tisdag, augusti 05, 2008

Om upplevelser från Bamba

I början av skolåldern var jag hiskeligt stor i maten men vansinnigt petig med detaljer. Petiga med matdetaljer var och är så klart alla sjuåringar, det är även mig känt, men jag var petig på det viset att jag vägrade äta skolmatsveriges allra heligaste av kor: De Stuvade Makaronerna.

Min första och hittills enda portion stuvade makaroner landade i skolmatsalens svarta sopsäck för rester. Gud visste att det var med skamsna steg som jag den dagen lommade ut ur skolans matsal, att slänga mat var ju synd (Synd). Särskilt i 1990-talets Sverige, en tid då arbetslöshet och tillhörande nedskärningar i den offentliga sektorn sköljde över landet för första gången på ett halvt sekel, en tid då lejonparten av skolpersonalen hade egna erfarenheter av krigets ransoneringar

Denna ogudaktiga handling; att slänga stuvade makaroner, var något som skulle få obekväma konsekvenser för mina föräldrar. Att en sjuåring inte tyckte om stuvade makaroner var så häpnadsväckande att min mamma blev kallad till k v a r t s s a m t a l - hos Skolsyster Grace. Efter att ha vässat argumeten noggrannt framför hallspegeln gjorde mamma sitt yttersta för att framstå som den goda mor hon självfallet var. När hon väl satt där hos Skolsyster Grace lät hon skolsyster förstå att Anders åt precis allt vid matbordet där hemma – ja-a, broccoli och blomkål också – men inte stuvade makaroner, och ja-a, hon hade försökt och försökt, men till slut tvingats kasta in handduken.

Skolsyster Grace lät sig dock inte imponeras, utan insisterade på att Anders visst kunde lära sig äta stuvade makaroner, för barn kunde, borde och skulle lära sig att äta allting, de behövde bara vänja sig. Min mor hade dock ingen mer tid över till att vänja mig vid de stuvade makaronerna, utan skällde mot slutet av kvartssamtalet istället ut skolsyster efter noter. Hade skolsyster inga egna barn kanske? Och visste hon inte hur barn faktiskt ÄR, va?!

Det slutade med att mamma fick med sig ett intyg hem från skolsyster som förkunnade att Anders faktiskt slapp äta skolbespisningens stuvade makaroner, eftersom han trots allt åt så duktigt i övrigt, både blomkål och broccoli. Jag kan inte minnas att jag någonsin behövde visa det där intyget för mattanterna och antagligen behövdes det inte heller. Nyheten om detta intygs blotta existens spred sig sannolikt in till skolmatsalens karotter långt före det att Stuvade Makaroner åter stod inristat i matsedeln.

1 kommentar:

Tant A sa...

Komplett. Vansinne.

På min skola var vi tvungna att ta av grönsakerna som serverades. Även om vi inte tyckte om dem. Även om grönsakerna i vissa fall utgjordes av enorma bitar vitkål, gärna i kombination med blodpudding. Vi fick INTE lämna matsalen förrän den dittvingade vitkålen var uppäten.

"Det man tagit måste man äta upp", sa fritidspedagogerna.

Det uppfanns många innovativa metoder att få den där stora biten äcklig kål att försvinna.