onsdag, mars 12, 2008

Om en fysisk plats och ett evigt tillstånd

Där jag växte upp finns ett berg dit jag brukade gå. Däruppifrån såg man hela staden, hela sjön och långt där borta de djupgröna kullarna som utgjorde horisonten. Ensamma sommarkvällar satt jag där och tänkte.

Jag brukade tänka att jag skulle vilja ta mig till de djupgröna kullarna där borta i horisonten. På dessa skulle jag stå och blicka ut över det landskap och den horisont som fanns där bakom. Detta bestod livet av; att ta sig upp på de djupgröna kullarna i horisonten.

Så är det fortfarande.

En dag står du på en djupgrön kulle och ser tillbaka på den korkade vägen du valde för att ta dig upp. Nästa gång ska jag ta en bättre väg, tänker du. Sedan snubblar du dig ner för sluttningen och tar en lika korkad väg uppför nästa kulle.

Så kommer det alltid att vara.

2 kommentarer:

Tant A sa...

Jag är glad att du finns Anders.

Ida sa...

Din cynism är fan i mig det grundläggande skälet till den här vänskapen.