onsdag, februari 20, 2008

Om parmiddagar och konformism

För länge sedan satt jag på ett landsortståg. Tusentals samhällen utan namn passerade förbi. Jag upptäckte att det inte verkade finnas plats för särdrag i den här världen. Jag vet inte vem som bestämde att teglet skulle vara rött eller att Harrys finns vid gågatans ände. Kanske var det pappa, partiet, profiten. Men poängen är inte vem som bestämde detta, poängen är att det förhåller sig så. Tegel är rött.

Det hade kunnat vara annorlunda. Vi hade kunnat fördela vår tid på något annat vis än att vänta på nästa fem veckor av sammanhängande ledighet. Problemet är att det inte verkar finnas något alternativ som ter sig socialt gångbart. Ett ordnat liv är ett ordnat liv. Antingen jobbar du nio-till-fem, eller så finner du dig i att föra din tillvaro lite bredvid. Och livet bredvid innebär att du inte får vara med och leka. Ingen ståplats på pendeltåget, ingen fredagspizza, ingen kräftskiva på landet.

När jag gick av landsortståget steg jag rakt in i ett platt landskap av sneda takåsar och stängda korvmojar. Det var mörkt i luften, tyst. Mysbelysningen syntes inte utifrån gatan. I horisonten verkade en gatlykta fungera. Jag gick närmre och upptäckte att Dressmannskylten var samhällets enda ljuskälla. Det är den som syns från rymdskeppen. Måtte de ömka oss.

måndag, februari 11, 2008

Om musikjournalistikens essens

"Fyfan vad bra!", "Så jävla pinsamt!", "Bra låt!", "Säger bara ett ord: smörja!".

Eller som en god vän sade:

"Hittar man en låt som man gillar så lyssnar man ju på den utav bara helvete".

söndag, februari 10, 2008

Om en bra låt och en bra kväll

Jag var på popklubb inatt. På vägen dit avhandlades förträffligheten i denna videoupptagning. Sedan dansade vi.

lördag, februari 09, 2008

Om ett leende som fastnat på läpparna

I somras befann jag mig i Berlin. Det var ensamt ibland. Somliga dagar ömkade jag min självpåtagna ensamhet. Jag tillät mig själv att längta hem, längta efter den svenska sommaren, eller åtminstone föreställnigen om den samma.

Få saker är för mig så nära förknippade med myten om den svenska sommaren, som det svenska sommarpratet. Många celebriteter har förvisso ingenting att säga, men ibland är man ändå nyfiken på vad de kommer spela för slags musik. Ofta slutar det alltjämt med att signaturmelodin är programmets känslomässiga höjdpunkt. Men det finns lyckligtvis undantag.

En dag i slutet av juli satt jag på ett café i Prenzlauer Berg och hetstankade hem några sommarprogram som åtminstone kunde vara intressanta. Pelle Almqvist, Plura Jonsson, Ulf Lundell, Filip & Fredrik, Martin Kellerman; stora män, förebilder för unga män. De sade mig dock inte så mycket som jag inte redan visste. Jag övergick istället till att lyssna på män som jag aldrig hört namnet på. Sture Linnér exempelvis.

Sture Linnér är professor i gammelgrekiska. Han var Dag Hammarsköjlds högra hand i FN-skrapan och FN:s sändebud i Kambodja. Han var på plats i Kongo, har träffat John F Kennedy och Albert Einstein. Som Röda Korset-volontär var han en hårsmån från att bli avrättad under andra världskriget. Han arbetade för att återupprätta det antika biblioteket i Alexandria. Han har skrivit böcker. Han är idag 90 år gammal, har gjort allt och kan konsten att berätta så du lyssnar.

Hans sommarprogram var fantastiskt; små historier som om stora saker, ett ändlöst belysande av det stora i det lilla, om hur tillvaron verkar väva ihop sig själv. Efter att ha lyssnat på all denna visdom kändes ensamheten i Berlin betydligt lättare att bära.

Häromdagen föreläste Sture Linnér på Humanisten i Göteborg. Jag har aldrig tidigare befunnit mig så nära en så klok människa. Det var som att återuppleva sommaren, som en påminnelse om att man inte är ensam.

fredag, februari 01, 2008

Om att gilla läget

Jag mår tämligen bra för tillfället och gillar Jarvis Cocker, för han sjunger så här.

And don't believe me
If I claim to be your friend
Cos given half the chance
I know that I will kill again
I will kill again

Människan; ett äckligt djur.

En dag kommer du vakna upp och vara död.

Eller förvandlad till en skalbagge; ett ryggradslöst, äckligt djur.

Som att vara död.