ställe i medieutbudet

I lördags lyssnade jag ännu en gång, återigen av misstag, på Spanarna i P1. Inte heller denna gång fann jag några försonande drag med programinnehållet. Faktum är att blodet ännu inte slutat sjuda i mina ådror.

Klart, slut.

söndag, september 28, 2008

Om hemtrevlighet

Nej, P3 är nog ingenting för mig. P4 har varit och P4 skola förbli. Efter Tre, Radiosporten, Ring Så Spelar Vi, Karlavagnen; nybryggt kaffe, halvtidsresultat, småprat om vädret, lastbilschaufförer längs vägarna. Som att andas, komma hem.

Men jag kommer aldrig förlika mig med att lyssna på Radio Göteborg, lokalnyheter på etergöteborgska angår inte mig, Radio Jönköping känns tryggare. Förhållandet är däremot omvänt när jag befinner mig på respektive städers centralstationer. Göteborgs Central känns mycket bättre än Jönköpings dito, gatusmåländska angår inte mig.

fredag, september 19, 2008

Om ett nedslag i mediautbudet

Ibland lyssnar jag på radio, helst de statliga, icke-kommerisella stationerna eftersom deras program vanligtvis produceras med både hjärta och hjärna, om än inte samtidigt så åtminstone växelvis.

Jag har länge lyssnat på P3 med stor behållning. På sistone har jag alltjämt börjat känna mig väl gammal i sällskap av denna unga kanal. Istället har jag växlat till P1, den vuxna kanalen. Även deras program har jag lyssnat på med behållning. Idag rattade jag dock in "Spanarna" som sänds i just P1, denna vuxna kanal.

Programidén är att sätta tre, fyra, fem eller sex - oklart hur många - personer av obestämbar ålder i en studio och låta dessa onanera om så kallade "aktuella ämnen". Personerna av obestämbar ålder - oklart hur många de är - sitter sedan och gnyr åååhh-hå-hå-skrock-skrock-skrock-åååhh-hå-hå åt varandras förnumstiga, nedvärderande och banaliserande von oben-perspektiv på saker och ting som händer i samhället. Med andra ord: Debattörerna anstränger sig för att undvika att tala till människor, de talar hellre om desamma samtidigt som de viskar människorna rakt in i öronen.

Detta är alltså underhållning med villkoren ställda av den vuxna, intellektuella världen, just den värld - får man förmoda - som ondgör sig så mycket över samtida, förnedrande underhållningsmedia.

Framöver lyssnar jag på P3, eller inte alls.

fredag, september 05, 2008

Om förtroendet för den förda politiken

Göran Hägglund med vänner har nu anslagit en miljard till de svenska landsting som lyckas korta vårdköerna. De landsting som förtvivlat kämpar med i tur och ordning arbetslöshet, avfolkning och sinande skattemedel att vårda invånanrna för, är följaktligen sig själva att skylla. Och plötsligt drabbades jag av en kärleksfull lust att sjunga följande nattvisa för socialministern.

The kind people
Have a wonderful dream
Göran on the guillotine

Cause people like you
Make me feel so tired
When will you die?

When will you die?
When will you die?
When will you die?
When will you die?

tisdag, september 02, 2008

Om produktivitet

Man går till sängs, blundar - och plötsligt ser man sig själv som sjuåring, sittandes vid fritidshemmets piano.

Som jag minns det satt jag ofta vid pianot på Häggstigens fritids. Eller, det gjorde jag säkert inte; satt där ofta, men jag minns att jag har suttit där åtminstone någon gång. Framför allt minns jag att jag inte kunde framkalla melodier ur detta piano. De första stavelserna till Spa-ni-en-är-ett-land kunde jag klinka fram, från vänster till höger på tre svarta tangenter, eller om det var från höger till vänster, jag minns inte.

Jag brukade dock tröttna på Spa-ni-en-är-ett-land-där-man-dan-sar-tan-go-melodin ganska fort. Då började jag räkna tangenterna istället. Från vänster till höger, svarta och vita, fram och tillbaka - i all oändlighet, bara för att kolla om det blev samma antal tangenter varje gång, vilket det sällan blev. Men det fanns ändå en sorts tillfredställelse i att räkna alla dessa tangenter, för det kändes som om jag fick något gjort, som om jag knäckte någon slags kod, som nu, ungefär.

Sedan blundar man igen och då har man svårt att somna.

fredag, augusti 29, 2008

Om förtroendet för den förda politiken

Idag tog jag ett stort kliv i min civila olydnadskarriär; jag plankade på SJ:s tåg från Falköping till Göteborg. Vanligen köper jag snällt men motvilligt min biljett av detta statliga bolag som utger sig för att arbeta i det allmännas tjänst. Men när samtliga platser i tågets andra klass-vagnar är upptagna samtidigt som första klass-vagnen ekar spöklikt tom tycker man (jag) att de överblivna första klass-biljetterna kunde (borde) reduceras lite (mycket) i pris.

Det tycker dock inte SJ, det statliga bologet som arbetar i det allmännas tjänst, så jag klev istället ombord och satte mig biljettlös i bistron och låtsades som att solen bländade mina ögon, vilket den också gjorde. Därefter njöt jag kisandes av mitt statligt inköpta kaffe som jag köpt av den statligt anställda cafépersonalen, vilken glatt arbetade vidare i det allmännas tjänst. I den spöklikt tomma första klass-vagnen låg bananerna oätna och SVD oläst.

torsdag, augusti 21, 2008

Om en aj-aj-aj-mina-öron-upplevelse

Jag hamnade i ett brokigt lunchsällskap bestående av åtta svenska personer samt en sydeuropeisk person. Valet av samtalsspråk föll på engelska, även i samtal som den sydeuropeiska personen inte deltog i. Så där satt vi och pratade, swede to swede liksom.

Om straffet som drabbar oss med detsamma

Jag ringde till mitt jobb för att fråga om jag kunde få ledigt till helgen. I all hast använde jag riktnumret till Jönköping istället för Göteborgs dito. Personen i andra änden av luren presenterade sig med orden "Pingstkyrken, Gunvor".

Diiiiaaaaaal-A-Cliché.

lördag, augusti 09, 2008

Om folk och jag

Jag avskyr folk som pratar på bio.

Som hämnd för nyss upplevda oförrätter ska jag gå på Mamma Mia och skrika "fyy faaan" så fort Pierce Brosnan tar sina första trevande toner till vilken låt det än må vara. Därefter ska jag högt och ljudligt sjunga med i samtliga alster och i slutet ska jag ställa mig upp och veva armarna i takt till taaamboouriiiiine seeeeventeeeen daaaanciing queeeeeen badamm badamm badamm.

tisdag, augusti 05, 2008

Om upplevelser från Bamba

I början av skolåldern var jag hiskeligt stor i maten men vansinnigt petig med detaljer. Petiga med matdetaljer var och är så klart alla sjuåringar, det är även mig känt, men jag var petig på det viset att jag vägrade äta skolmatsveriges allra heligaste av kor: De Stuvade Makaronerna.

Min första och hittills enda portion stuvade makaroner landade i skolmatsalens svarta sopsäck för rester. Gud visste att det var med skamsna steg som jag den dagen lommade ut ur skolans matsal, att slänga mat var ju synd (Synd). Särskilt i 1990-talets Sverige, en tid då arbetslöshet och tillhörande nedskärningar i den offentliga sektorn sköljde över landet för första gången på ett halvt sekel, en tid då lejonparten av skolpersonalen hade egna erfarenheter av krigets ransoneringar

Denna ogudaktiga handling; att slänga stuvade makaroner, var något som skulle få obekväma konsekvenser för mina föräldrar. Att en sjuåring inte tyckte om stuvade makaroner var så häpnadsväckande att min mamma blev kallad till k v a r t s s a m t a l - hos Skolsyster Grace. Efter att ha vässat argumeten noggrannt framför hallspegeln gjorde mamma sitt yttersta för att framstå som den goda mor hon självfallet var. När hon väl satt där hos Skolsyster Grace lät hon skolsyster förstå att Anders åt precis allt vid matbordet där hemma – ja-a, broccoli och blomkål också – men inte stuvade makaroner, och ja-a, hon hade försökt och försökt, men till slut tvingats kasta in handduken.

Skolsyster Grace lät sig dock inte imponeras, utan insisterade på att Anders visst kunde lära sig äta stuvade makaroner, för barn kunde, borde och skulle lära sig att äta allting, de behövde bara vänja sig. Min mor hade dock ingen mer tid över till att vänja mig vid de stuvade makaronerna, utan skällde mot slutet av kvartssamtalet istället ut skolsyster efter noter. Hade skolsyster inga egna barn kanske? Och visste hon inte hur barn faktiskt ÄR, va?!

Det slutade med att mamma fick med sig ett intyg hem från skolsyster som förkunnade att Anders faktiskt slapp äta skolbespisningens stuvade makaroner, eftersom han trots allt åt så duktigt i övrigt, både blomkål och broccoli. Jag kan inte minnas att jag någonsin behövde visa det där intyget för mattanterna och antagligen behövdes det inte heller. Nyheten om detta intygs blotta existens spred sig sannolikt in till skolmatsalens karotter långt före det att Stuvade Makaroner åter stod inristat i matsedeln.

fredag, augusti 01, 2008

Om tid

En vän sade för någon vecka sedan att döden kan ta fasligt lång tid, 80 år om man har otur. Han hälsade på sin farmor i Småland vid tillfället.

I min trappuppgång tar döden inte ens 30 år om man har otur. Förra veckan bars ett lik ut ur lägenheten mittemot. Jag minns inte hur han såg ut.

torsdag, juli 31, 2008

Om den nya given

Hej bloggen!!!

Idag gick jag ner på hörnet och drack ett glas öl i min självpåtagna ensamhet!!! Samtidigt läste jag ut en bok!!! Den var bra!!!

Pusspuss!!!

söndag, juli 20, 2008

Om ungdomens lyckliga dagar

Fritidsgården i bostadsområdet där jag växte upp hette Holken. Så här i retrospekt blir jag alldeles full i fniss när jag tänker på dess så uppenbart dubbeltydiga namn, men det kunde ju inte vi veta så dags i livet. För holk var inte något som förekom på Ekhagen när jag gick i högstadiet, sånt fanns kanske i stan eller på Öxnehaga, men inte på Ekhagen. Vi tillbringade hur som helst många högstadiekvällar där, jag och alla andra - på Holken.

Precis som på alla andra fritidsgårdar runt om i landet började kvällen först efter stängningsdags, så också hos oss. Antingen hade någon kommit över några folköl via något äldre syskon, eller så gick man hem till någon av gängets högstatusmedlemmar för att glo på menlös actionfilm tills solen gick upp. Och så fanns det kvällar då det hände något extra, och det är ju sådana kvällar man minns.

I sann gammal vadslagaranda hade vi börjat samla ihop pengar till Stefans senaste vansinnesprojekt. Han hade hela kvällen nitiskt hävdat sig våghalsig nog att gå in på den lokala bensinmacken för att köpa ett tuggummi - med bar underkropp. Det blev en ganska nätt summa till slut, jag minns exempelvis att jag själv bidrog med åtminstone en femtiolapp till spektaklet.

Operationen omgärdades dock av en hel del administration. Jag och Magnus, minstingarna, sattes att garantera butikens avsaknad på andra besökare, varför vi gick in och hängde framför hyrfilmerna. Martin kollade av frivillighet dörren för han ville ha möjlighet att se föreställningen, medan Markus och Yousef räknade med att kunna skratta gott ändå så de spanade vid biluppfarten. Christian och Eugen i sin tur grät av skratt alla redan, de befriades därför från uppgifter helt och hållet.

När den berömda kusten äntligen var klar och samtliga spanare gett klartecken skred Stefan så till verket. Själva händelseförloppet ter sig fortfarande komplett surrealistiskt för mig. Människor som är fullt påpälsade på överkroppen och samtidigt, sånär som på ett par skor, spritt språngande nakna på underkroppen ser ju så förbaskat korkade ut, ett klassiskt slapstick som kan få fördämningarna att brista även hos den mest högdragna aristokrat.

In klev så Den Nakne, bestämt spatserande mot disken med ett belåtet flin på läpparna som gjorde rapéprillan alldeles för stor, och bad det stackars kvällsbiträdet om ett tuggummi. När Den Nakne hade betalat hade jag och Magnus krypande tagit oss bort från hyrfilmerna och fnissat oss ut till Martin som låg dubbelvikt över en soptunna, bankandes en knuten näve på den samma i ett försök att kippa efter luft. Längre bort höll en vägskylt på att ge vika för vibrationerna från den epileptiska skrattattack som Markus och Yousef drabbats av. På parkeringen låg Christian och Eugen sedan länge utlagna av blotta tanken på busstrecket. Den Nakne klädde på sig, öppnade sin tuggumiförpackning och lade sig sedan själv ner och gapflabbade.

Sedan var det väl någon som hade kommit över lite folköl.

lördag, juli 05, 2008

Om staden och landet

När du är i
säg
Dalsland
förstår du varför människor blir så innerligt förbannade på huvudstaden

När du kommer till
Stockholm
huvudstaden
förstår du varför ingen har lust att flytta utanför slussarna

För så vackert är det
i staden
på landet

Men jag föredrar nog landet
för människor
är

jävla
jobbiga

och jag
kommer
faktiskt
från
Sverige

fredag, juni 27, 2008

Om en armbåge, en frisyr och ett tronskifte

"Nä, nån särskild talang som ung hade jag inte. Man var väl hyfsad".

Så beskrev Fredrik Ljungberg sin fotbollsuppväxt i juli 1997, och han verkade mena vartenda ord. Kanske är det så man resonerar kring fotboll om man som sjuttonåring först har fått en armbåge av Hristo Stoichkov och sedan sett densamme försvinna i ett dammoln på väg mot straffområdet. När dammet sedan lagt sig ekar armbågen i skallen dag ut och natt in, som en påminnelse om att det är lång väg kvar - liksom.

Jag var 13 år och befann mig i Halmstad på ett fotbollsläger denna julivecka 1997. Dagen då Fredrik Ljungberg besökte träningen för att skriva autografer och svara på frågor var den ojämförligt bästa. Han hade hemska skor men snygg frisyr och var, som citatet ovan intygar, sällsynt ödmjuk. Ett år senare hade han spelat skjortan av England på Råsunda och gett Darren Anderton en armbåge som minne. Nu ska Fredrik Ljungberg sluta spela fotboll i landslaget och det känns som ett avsked till en stor del av min uppväxt.

Förutom att jag alltid försökte spela fotboll precis som Ljungberg gjorde (sparka, springa, falla, gnälla; det försökte alla) så försökte jag även kopiera hans frisyr (det försökte bara de hopplösa). Om morgnarna stod jag med vax och hårfön (ja, hårfön) framför spegeln, försökandes få håret att stå åt alla håll samtidigt. Somliga dagar lyckades jag riktigt bra, mitt tjocka hårsvall till trots, och fick ett redan stort kranium att se om möjligt än större ut. När jag tänker tillbaka på det så måste jag ha liknat en jättebebis, huvudet en fjärdedel av kroppsvolymen. Men snygg blev jag ju, för jag hade den tidens tveklöst ballaste fotbollsspelare som idol.

Allteftersom åren gick blev Fredrik Ljungberg dock tunnhårig, vilket han klädsamt nog insåg och därför skalade av punkfrisyren för gott. Om det var i håret kraften satt vet jag inte, men utan hårsvall nådde Ljungberg inte tillbaka till de höjder som han tidigare nosat på som fotbollsspelare, men det gör det samma. Han kan med högburet huvud ta av sig sin landslagströja och se tillbaka på en karriär som redan nu betraktas som en epok. Nu tar en ny epok vid, och han som tar över har ett signum som är betydligt mer svårimiterat.

För antingen är du född med ett varggrin på läpparna, eller så är du inte det.

torsdag, maj 15, 2008

Om det stora svenska äpplet

Sprid nyheterna, jag kommer idag
för jag vill bli en del av dig
Borås, Borås.


Allting ska vara för konsten, inget för berömmelse. I Borås uppförs i dagarna en nio meter hög staty föreställande Pinocchio. Vissa hävdar att detta är konst, för konst provocerar. Och ja, självfallet är det provocerande att någon har betalat nästan 10 miljoner kronor för att få en nio meter hög italienare uppsmälld mitt i stan. Det är provocerande, men det är inte konst. Det bara för berömmelse.

På Broadways estrad var jag nummer ett
men det är här som jag vill slå
Borås, Borås.


Berömmelse för den konstkänslige och självupptagne donator som så gärna vill ha ett monument över sig själv. Och ett försök till berömmelse för Borås, denna erbarmliga stad som är belägen mittemellan mina två hemorter. Den ligger där utan mening eller mål; verkar bara ha blivit byggd där mitt i skogen, för någonstans ska ju människor bo.

För om jag lyckas här
finns inga mer besvär
då har jag allt
Borås, Booorååååååååååååååååååååååååååååååååååås


Walking to Borås ska statyn heta. Jag måste se den.

tisdag, maj 13, 2008

Om den första, förbjudna ordvitsen

Storheter inom Svensk Fotboll, tidigt 2000-tal:

1. Lars Lögnell - sanningssägare och charmtroll
2. Lars Lögnarbäck - sanningssägare och charmtroll
3. Henrik Lögnarsson - sanningssägare, charmtroll samt innerligt avskydd av i tur och ordning Markus Rosenberg, Rade Prica, Johan Elmander och Ulf Ottosson.

tisdag, april 22, 2008

Om en ljudbok

Jag har lyssnat på Dorian Gray's Porträtt i Richard Wollfs uppläsning två gånger. Man kan ju tycka vad man vill om Oscar Wilde och man kan definitivt tycka vad man vill om Richard Wollf. Man kan exempelvis tycka att han, Wollf, har för mycket gemensamt med Carl-Jan Granqvist; lika bra på att charma medelålders kvinnor i skydd av kameran som på att förföra unga män bakom den samma. Men han är en djävel på att tala, Richard Wollf. Han talar ju uppenbarligen så att både medelålders kvinnor och unga män förstår, exempelvis.

I Dorian Gray's Portträtt talar han som vore det hans egna syrliga sanningar om livet och fåfängan. Jag krafsade med pennan hela tiden, båda genomlyssningarna, för äntligen uppstod ett sammanhang i alla dessa one-liners som är Oscar Wildes eftermäle i vår tid. Sedan lyssnade jag på Richard Wollfs sommarprat från 2006, eller vilket år det nu var, och upptäckte att det lika väl kunde ha varit hans egna ord.

Ett citat som däremot är ryckt från sitt eventuella sammanhang är:

"Tiden är en labyrint. Man kan lägga örat mot väggen och höra sig själv gå förbi där bakom".

måndag, april 14, 2008

Om mera sport

Håkan Hellström sa några sanna ord i Scandinavium i lördags - april är den bästa månaden. Jag håller verkligen med. Våren och värmen, knopparna och känslorna, slutspelshockey och allsvensk fotboll.

Kvällens hockeyfinal slutade med seger för Småland, men roligast var expertkommentatorn Petter Rönnqvist. När en linköpingsspelare försökte sig på en alldeles för svår manöver fnissade Rönnqvist och sade lakoniskt att "den här killen har ju spelat för mycket Playstation".

Bra TV - till skillnad från Magnus Ugglas dokusåpa.

torsdag, april 10, 2008

Om en hejdundrande fest


Ikväll gick Rögle BK upp i Elitserien. Det firade lagkapten Kenny Jönsson med att riva av "It's a Man's World" i omklädningsrummet. Sedan klämde han några finnar och hällde i sig ett sexpack folköl i parken.

Om mitt och hela världens band

1994 föddes britpopen, åtminstone som begrepp. Då var jag elva år gammal. Som så många andra människor i min närhet har jag alltså tvingats uppleva hela denna musikgenre i efterhand. Men det gör ju inte så mycket, egentligen. Det viktiga är ju att man har identifierat sig med musiken i fråga.

Mitt britpopband var och är Oasis, det kommer de alltid att vara, för man får inte glömma var man kommer ifrån. De var inte bäst, knappast smartast och definitivt inte snyggast. De hade inga ambitioner att förändra popmusiken och de hade framförallt inget patos eller ens budskap att förmedla. Och just därför var och är de mitt band. Jag visste inte varför när det begav sig, när jag var sexton, eller ens när jag var 21, men nu förstår jag varför.

Det finns så många band som faller inom ramen för vad vi kallar britpop. Jag gillar i princip allihop, men när man ska välja favoritband så väljer man inte med hjärnan utan med hjärtat. Jag hade kunnat välja Blur, men de var så anekdotiskt smarta. Suede, men så androgyn har jag aldrig varit. Pulp, samma sak. Teenage Fanclub var alldeles för snälla. Primal Scream experimenterade så skitnödigt med dansscenen. Samma sak med The Charlatans. Manic Street Preachers, kom igen.

Intressant är att samtliga av ovanstående band släppte sina debutalbum långt innan Oasis ens tagit form i replokalen. Före bröderna Gallagher var dessa band dessutom mest efterskalv av Madchestervågen. Sedan kom Oasis, de segrade innan de knappt hann ses, och blev den konstellation som definierade britpopen, för de blev så hiskeligt stora. Tölparna blev störst och rikast, och jag ser ingen annan anledning därtill än att Oasis var det enda bandet som handlade om öl, fotboll, neandertalarbröl och nonsens.

Storebror Gallagher kommer aldrig författa en versrad åt sin lillebror som kommer få någon som helst betydelse för eftervärlden. Men Oasis är inte en knuten näve i luften i väntan på revolutionen. De är inte ens en knuten näve, för i näven håller du ett ölglas. Och ölglaset håller du i näven eftersom det äntligen är lördag och för att ditt lag precis har vunnit eftermiddagens derby. Därför är Oasis mitt britpopband. Äntligen förstår jag varför.

Denna text avslutas med en lista över låttitlar som sammanfattar vad Oasis handlar om. Konstigt nog sammanfaller dessa låttitlar också med deras absolut bästa låtar.

1. Stay Young
2. Cigarettes & Alcohol
3. Whatever

video

måndag, april 07, 2008

Om sanningens minut

Om hårets vikt

Här nedan skådas manlighetens hittills fagraste stund. Jag skulle offra alla mina tvärrandiga tröjor för att få veta vilka hårprodukter Bernard Butler använde sig av 1993. Efter det att Butler i vredesmod lämnade Suede gick ju Brett Anderson dessutom ner sig fullständigt. Från att ha varit Världens Kortaste Skinnjacka, förvandlades han till blekfet gubbrocker. Och detta inom loppet av bara något år! Utan den fagre parhästen Butler gick tiden hårt åt den gode Anderson.

Suedealbum, topp 3:

1. Dog Man Star
2. Suede
3. -

torsdag, april 03, 2008

Om ett roligt citat

Dagens citat är ett par dagar gammalt och är hämtat från Marcus Birros trevliga blogg.

"Varför, varför, varför måste alla litterära sammankomster vara så... säviga? Man längtar ju efter In Flames."

söndag, mars 30, 2008

Om walks of shame

Klockan halv tio i lördags förmiddag såg jag en människa som gick runt i gorilladräkt på Järntorget i Göteborg. Gorillan hade en väska om axeln och kollade spårvagnsavgångarna. Själv har jag alltid velat ha en kanindräkt, en vit.

torsdag, mars 27, 2008

Om läkare utan gränser

För ett par år sedan var mina halsmandlar på väg att bringa mig om livet. Efter att ha fått medicin utskriven gick jag ner till min mors avdelning på sjukhuset för att be om inspektion. Där fick jag träffa en legendarisk vän min mamma: Mieczyslaw, Den Polske Läkaren.

Mieczyslaw kom till Sverige för 35 år sedan och pratar fortfarande obegriplig och osnuten läkarsvenska. Legendarisk är han till följd av de historier som min mor har att berätta om honom. Han är dessutom ansvarig för att familjens medicinskåp alltid är välfyllt.

När Den Polske Läkaren fick se vad hans svenska kollega två trappor upp hade skrivit ut till mina halsmandlar utbrast han, "Hwad inn ij hijellwette! Vicken jawla schijtmeddizijn! Har vättu, dätta ar rijcktiga greijer!", och jag fick något som gjorde mig frisk på två röda.

Var Mieczyslaw än befinner sig i det dagliga livet faller folk som furor och vill dö. Aldrig händer det att han i lugn och ro sitter på en centralstation utan att högtalarsystemet ber om läkarhjälp. Och Mieczyslaw är alltid redo. Han lämnar aldrig hemmet utan att fylla fickorna och kofferten med dropp, smärtstillande och tillhörande kanyler.

Hans ofta upprepade paradexempel är historien när han en dag under bilfärden till jobbet såg hur en gamling segnade ner i en bankomatkö. Mieczyslaw tvärbromsade, roffade åt sig läkarväskan och sprang in i bankomatkön för att ge första hjälpen. Snart insåg han att det behövdes ännu tyngre artelleri för att väcka liv i den redan halvdöde, varpå han sprang tillbaka mot bilens baklucka. Väl där ser han hur en poliskonstapel bekymrat muttrar över Den Polske Läkarens kontinentala parkering. Såväl parkeringsböter som högerkrokar sägs ha hängt i luften under några skälvande sekunder, men till slut lyckades Mieczyslaw sparka liv i den gamle vid bankomaten, för att sedan köra vidare till jobbet - utan parkeringsböter.

I veckan har jag återigen sånär avlidit på grund av mina halsmandlar. Medicinburken som har räddat mig är så klart undertecknad av Mieczyslaw, Den Polske Läkaren.

onsdag, mars 26, 2008

Om eftertänksamhet

Jag åker tåg. Två handelsbrudar maler på inövad stockholmska, vem som har varit på intervju vid vilken investmentbank. De tycks kunna hållas i evigheter.

Tåget vänder söderut. Två tonårsbrudar maler med opolerad dialekt, vem som har varit kompis med vem den senaste veckan. Även de tycks kunna hållas i evigheter.

En förbluffande uppvisning i brist på reflektion. Skillnaden är att tonårsbrudarna fortfarande har chansen.

lördag, mars 22, 2008

Om att klara sig förbi det uppenbara

Jag har precis upptäckt att en Msn-kompis verkar lyssna på Håkan Hellströms nya skiva.

anders säger:
tja.

elin säger:
jag vet nog vad du vill.

anders säger:
nä, för jag har den redan!

elin säger:
haha okej!

elin säger:
det är nämligen flera stycken som jag inte pratat med på skitlänge som händelsevis hört av sig de senaste timmarna.

anders säger:
hehe, kul fenomen.

Om allt

Håkan Hellström släpper snart ett nytt album. Försent för Edelweiss ska det heta. Det är mycket spännande, mycket nervöst.

Detta eftersom jag har ett tämligen reservationslöst förhållande till honom och hans musik. På julaftons kväll år 2000 satte ”en Vän med en Bil” fingret på hela min tillvaro. Därefter har Håkan Hellströms musik förvandlat mig från fotbollskille till indieposör. Den har definierat hela mitt känslospektrum och - handen på hjärtat nu, hans musik var den enda anledningen till att jag flyttade hit - till Göteborg.

Håkan har helt enkelt hjälpt mig att växa upp. Det ligger så klart något löjeväckande, eller åtminstone något oerhört, i att ta sådana ord i sin mun, men så förhåller det sig. Följaktligen är det en hel del som står på spel för mig och min identitet när Håkan Hellström släpper nytt. Om jag skulle komma på mig själv med att inte gilla det, så skulle det vara slutet på något. Ungdomsåren kanske.

Att reservationslöst älska en artist, innebär att man maniskt gräver fram allt som finns att lyssna på. Dels för att man inte kan få nog, dels för att man vill definiera sig som ett riktigt fan. Det slutar alltså med att man gillar b-sidorna bäst. Dessa tycks visa artistens vardagsrum, en otvungen och personlig sida av det kommersiella konstnärskapet.

Den relationen har jag haft till samtliga av Håkan Hellströms b-sidor och lekprojekt, och det har alltid varit en angenäm upplevelse. Ingenting som har legat på baksidorna av singelsläppen har varit dåligt. Det har varit bedårande vackert, alltihop. Ända tills nu.

Zigenarliv Dreamin’ Part 1, heter Håkan Hellströms nya b-sida. En sällsynt tungrövad och rödvinsproggig Rolling Stones-historia, om någon frågar mig. Och om någon nu frågar mig, så är sådan musik inte särskilt charmig. Men det spelar ingen roll huruvida jag blir tillfrågad eller ej. Detta är faktiskt betydligt viktgare än vad folk säger och tycker.

För jag har identifierat mig med, definierat mig utifrån och levt med Håkan Hellströms musik, hans föreställningar om livet, i nästan ett helt decennium. Vad händer med en människa, med mig, om det man tidigare har trott på, inte längre känns viktigt? På den frågan finns det bara omständliga svar, men jag vill inte ha ett omständligt liv. Jag vill ha en tillförlitlig hand att hålla i när det blåser.

Så kom igen nu, Håkan. Jag vill inte gå vidare. Vill inte bli vuxen. Inte än. Snälla.

fredag, mars 21, 2008

Om att då är nu

Påsk. Den betyder ingenting för mig numera, förutom att det alltid är rött i almanackan, samt att det alltid är hockeyslutspel i påsktider.

Annat var det i tonåren. Då var påsken husfesternas högtid. På husfesterna fanns det motsatta könet, och om det inte fanns någon över åt en själv, så kunde man åtminstone åtnjuta en högre social status efter påsklovet, om man varit på en sådan. Den som inte hade en husfest att besöka på påskafton var en förlorare, så enkelt var det. Och en förlorare var man ju, allt som oftast.

En gång hade jag trots allt lyckats komma objuden till en påskfest. Jag kände inte någon där, så jag blev stående i dörren hela kvällen, pratandes med en kille som inte heller verkade känna någon på festen. Det motsatta könet lyste alltså med sin frånvaro, så pratade om det unga män brukar prata om - sport. Killen i dörren visade sig ha en bror som spelade i bygdens ishockeylag, och jag var imponerad över det faktum att han var sympatisk, trots att han inte behövde vara det; hans bror spelade ju i bygdens ishockeylag.

Hösten samma år började jag på gymnasiet. Sist in i klassrummet på uppropsdagen var en blyg kille som kröp upp bakom närmsta lediga bänk, den bredvid mig. Vi kände igen varandra direkt, och sedan var vi vänner hela gymnasiet. Det motsatta könet lyste med sin frånvaro även under den tiden, men då var vi åtminstone två om det.

Nu ska han bli polis. Jag vet inte vad jag ska bli. Men hockeyslutspel är det ändå.

torsdag, mars 13, 2008

Om väder och vin

Det regnar i Göteborg. Jag känner mig som prolerna såg ut 1984.

Grå.

Booze will get you through times with no money, a lot better than money will get you through times with no booze.

Skål.

onsdag, mars 12, 2008

Om en fysisk plats och ett evigt tillstånd

Där jag växte upp finns ett berg dit jag brukade gå. Däruppifrån såg man hela staden, hela sjön och långt där borta de djupgröna kullarna som utgjorde horisonten. Ensamma sommarkvällar satt jag där och tänkte.

Jag brukade tänka att jag skulle vilja ta mig till de djupgröna kullarna där borta i horisonten. På dessa skulle jag stå och blicka ut över det landskap och den horisont som fanns där bakom. Detta bestod livet av; att ta sig upp på de djupgröna kullarna i horisonten.

Så är det fortfarande.

En dag står du på en djupgrön kulle och ser tillbaka på den korkade vägen du valde för att ta dig upp. Nästa gång ska jag ta en bättre väg, tänker du. Sedan snubblar du dig ner för sluttningen och tar en lika korkad väg uppför nästa kulle.

Så kommer det alltid att vara.

onsdag, februari 20, 2008

Om parmiddagar och konformism

För länge sedan satt jag på ett landsortståg. Tusentals samhällen utan namn passerade förbi. Jag upptäckte att det inte verkade finnas plats för särdrag i den här världen. Jag vet inte vem som bestämde att teglet skulle vara rött eller att Harrys finns vid gågatans ände. Kanske var det pappa, partiet, profiten. Men poängen är inte vem som bestämde detta, poängen är att det förhåller sig så. Tegel är rött.

Det hade kunnat vara annorlunda. Vi hade kunnat fördela vår tid på något annat vis än att vänta på nästa fem veckor av sammanhängande ledighet. Problemet är att det inte verkar finnas något alternativ som ter sig socialt gångbart. Ett ordnat liv är ett ordnat liv. Antingen jobbar du nio-till-fem, eller så finner du dig i att föra din tillvaro lite bredvid. Och livet bredvid innebär att du inte får vara med och leka. Ingen ståplats på pendeltåget, ingen fredagspizza, ingen kräftskiva på landet.

När jag gick av landsortståget steg jag rakt in i ett platt landskap av sneda takåsar och stängda korvmojar. Det var mörkt i luften, tyst. Mysbelysningen syntes inte utifrån gatan. I horisonten verkade en gatlykta fungera. Jag gick närmre och upptäckte att Dressmannskylten var samhällets enda ljuskälla. Det är den som syns från rymdskeppen. Måtte de ömka oss.

måndag, februari 11, 2008

Om musikjournalistikens essens

"Fyfan vad bra!", "Så jävla pinsamt!", "Bra låt!", "Säger bara ett ord: smörja!".

Eller som en god vän sade:

"Hittar man en låt som man gillar så lyssnar man ju på den utav bara helvete".

söndag, februari 10, 2008

Om en bra låt och en bra kväll

Jag var på popklubb inatt. På vägen dit avhandlades förträffligheten i denna videoupptagning. Sedan dansade vi.

video

lördag, februari 09, 2008

Om ett leende som fastnat på läpparna

I somras befann jag mig i Berlin. Det var ensamt ibland. Somliga dagar ömkade jag min självpåtagna ensamhet. Jag tillät mig själv att längta hem, längta efter den svenska sommaren, eller åtminstone föreställnigen om den samma.

Få saker är för mig så nära förknippade med myten om den svenska sommaren, som det svenska sommarpratet. Många celebriteter har förvisso ingenting att säga, men ibland är man ändå nyfiken på vad de kommer spela för slags musik. Ofta slutar det alltjämt med att signaturmelodin är programmets känslomässiga höjdpunkt. Men det finns lyckligtvis undantag.

En dag i slutet av juli satt jag på ett café i Prenzlauer Berg och hetstankade hem några sommarprogram som åtminstone kunde vara intressanta. Pelle Almqvist, Plura Jonsson, Ulf Lundell, Filip & Fredrik, Martin Kellerman; stora män, förebilder för unga män. De sade mig dock inte så mycket som jag inte redan visste. Jag övergick istället till att lyssna på män som jag aldrig hört namnet på. Sture Linnér exempelvis.

Sture Linnér är professor i gammelgrekiska. Han var Dag Hammarsköjlds högra hand i FN-skrapan och FN:s sändebud i Kambodja. Han var på plats i Kongo, har träffat John F Kennedy och Albert Einstein. Som Röda Korset-volontär var han en hårsmån från att bli avrättad under andra världskriget. Han arbetade för att återupprätta det antika biblioteket i Alexandria. Han har skrivit böcker. Han är idag 90 år gammal, har gjort allt och kan konsten att berätta så du lyssnar.

Hans sommarprogram var fantastiskt; små historier som om stora saker, ett ändlöst belysande av det stora i det lilla, om hur tillvaron verkar väva ihop sig själv. Efter att ha lyssnat på all denna visdom kändes ensamheten i Berlin betydligt lättare att bära.

Häromdagen föreläste Sture Linnér på Humanisten i Göteborg. Jag har aldrig tidigare befunnit mig så nära en så klok människa. Det var som att återuppleva sommaren, som en påminnelse om att man inte är ensam.

fredag, februari 01, 2008

Om att gilla läget

Jag mår tämligen bra för tillfället och gillar Jarvis Cocker, för han sjunger så här.

And don't believe me
If I claim to be your friend
Cos given half the chance
I know that I will kill again
I will kill again

Människan; ett äckligt djur.

En dag kommer du vakna upp och vara död.

Eller förvandlad till en skalbagge; ett ryggradslöst, äckligt djur.

Som att vara död.

söndag, januari 20, 2008

Om att spola tillbaka för att gå framåt

Jag var på Pustervik i Göteborg i helgen. Det var rockfest. Dansgolvet sjöng när Popsicle spelades. Alla var lyckliga.

I folkvimlet lyckades jag lokalisera ett bekant ansikte. Vi växte upp i samma jönköpingska bostadsområde och följdes åt i skolsystemet genom hela uppväxten, från lågstadiet till gymnasiet. Nu bor vi i Göteborg båda två. Det är ganska fint, av någon anledning.

Dessutom fick jag äntligen berätta för det bekanta ansiktet om mitt enda egentliga minne av honom. Det var under friluftsdagen i skidspåren för femton år sedan. Jag gick i fyran och han gick i sexan. Han var skolans ärkeidrottare, och trots åldersskillnaden höll jag jämna steg med honom över fem km skidlöpning. En stor ära för mig förstås. En seger.

Jag tänker väldigt ofta på den dagen. Som en påminnelse om att det faktiskt går.

lördag, januari 19, 2008

Om när fredag kväll har blivit lördag morgon

Det är kul att chatta med kompisar som är fulla, särskilt när man själv är nykter. Man känner sig så - nykter.

anders säger:
det blåser som helvete här

Anonym säger:
skämtar du

Anonym säger:
jag gick hem för en timmer sen

Anonym säger:
men som fan blåste

Anonym säger:
ja läs rätt [dvs, läs så som du inser att jag hade skrivit om jag vore nykter, min anm.]

anders säger:
hahaha

anders säger:
det här måste vi göra oftare

fredag, januari 11, 2008

Om en väl bevarad känsla

Poesi är inte något jag dagligen läser. Men för några år sedan, när jag pluggade engelska, tvingades jag till att läsa en del poesi. Jag minns hur jag störde mig på lektorerna och deras ovilja att acceptera alternativa tolkningar av diverse dikter. Men också hur jag fann studerandet av lyrik som något mycket givande. Det var så fantastiskt att så mycket kunde gömmas i så lite!

Tydligast minns jag Robert Frost och hans Stopping By Woods on a Snowy Evening. Den handlar om en man som ropar halt åt sin häst mitt i skogen. Det är årets kortaste dag, och denna har nyligen övergått i skymning. Mannen vet att han olovligen befinner sig på någons mark, ändå står han där blick stilla - och lyssnar till den tystnad som uppträder när snö faller från himlen. Avslutningen lyder:

The woods are lovely, dark and deep.
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

Och det är så vackert.

onsdag, januari 09, 2008

Om idrott i praktiken

Igår kväll vann jag i badminton. 3-2 i set. Det är så oerhört skönt att vinna med hjälp av sina svarta ögon ibland.

måndag, januari 07, 2008

Om idrottsnostalgi

Jag minns när Kajsa Bergqvist slet av sin hälsena. Det såg ut att göra alldeles vansinnigt ont. TV-kamerorna följde henne ut till bilen som skulle föra henne till sjukhuset. Hon spottade och fräste, grät och suckade. Sedan tog hon stöd av ena handen, hoppade över ett drygt midjehögt stängsel, landade på en fot och skuttade på ett ben in i taxin. Ett förbannat snyggt hopp.

Om samtidskulturen och dess kroniska ängslighet

Jag var ute i Jönköpings nattliv häromkvällen. Det spelades techno. Indiekidsen dansade. Själv förstår jag väldigt lite av techno. Ibland inbillar jag mig att alla har förstått utom jag. Andra gånger tänker jag att ingen har slutat låtsas, föutom jag själv. Jag längtar efter nästa musikvåg. Hoppas den innehåller refränger.

fredag, januari 04, 2008

Om mänsklighetens perversa associationsförmåga

Inatt drömde jag om Jurij Gagarin; den första människan i rymden. Jag såg hur statsmakten lade sina välsignande händer på hans hjässa, och hur han sedan sköts ut i rymden och in i döden.

Rymdrakten var dryga metern hög, så rymdfararen själv fick inte plats i den. Därför fick han, fastspänd i ett rep och således hängandes bredvid, färdas med rymdfarkosten tills målet i rymden var nått. Under färden kämpade han förtvivlat för att ta sig in i rymdraketens inre där det skulle finnas syrgastuber. Till slut, inför ögonen på George W Bush (!), avled han på en satelit någonstans i världsalltet. Bush nekade Gagarin syre, och i dödens befriande ögonblick drog rymdfararen armarna åt sig likt en spindel som blir ihjälslagen av morgontidningen.

Därefter vaknade jag, somnade om, och drömde avslutningsvis att jag spelade poker på liv och död. Med Lisbeth Palme.