söndag, mars 30, 2008

Om walks of shame

Klockan halv tio i lördags förmiddag såg jag en människa som gick runt i gorilladräkt på Järntorget i Göteborg. Gorillan hade en väska om axeln och kollade spårvagnsavgångarna. Själv har jag alltid velat ha en kanindräkt, en vit.

torsdag, mars 27, 2008

Om läkare utan gränser

För ett par år sedan var mina halsmandlar på väg att bringa mig om livet. Efter att ha fått medicin utskriven gick jag ner till min mors avdelning på sjukhuset för att be om inspektion. Där fick jag träffa en legendarisk vän min mamma: Mieczyslaw, Den Polske Läkaren.

Mieczyslaw kom till Sverige för 35 år sedan och pratar fortfarande obegriplig och osnuten läkarsvenska. Legendarisk är han till följd av de historier som min mor har att berätta om honom. Han är dessutom ansvarig för att familjens medicinskåp alltid är välfyllt.

När Den Polske Läkaren fick se vad hans svenska kollega två trappor upp hade skrivit ut till mina halsmandlar utbrast han, "Hwad inn ij hijellwette! Vicken jawla schijtmeddizijn! Har vättu, dätta ar rijcktiga greijer!", och jag fick något som gjorde mig frisk på två röda.

Var Mieczyslaw än befinner sig i det dagliga livet faller folk som furor och vill dö. Aldrig händer det att han i lugn och ro sitter på en centralstation utan att högtalarsystemet ber om läkarhjälp. Och Mieczyslaw är alltid redo. Han lämnar aldrig hemmet utan att fylla fickorna och kofferten med dropp, smärtstillande och tillhörande kanyler.

Hans ofta upprepade paradexempel är historien när han en dag under bilfärden till jobbet såg hur en gamling segnade ner i en bankomatkö. Mieczyslaw tvärbromsade, roffade åt sig läkarväskan och sprang in i bankomatkön för att ge första hjälpen. Snart insåg han att det behövdes ännu tyngre artelleri för att väcka liv i den redan halvdöde, varpå han sprang tillbaka mot bilens baklucka. Väl där ser han hur en poliskonstapel bekymrat muttrar över Den Polske Läkarens kontinentala parkering. Såväl parkeringsböter som högerkrokar sägs ha hängt i luften under några skälvande sekunder, men till slut lyckades Mieczyslaw sparka liv i den gamle vid bankomaten, för att sedan köra vidare till jobbet - utan parkeringsböter.

I veckan har jag återigen sånär avlidit på grund av mina halsmandlar. Medicinburken som har räddat mig är så klart undertecknad av Mieczyslaw, Den Polske Läkaren.

onsdag, mars 26, 2008

Om eftertänksamhet

Jag åker tåg. Två handelsbrudar maler på inövad stockholmska, vem som har varit på intervju vid vilken investmentbank. De tycks kunna hållas i evigheter.

Tåget vänder söderut. Två tonårsbrudar maler med opolerad dialekt, vem som har varit kompis med vem den senaste veckan. Även de tycks kunna hållas i evigheter.

En förbluffande uppvisning i brist på reflektion. Skillnaden är att tonårsbrudarna fortfarande har chansen.

lördag, mars 22, 2008

Om att klara sig förbi det uppenbara

Jag har precis upptäckt att en Msn-kompis verkar lyssna på Håkan Hellströms nya skiva.

anders säger:
tja.

elin säger:
jag vet nog vad du vill.

anders säger:
nä, för jag har den redan!

elin säger:
haha okej!

elin säger:
det är nämligen flera stycken som jag inte pratat med på skitlänge som händelsevis hört av sig de senaste timmarna.

anders säger:
hehe, kul fenomen.

Om allt

Håkan Hellström släpper snart ett nytt album. Försent för Edelweiss ska det heta. Det är mycket spännande, mycket nervöst.

Detta eftersom jag har ett tämligen reservationslöst förhållande till honom och hans musik. På julaftons kväll år 2000 satte ”en Vän med en Bil” fingret på hela min tillvaro. Därefter har Håkan Hellströms musik förvandlat mig från fotbollskille till indieposör. Den har definierat hela mitt känslospektrum och - handen på hjärtat nu, hans musik var den enda anledningen till att jag flyttade hit - till Göteborg.

Håkan har helt enkelt hjälpt mig att växa upp. Det ligger så klart något löjeväckande, eller åtminstone något oerhört, i att ta sådana ord i sin mun, men så förhåller det sig. Följaktligen är det en hel del som står på spel för mig och min identitet när Håkan Hellström släpper nytt. Om jag skulle komma på mig själv med att inte gilla det, så skulle det vara slutet på något. Ungdomsåren kanske.

Att reservationslöst älska en artist, innebär att man maniskt gräver fram allt som finns att lyssna på. Dels för att man inte kan få nog, dels för att man vill definiera sig som ett riktigt fan. Det slutar alltså med att man gillar b-sidorna bäst. Dessa tycks visa artistens vardagsrum, en otvungen och personlig sida av det kommersiella konstnärskapet.

Den relationen har jag haft till samtliga av Håkan Hellströms b-sidor och lekprojekt, och det har alltid varit en angenäm upplevelse. Ingenting som har legat på baksidorna av singelsläppen har varit dåligt. Det har varit bedårande vackert, alltihop. Ända tills nu.

Zigenarliv Dreamin’ Part 1, heter Håkan Hellströms nya b-sida. En sällsynt tungrövad och rödvinsproggig Rolling Stones-historia, om någon frågar mig. Och om någon nu frågar mig, så är sådan musik inte särskilt charmig. Men det spelar ingen roll huruvida jag blir tillfrågad eller ej. Detta är faktiskt betydligt viktgare än vad folk säger och tycker.

För jag har identifierat mig med, definierat mig utifrån och levt med Håkan Hellströms musik, hans föreställningar om livet, i nästan ett helt decennium. Vad händer med en människa, med mig, om det man tidigare har trott på, inte längre känns viktigt? På den frågan finns det bara omständliga svar, men jag vill inte ha ett omständligt liv. Jag vill ha en tillförlitlig hand att hålla i när det blåser.

Så kom igen nu, Håkan. Jag vill inte gå vidare. Vill inte bli vuxen. Inte än. Snälla.

fredag, mars 21, 2008

Om att då är nu

Påsk. Den betyder ingenting för mig numera, förutom att det alltid är rött i almanackan, samt att det alltid är hockeyslutspel i påsktider.

Annat var det i tonåren. Då var påsken husfesternas högtid. På husfesterna fanns det motsatta könet, och om det inte fanns någon över åt en själv, så kunde man åtminstone åtnjuta en högre social status efter påsklovet, om man varit på en sådan. Den som inte hade en husfest att besöka på påskafton var en förlorare, så enkelt var det. Och en förlorare var man ju, allt som oftast.

En gång hade jag trots allt lyckats komma objuden till en påskfest. Jag kände inte någon där, så jag blev stående i dörren hela kvällen, pratandes med en kille som inte heller verkade känna någon på festen. Det motsatta könet lyste alltså med sin frånvaro, så pratade om det unga män brukar prata om - sport. Killen i dörren visade sig ha en bror som spelade i bygdens ishockeylag, och jag var imponerad över det faktum att han var sympatisk, trots att han inte behövde vara det; hans bror spelade ju i bygdens ishockeylag.

Hösten samma år började jag på gymnasiet. Sist in i klassrummet på uppropsdagen var en blyg kille som kröp upp bakom närmsta lediga bänk, den bredvid mig. Vi kände igen varandra direkt, och sedan var vi vänner hela gymnasiet. Det motsatta könet lyste med sin frånvaro även under den tiden, men då var vi åtminstone två om det.

Nu ska han bli polis. Jag vet inte vad jag ska bli. Men hockeyslutspel är det ändå.

torsdag, mars 13, 2008

Om väder och vin

Det regnar i Göteborg. Jag känner mig som prolerna såg ut 1984.

Grå.

Booze will get you through times with no money, a lot better than money will get you through times with no booze.

Skål.

onsdag, mars 12, 2008

Om en fysisk plats och ett evigt tillstånd

Där jag växte upp finns ett berg dit jag brukade gå. Däruppifrån såg man hela staden, hela sjön och långt där borta de djupgröna kullarna som utgjorde horisonten. Ensamma sommarkvällar satt jag där och tänkte.

Jag brukade tänka att jag skulle vilja ta mig till de djupgröna kullarna där borta i horisonten. På dessa skulle jag stå och blicka ut över det landskap och den horisont som fanns där bakom. Detta bestod livet av; att ta sig upp på de djupgröna kullarna i horisonten.

Så är det fortfarande.

En dag står du på en djupgrön kulle och ser tillbaka på den korkade vägen du valde för att ta dig upp. Nästa gång ska jag ta en bättre väg, tänker du. Sedan snubblar du dig ner för sluttningen och tar en lika korkad väg uppför nästa kulle.

Så kommer det alltid att vara.