fredag, juni 27, 2008

Om en armbåge, en frisyr och ett tronskifte

"Nä, nån särskild talang som ung hade jag inte. Man var väl hyfsad".

Så beskrev Fredrik Ljungberg sin fotbollsuppväxt i juli 1997, och han verkade mena vartenda ord. Kanske är det så man resonerar kring fotboll om man som sjuttonåring först har fått en armbåge av Hristo Stoichkov och sedan sett densamme försvinna i ett dammoln på väg mot straffområdet. När dammet sedan lagt sig ekar armbågen i skallen dag ut och natt in, som en påminnelse om att det är lång väg kvar - liksom.

Jag var 13 år och befann mig i Halmstad på ett fotbollsläger denna julivecka 1997. Dagen då Fredrik Ljungberg besökte träningen för att skriva autografer och svara på frågor var den ojämförligt bästa. Han hade hemska skor men snygg frisyr och var, som citatet ovan intygar, sällsynt ödmjuk. Ett år senare hade han spelat skjortan av England på Råsunda och gett Darren Anderton en armbåge som minne. Nu ska Fredrik Ljungberg sluta spela fotboll i landslaget och det känns som ett avsked till en stor del av min uppväxt.

Förutom att jag alltid försökte spela fotboll precis som Ljungberg gjorde (sparka, springa, falla, gnälla; det försökte alla) så försökte jag även kopiera hans frisyr (det försökte bara de hopplösa). Om morgnarna stod jag med vax och hårfön (ja, hårfön) framför spegeln, försökandes få håret att stå åt alla håll samtidigt. Somliga dagar lyckades jag riktigt bra, mitt tjocka hårsvall till trots, och fick ett redan stort kranium att se om möjligt än större ut. När jag tänker tillbaka på det så måste jag ha liknat en jättebebis, huvudet en fjärdedel av kroppsvolymen. Men snygg blev jag ju, för jag hade den tidens tveklöst ballaste fotbollsspelare som idol.

Allteftersom åren gick blev Fredrik Ljungberg dock tunnhårig, vilket han klädsamt nog insåg och därför skalade av punkfrisyren för gott. Om det var i håret kraften satt vet jag inte, men utan hårsvall nådde Ljungberg inte tillbaka till de höjder som han tidigare nosat på som fotbollsspelare, men det gör det samma. Han kan med högburet huvud ta av sig sin landslagströja och se tillbaka på en karriär som redan nu betraktas som en epok. Nu tar en ny epok vid, och han som tar över har ett signum som är betydligt mer svårimiterat.

För antingen är du född med ett varggrin på läpparna, eller så är du inte det.

Inga kommentarer: