tisdag, april 22, 2008

Om en ljudbok

Jag har lyssnat på Dorian Gray's Porträtt i Richard Wollfs uppläsning två gånger. Man kan ju tycka vad man vill om Oscar Wilde och man kan definitivt tycka vad man vill om Richard Wollf. Man kan exempelvis tycka att han, Wollf, har för mycket gemensamt med Carl-Jan Granqvist; lika bra på att charma medelålders kvinnor i skydd av kameran som på att förföra unga män bakom den samma. Men han är en djävel på att tala, Richard Wollf. Han talar ju uppenbarligen så att både medelålders kvinnor och unga män förstår, exempelvis.

I Dorian Gray's Portträtt talar han som vore det hans egna syrliga sanningar om livet och fåfängan. Jag krafsade med pennan hela tiden, båda genomlyssningarna, för äntligen uppstod ett sammanhang i alla dessa one-liners som är Oscar Wildes eftermäle i vår tid. Sedan lyssnade jag på Richard Wollfs sommarprat från 2006, eller vilket år det nu var, och upptäckte att det lika väl kunde ha varit hans egna ord.

Ett citat som däremot är ryckt från sitt eventuella sammanhang är:

"Tiden är en labyrint. Man kan lägga örat mot väggen och höra sig själv gå förbi där bakom".

måndag, april 14, 2008

Om mera sport

Håkan Hellström sa några sanna ord i Scandinavium i lördags - april är den bästa månaden. Jag håller verkligen med. Våren och värmen, knopparna och känslorna, slutspelshockey och allsvensk fotboll.

Kvällens hockeyfinal slutade med seger för Småland, men roligast var expertkommentatorn Petter Rönnqvist. När en linköpingsspelare försökte sig på en alldeles för svår manöver fnissade Rönnqvist och sade lakoniskt att "den här killen har ju spelat för mycket Playstation".

Bra TV - till skillnad från Magnus Ugglas dokusåpa.

torsdag, april 10, 2008

Om en hejdundrande fest


Ikväll gick Rögle BK upp i Elitserien. Det firade lagkapten Kenny Jönsson med att riva av "It's a Man's World" i omklädningsrummet. Sedan klämde han några finnar och hällde i sig ett sexpack folköl i parken.

Om mitt och hela världens band

1994 föddes britpopen, åtminstone som begrepp. Då var jag elva år gammal. Som så många andra människor i min närhet har jag alltså tvingats uppleva hela denna musikgenre i efterhand. Men det gör ju inte så mycket, egentligen. Det viktiga är ju att man har identifierat sig med musiken i fråga.

Mitt britpopband var och är Oasis, det kommer de alltid att vara, för man får inte glömma var man kommer ifrån. De var inte bäst, knappast smartast och definitivt inte snyggast. De hade inga ambitioner att förändra popmusiken och de hade framförallt inget patos eller ens budskap att förmedla. Och just därför var och är de mitt band. Jag visste inte varför när det begav sig, när jag var sexton, eller ens när jag var 21, men nu förstår jag varför.

Det finns så många band som faller inom ramen för vad vi kallar britpop. Jag gillar i princip allihop, men när man ska välja favoritband så väljer man inte med hjärnan utan med hjärtat. Jag hade kunnat välja Blur, men de var så anekdotiskt smarta. Suede, men så androgyn har jag aldrig varit. Pulp, samma sak. Teenage Fanclub var alldeles för snälla. Primal Scream experimenterade så skitnödigt med dansscenen. Samma sak med The Charlatans. Manic Street Preachers, kom igen.

Intressant är att samtliga av ovanstående band släppte sina debutalbum långt innan Oasis ens tagit form i replokalen. Före bröderna Gallagher var dessa band dessutom mest efterskalv av Madchestervågen. Sedan kom Oasis, de segrade innan de knappt hann ses, och blev den konstellation som definierade britpopen, för de blev så hiskeligt stora. Tölparna blev störst och rikast, och jag ser ingen annan anledning därtill än att Oasis var det enda bandet som handlade om öl, fotboll, neandertalarbröl och nonsens.

Storebror Gallagher kommer aldrig författa en versrad åt sin lillebror som kommer få någon som helst betydelse för eftervärlden. Men Oasis är inte en knuten näve i luften i väntan på revolutionen. De är inte ens en knuten näve, för i näven håller du ett ölglas. Och ölglaset håller du i näven eftersom det äntligen är lördag och för att ditt lag precis har vunnit eftermiddagens derby. Därför är Oasis mitt britpopband. Äntligen förstår jag varför.

Denna text avslutas med en lista över låttitlar som sammanfattar vad Oasis handlar om. Konstigt nog sammanfaller dessa låttitlar också med deras absolut bästa låtar.

1. Stay Young
2. Cigarettes & Alcohol
3. Whatever

video

måndag, april 07, 2008

Om sanningens minut

Om hårets vikt

Här nedan skådas manlighetens hittills fagraste stund. Jag skulle offra alla mina tvärrandiga tröjor för att få veta vilka hårprodukter Bernard Butler använde sig av 1993. Efter det att Butler i vredesmod lämnade Suede gick ju Brett Anderson dessutom ner sig fullständigt. Från att ha varit Världens Kortaste Skinnjacka, förvandlades han till blekfet gubbrocker. Och detta inom loppet av bara något år! Utan den fagre parhästen Butler gick tiden hårt åt den gode Anderson.

Suedealbum, topp 3:

1. Dog Man Star
2. Suede
3. -

torsdag, april 03, 2008

Om ett roligt citat

Dagens citat är ett par dagar gammalt och är hämtat från Marcus Birros trevliga blogg.

"Varför, varför, varför måste alla litterära sammankomster vara så... säviga? Man längtar ju efter In Flames."