lördag, februari 09, 2008

Om ett leende som fastnat på läpparna

I somras befann jag mig i Berlin. Det var ensamt ibland. Somliga dagar ömkade jag min självpåtagna ensamhet. Jag tillät mig själv att längta hem, längta efter den svenska sommaren, eller åtminstone föreställnigen om den samma.

Få saker är för mig så nära förknippade med myten om den svenska sommaren, som det svenska sommarpratet. Många celebriteter har förvisso ingenting att säga, men ibland är man ändå nyfiken på vad de kommer spela för slags musik. Ofta slutar det alltjämt med att signaturmelodin är programmets känslomässiga höjdpunkt. Men det finns lyckligtvis undantag.

En dag i slutet av juli satt jag på ett café i Prenzlauer Berg och hetstankade hem några sommarprogram som åtminstone kunde vara intressanta. Pelle Almqvist, Plura Jonsson, Ulf Lundell, Filip & Fredrik, Martin Kellerman; stora män, förebilder för unga män. De sade mig dock inte så mycket som jag inte redan visste. Jag övergick istället till att lyssna på män som jag aldrig hört namnet på. Sture Linnér exempelvis.

Sture Linnér är professor i gammelgrekiska. Han var Dag Hammarsköjlds högra hand i FN-skrapan och FN:s sändebud i Kambodja. Han var på plats i Kongo, har träffat John F Kennedy och Albert Einstein. Som Röda Korset-volontär var han en hårsmån från att bli avrättad under andra världskriget. Han arbetade för att återupprätta det antika biblioteket i Alexandria. Han har skrivit böcker. Han är idag 90 år gammal, har gjort allt och kan konsten att berätta så du lyssnar.

Hans sommarprogram var fantastiskt; små historier som om stora saker, ett ändlöst belysande av det stora i det lilla, om hur tillvaron verkar väva ihop sig själv. Efter att ha lyssnat på all denna visdom kändes ensamheten i Berlin betydligt lättare att bära.

Häromdagen föreläste Sture Linnér på Humanisten i Göteborg. Jag har aldrig tidigare befunnit mig så nära en så klok människa. Det var som att återuppleva sommaren, som en påminnelse om att man inte är ensam.

Inga kommentarer: