måndag, november 10, 2008

Om gemensamt förfall

För snart fem år sedan flyttade jag till Göteborg för första gången. För två och ett halvt år sedan avbröt jag mina studier vid utbildningsanstalten. Förra veckan återvände jag dit och det första jag såg var ett bekant ansikte som tillhörde en person jag gjorde ett grupparbete med precis innan jag lämnade institutionen.

Kort därefter vann borgarna valet, varpå a-kasserättigheterna för Sveriges studenter radikalt försämrades. En kväll satt jag som vanligt och dåsade framför TV:n efter ännu en olidlig arbetsdag som bemanningsanställd lagerarbetare. Då hörde jag en bekant röst som rasade över fördyringarna i det sociala skyddsnätet. Den person som jag någon månad tidigare gjort ett grupparbete tillsammans med, förde helt plötsligt talan för hela landets studenter. Själv jobbade jag på lager. Idag är vi tillbaka vid utbildningsanstalten.

Allting går igen

Sjöng frontfiguren i ett insomnat popband.

I lördags stod denne frontfigur och hängde i baren efter en konsert som även jag hade sett. Hela popgöteborg verkade vara där så det kändes betryggande att se just honom i vimlet. Jag kunde inte hejda mig utan gick fram och tog i hand. Tyvärr glömde jag låta honom veta att när inget annat hjälper så finns åtminstone de första 48 sekunderna av Aldrig Förstå.