söndag, september 28, 2008

Om hemtrevlighet

Nej, P3 är nog ingenting för mig. P4 har varit och P4 skola förbli. Efter Tre, Radiosporten, Ring Så Spelar Vi, Karlavagnen; nybryggt kaffe, halvtidsresultat, småprat om vädret, lastbilschaufförer längs vägarna. Som att andas, komma hem.

Men jag kommer aldrig förlika mig med att lyssna på Radio Göteborg, lokalnyheter på etergöteborgska angår inte mig, Radio Jönköping känns tryggare. Förhållandet är däremot omvänt när jag befinner mig på respektive städers centralstationer. Göteborgs Central känns mycket bättre än Jönköpings dito, gatusmåländska angår inte mig.

fredag, september 19, 2008

Om ett nedslag i mediautbudet

Ibland lyssnar jag på radio, helst de statliga, icke-kommerisella stationerna eftersom deras program vanligtvis produceras med både hjärta och hjärna, om än inte samtidigt så åtminstone växelvis.

Jag har länge lyssnat på P3 med stor behållning. På sistone har jag alltjämt börjat känna mig väl gammal i sällskap av denna unga kanal. Istället har jag växlat till P1, den vuxna kanalen. Även deras program har jag lyssnat på med behållning. Idag rattade jag dock in "Spanarna" som sänds i just P1, denna vuxna kanal.

Programidén är att sätta tre, fyra, fem eller sex - oklart hur många - personer av obestämbar ålder i en studio och låta dessa onanera om så kallade "aktuella ämnen". Personerna av obestämbar ålder - oklart hur många de är - sitter sedan och gnyr åååhh-hå-hå-skrock-skrock-skrock-åååhh-hå-hå åt varandras förnumstiga, nedvärderande och banaliserande von oben-perspektiv på saker och ting som händer i samhället. Med andra ord: Debattörerna anstränger sig för att undvika att tala till människor, de talar hellre om desamma samtidigt som de viskar människorna rakt in i öronen.

Detta är alltså underhållning med villkoren ställda av den vuxna, intellektuella världen, just den värld - får man förmoda - som ondgör sig så mycket över samtida, förnedrande underhållningsmedia.

Framöver lyssnar jag på P3, eller inte alls.

fredag, september 05, 2008

Om förtroendet för den förda politiken

Göran Hägglund med vänner har nu anslagit en miljard till de svenska landsting som lyckas korta vårdköerna. De landsting som förtvivlat kämpar med i tur och ordning arbetslöshet, avfolkning och sinande skattemedel att vårda invånanrna för, är följaktligen sig själva att skylla. Och plötsligt drabbades jag av en kärleksfull lust att sjunga följande nattvisa för socialministern.

The kind people
Have a wonderful dream
Göran on the guillotine

Cause people like you
Make me feel so tired
When will you die?

When will you die?
When will you die?
When will you die?
When will you die?

tisdag, september 02, 2008

Om produktivitet

Man går till sängs, blundar - och plötsligt ser man sig själv som sjuåring, sittandes vid fritidshemmets piano.

Som jag minns det satt jag ofta vid pianot på Häggstigens fritids. Eller, det gjorde jag säkert inte; satt där ofta, men jag minns att jag har suttit där åtminstone någon gång. Framför allt minns jag att jag inte kunde framkalla melodier ur detta piano. De första stavelserna till Spa-ni-en-är-ett-land kunde jag klinka fram, från vänster till höger på tre svarta tangenter, eller om det var från höger till vänster, jag minns inte.

Jag brukade dock tröttna på Spa-ni-en-är-ett-land-där-man-dan-sar-tan-go-melodin ganska fort. Då började jag räkna tangenterna istället. Från vänster till höger, svarta och vita, fram och tillbaka - i all oändlighet, bara för att kolla om det blev samma antal tangenter varje gång, vilket det sällan blev. Men det fanns ändå en sorts tillfredställelse i att räkna alla dessa tangenter, för det kändes som om jag fick något gjort, som om jag knäckte någon slags kod, som nu, ungefär.

Sedan blundar man igen och då har man svårt att somna.