onsdag, februari 20, 2008

Om parmiddagar och konformism

För länge sedan satt jag på ett landsortståg. Tusentals samhällen utan namn passerade förbi. Jag upptäckte att det inte verkade finnas plats för särdrag i den här världen. Jag vet inte vem som bestämde att teglet skulle vara rött eller att Harrys finns vid gågatans ände. Kanske var det pappa, partiet, profiten. Men poängen är inte vem som bestämde detta, poängen är att det förhåller sig så. Tegel är rött.

Det hade kunnat vara annorlunda. Vi hade kunnat fördela vår tid på något annat vis än att vänta på nästa fem veckor av sammanhängande ledighet. Problemet är att det inte verkar finnas något alternativ som ter sig socialt gångbart. Ett ordnat liv är ett ordnat liv. Antingen jobbar du nio-till-fem, eller så finner du dig i att föra din tillvaro lite bredvid. Och livet bredvid innebär att du inte får vara med och leka. Ingen ståplats på pendeltåget, ingen fredagspizza, ingen kräftskiva på landet.

När jag gick av landsortståget steg jag rakt in i ett platt landskap av sneda takåsar och stängda korvmojar. Det var mörkt i luften, tyst. Mysbelysningen syntes inte utifrån gatan. I horisonten verkade en gatlykta fungera. Jag gick närmre och upptäckte att Dressmannskylten var samhällets enda ljuskälla. Det är den som syns från rymdskeppen. Måtte de ömka oss.

Inga kommentarer: