fredag, augusti 29, 2008

Om förtroendet för den förda politiken

Idag tog jag ett stort kliv i min civila olydnadskarriär; jag plankade på SJ:s tåg från Falköping till Göteborg. Vanligen köper jag snällt men motvilligt min biljett av detta statliga bolag som utger sig för att arbeta i det allmännas tjänst. Men när samtliga platser i tågets andra klass-vagnar är upptagna samtidigt som första klass-vagnen ekar spöklikt tom tycker man (jag) att de överblivna första klass-biljetterna kunde (borde) reduceras lite (mycket) i pris.

Det tycker dock inte SJ, det statliga bologet som arbetar i det allmännas tjänst, så jag klev istället ombord och satte mig biljettlös i bistron och låtsades som att solen bländade mina ögon, vilket den också gjorde. Därefter njöt jag kisandes av mitt statligt inköpta kaffe som jag köpt av den statligt anställda cafépersonalen, vilken glatt arbetade vidare i det allmännas tjänst. I den spöklikt tomma första klass-vagnen låg bananerna oätna och SVD oläst.

torsdag, augusti 21, 2008

Om en aj-aj-aj-mina-öron-upplevelse

Jag hamnade i ett brokigt lunchsällskap bestående av åtta svenska personer samt en sydeuropeisk person. Valet av samtalsspråk föll på engelska, även i samtal som den sydeuropeiska personen inte deltog i. Så där satt vi och pratade, swede to swede liksom.

Om straffet som drabbar oss med detsamma

Jag ringde till mitt jobb för att fråga om jag kunde få ledigt till helgen. I all hast använde jag riktnumret till Jönköping istället för Göteborgs dito. Personen i andra änden av luren presenterade sig med orden "Pingstkyrken, Gunvor".

Diiiiaaaaaal-A-Cliché.

lördag, augusti 09, 2008

Om folk och jag

Jag avskyr folk som pratar på bio.

Som hämnd för nyss upplevda oförrätter ska jag gå på Mamma Mia och skrika "fyy faaan" så fort Pierce Brosnan tar sina första trevande toner till vilken låt det än må vara. Därefter ska jag högt och ljudligt sjunga med i samtliga alster och i slutet ska jag ställa mig upp och veva armarna i takt till taaamboouriiiiine seeeeventeeeen daaaanciing queeeeeen badamm badamm badamm.

tisdag, augusti 05, 2008

Om upplevelser från Bamba

I början av skolåldern var jag hiskeligt stor i maten men vansinnigt petig med detaljer. Petiga med matdetaljer var och är så klart alla sjuåringar, det är även mig känt, men jag var petig på det viset att jag vägrade äta skolmatsveriges allra heligaste av kor: De Stuvade Makaronerna.

Min första och hittills enda portion stuvade makaroner landade i skolmatsalens svarta sopsäck för rester. Gud visste att det var med skamsna steg som jag den dagen lommade ut ur skolans matsal, att slänga mat var ju synd (Synd). Särskilt i 1990-talets Sverige, en tid då arbetslöshet och tillhörande nedskärningar i den offentliga sektorn sköljde över landet för första gången på ett halvt sekel, en tid då lejonparten av skolpersonalen hade egna erfarenheter av krigets ransoneringar

Denna ogudaktiga handling; att slänga stuvade makaroner, var något som skulle få obekväma konsekvenser för mina föräldrar. Att en sjuåring inte tyckte om stuvade makaroner var så häpnadsväckande att min mamma blev kallad till k v a r t s s a m t a l - hos Skolsyster Grace. Efter att ha vässat argumeten noggrannt framför hallspegeln gjorde mamma sitt yttersta för att framstå som den goda mor hon självfallet var. När hon väl satt där hos Skolsyster Grace lät hon skolsyster förstå att Anders åt precis allt vid matbordet där hemma – ja-a, broccoli och blomkål också – men inte stuvade makaroner, och ja-a, hon hade försökt och försökt, men till slut tvingats kasta in handduken.

Skolsyster Grace lät sig dock inte imponeras, utan insisterade på att Anders visst kunde lära sig äta stuvade makaroner, för barn kunde, borde och skulle lära sig att äta allting, de behövde bara vänja sig. Min mor hade dock ingen mer tid över till att vänja mig vid de stuvade makaronerna, utan skällde mot slutet av kvartssamtalet istället ut skolsyster efter noter. Hade skolsyster inga egna barn kanske? Och visste hon inte hur barn faktiskt ÄR, va?!

Det slutade med att mamma fick med sig ett intyg hem från skolsyster som förkunnade att Anders faktiskt slapp äta skolbespisningens stuvade makaroner, eftersom han trots allt åt så duktigt i övrigt, både blomkål och broccoli. Jag kan inte minnas att jag någonsin behövde visa det där intyget för mattanterna och antagligen behövdes det inte heller. Nyheten om detta intygs blotta existens spred sig sannolikt in till skolmatsalens karotter långt före det att Stuvade Makaroner åter stod inristat i matsedeln.

fredag, augusti 01, 2008

Om tid

En vän sade för någon vecka sedan att döden kan ta fasligt lång tid, 80 år om man har otur. Han hälsade på sin farmor i Småland vid tillfället.

I min trappuppgång tar döden inte ens 30 år om man har otur. Förra veckan bars ett lik ut ur lägenheten mittemot. Jag minns inte hur han såg ut.