fredag, december 26, 2008

Om den strålande jul

Tristess eller ensamhet, jag vet inte vilket som är värst. Simpla tidsfördriv som förverkligar mig, tillfälligheter som skiljer människorna från döden.

- Va? Nä, jag visste inte att du kommit hem, du heller.

Sedan dans med sänkta blickar, det sägs att låten handlar om hur underklassen sveks. Själv hör jag bara en kärlekslåt på en svettig klubb, och i mitt huvud ser jag bilder av de som dansar, så som de var när de var sju, sjutton.

- Va? Nej tack, Bacardi tar fram det värsta i mig.

Men någon säger att detta, Bacardin, är vårt gemensamma förfall, att det syns hur sjön färgas av människorna som kommit hem, de som hellre håller andan och drunknar, än ser bilden av sig själva, så som de var när de var sju, sjutton.

- Va? Nej, jag hade inte kunnat stanna här.

Därefter tvivel på hur jag tog mig hit, sedan samma dans till samma kärlekslåt, samma sänkta blickar. Det ekar i huvudet, snart är det över. Inga löften givna, inga löften brutna, allting som förväntas sägas blir sagt.

- Vi ses, om ett år.

Gitarrsolo. Tystnad.

Inga kommentarer: