fredag, mars 21, 2008

Om att då är nu

Påsk. Den betyder ingenting för mig numera, förutom att det alltid är rött i almanackan, samt att det alltid är hockeyslutspel i påsktider.

Annat var det i tonåren. Då var påsken husfesternas högtid. På husfesterna fanns det motsatta könet, och om det inte fanns någon över åt en själv, så kunde man åtminstone åtnjuta en högre social status efter påsklovet, om man varit på en sådan. Den som inte hade en husfest att besöka på påskafton var en förlorare, så enkelt var det. Och en förlorare var man ju, allt som oftast.

En gång hade jag trots allt lyckats komma objuden till en påskfest. Jag kände inte någon där, så jag blev stående i dörren hela kvällen, pratandes med en kille som inte heller verkade känna någon på festen. Det motsatta könet lyste alltså med sin frånvaro, så pratade om det unga män brukar prata om - sport. Killen i dörren visade sig ha en bror som spelade i bygdens ishockeylag, och jag var imponerad över det faktum att han var sympatisk, trots att han inte behövde vara det; hans bror spelade ju i bygdens ishockeylag.

Hösten samma år började jag på gymnasiet. Sist in i klassrummet på uppropsdagen var en blyg kille som kröp upp bakom närmsta lediga bänk, den bredvid mig. Vi kände igen varandra direkt, och sedan var vi vänner hela gymnasiet. Det motsatta könet lyste med sin frånvaro även under den tiden, men då var vi åtminstone två om det.

Nu ska han bli polis. Jag vet inte vad jag ska bli. Men hockeyslutspel är det ändå.

Inga kommentarer: