tisdag, september 02, 2008

Om produktivitet

Man går till sängs, blundar - och plötsligt ser man sig själv som sjuåring, sittandes vid fritidshemmets piano.

Som jag minns det satt jag ofta vid pianot på Häggstigens fritids. Eller, det gjorde jag säkert inte; satt där ofta, men jag minns att jag har suttit där åtminstone någon gång. Framför allt minns jag att jag inte kunde framkalla melodier ur detta piano. De första stavelserna till Spa-ni-en-är-ett-land kunde jag klinka fram, från vänster till höger på tre svarta tangenter, eller om det var från höger till vänster, jag minns inte.

Jag brukade dock tröttna på Spa-ni-en-är-ett-land-där-man-dan-sar-tan-go-melodin ganska fort. Då började jag räkna tangenterna istället. Från vänster till höger, svarta och vita, fram och tillbaka - i all oändlighet, bara för att kolla om det blev samma antal tangenter varje gång, vilket det sällan blev. Men det fanns ändå en sorts tillfredställelse i att räkna alla dessa tangenter, för det kändes som om jag fick något gjort, som om jag knäckte någon slags kod, som nu, ungefär.

Sedan blundar man igen och då har man svårt att somna.

Inga kommentarer: