onsdag, december 10, 2008

Om folkhemmets moraliska väktargarde

Jag surfade runt på Svt:s hemsida och tittade på Beckman, Ohlson & Can. Vore jag redaktionschef hade jag kanske hellre kallat programmet Det Goda Samtalet 2.0, men det är ju en annan sak. Så här lät det, bland annat, när veckans panel diskuterade bloggar, barn och medkänsla.
"Jag är tonårsförälder och tycker att språket mellan tonåringar har blivit grövre."
Sedan hänvisas det till en enkät som säger att tonåringar upplever sig vara mobbade och av detta dras slutsatsen att vi nu lever i Den Nya Hårda Tiden. Dock har man inte (aldrig!) några tidigare enkätundersökningar att jämföra med. Och i nästa andetag säger en bundsförvant att "ja, jag minns ju hur det var när en annan gick i skolan, man var ju tvungen att bygga upp ett pansar kring sig". Jaha, barn var alltså lika elaka på 70-talet?
"Det går för fort att skriva saker på datorn. Skrivandet för mig är att organisera sina tankar, och om det skrivna inte innehåller några tankar så behöver man inte läsa det."
Ja, förlåt, du har rätt, jag tar tillbaka. Det är mycket bättre om vi har kvar insändarsidornas moraliska dörrvakter så att endast de goda åsikterna ser dagens ljus. Om du vill ha ett bollplank som bekräftar dina åsikter rekommenderar jag dig att skicka ett mail till Bo.Rothstein@pol.gu.se, han vet bäst, bättre än du tillochmed, det kommer han låta dig veta.
"Det finns risk för en fördummning som jag som förälder tycker är tråkig. Det växer upp en massa tonåringar som tar lättaste vägen, som inte orkar uttrycka sig, som inte kan uttrycka något viktigt, som bara vill bli sedda. Det finns ingen solidariet längre.".
Oj, vilket förakt du hyser för dina egna barn, och vilken reservationslös glorifiering av din egen generation. På den gamla goda tiden talade vi minsann enbart i huvudsats plus bisats med tillhörande kommatering, eller vad? Blir man sådan så fort man blir förälder? Jag äcklas.
"Jaså, du tycker det var bättre förr, är det något speciellt år som du tänker på eller, något år då allting var som bäst?"
En god vän till mig ställde denna fråga till sin far när denne ondgjorde sig över den Den Nya Hårda Tiden. Bra fråga, min vän borde ha suttit i panelen.

9 kommentarer:

Totte da Housecat sa...

Jag såg ett avsnitt av Beckman, Ohlson & Can där Björn Ranelid, Kay Pollack - två av världens obegripligaste människor - arumenterade mot Henrik Schyffert.

Det handlade om pretenationer.

En kul incident var när Ranelid såg ner på Schyfferts fotbollskunskaper och pratade sedan själv om Zlatan och hans "tvåstegsfinter".

Vad fan är en tvåstegsfint, undrar jag?

Pollack berättade att han stod flera minuter varje dag framför spegeln och pratade mig sig om hur underbar och högt stående han är...

...Schyffert skrattade gott.

Ranelid babblade något om att den enskilda individen är så speciell och att ett foster aldrig kan återskapas. Sedan avslutade han med meningen "... och det här är det viktigaste som sagts i TV på över trettio år."...

... Schyffert skrattade så han höll på att dö.

Totte da Housecat sa...

Pretentioner ska det vara. Stavar visst som en crow.

Anders sa...

Jag såg det programmet också!

Håller med om att Ranelid är helt osannolik person, en seriefigur som relaterar allt som sägs till sig själv. Men han är åtminstone ärlig och öppen med det, vilket man inte kan påstå att Schyffert är - om någonting.

Schyffert må vara vansinnigt rolig och det är så klart hans uppgift att göra sig rolig över sådana som Ranelid och Pollack, men han är likväl en oförbätterlig fegis som inte vågar säga någonting på allvar. Han är den åsiktslösa människan som bara ser allt ovanifrån och aldrig tar ställning, men ändå alltid har rätt. På det viset avskyr jag hela den ironiska generationen, även om den är förbannat rolig.

Schyffert sa dock en bra grej när han tyckte att en film helst inte ska handla om "kärlek" utan hellre om "hur två personer möts givet en viss situation". Men Pollack verkade stå stadigt i sin skitnödiga och förlegade syn på konstnärsskapet. Bäst och mest balanserad på det hela taget var ju annars kulturknutten från Expressen, även om hans frisyr lämnade en del övrigt att önska.

Och tvåstegsfinter lär även framöver vara ett odefinierat begrepp. Ranelid fick ju tillochmed själv möjlighet att förklara sig på bästa sändningstid i Laul Calling på Aftonbladet, utan att ens nästan lyckas.

Det är ju också verkligen helt i sin ordning att Ranelid gillar fotboll och inte, säg, ungerska houseremixar. Det ger honom lite skit under naglarna i hans annars så utstuderat flärdfulla framtoning.

Kristina sa...

Mm, vad det finns mycket att säga om det där vidriga programmet. Jag tittar på det av samma anledning som man tittar på bilolyckor eller folk som bärs in i ambulanser; man vill ändå veta.

Pretention-programmet var ju en rejält smärtsam genus-fadäs. Jag satte i halsen när hon sa "Jag sitter här i en studio med bara män och det är ingen slump för när jag tänker på pretentiös så tänker jag man." Ja men bra där, låt alla våra föreställningar om kön styra vem som får tala om vad i det offentliga rummet hädanefter. Det blir intressant att se vilket kön Eva Beckman associerar med andra ämnen. Det blir nog riktigt bra paneler. Och näsan fick verkligen tryckas långt in i skäms-kudden när Pollak besvarade hennes fundering med en tes kring män och pretention "Ja, det kan nog ligga i generna; att dom (männen) ska dit upp, nå toppen". Enough said.

Anders sa...

Oh yes, det citatet kommer jag personligen knacka in i Pollaks dödsruna om han inte låter göra det själv.

Däremot - om definitionen av pretensiös är "att inte bottna i sina ambitioner", som kulturknutten från Expressen uttryckte det, så är det manliga könet onekligen en djupare balja att ösa ur, förutsatt antagandet att kvinnor behöver vara dubbelt så duktiga som män för att nå en viss position.

Kristina sa...

Precis, det stämmer rimligtvis. Alltså är pretentiositeten bara en fråga om makt och det utrymme man delges; kulturell makt eller kulturellt kapital. Då kan man göra en jämförelse med annan sorts makt; finansiell, politisk, vetenskaplig eller militär. Den här sortens makt är också i större utsträckning förbehållen det manliga könet och ämnena associeras med det samma. Men det motiverar ju knappast att ge mannen vetorätt när det kommer till att diskutera eller analysera frågan(även om det i praktiken ofta är så det ligger till). Hade associations- eller representationslogiken fått råda hade man ju hamnat i:

"Idag när vi ska prata om kapital sitter jag i en studio med bara män och det är ingen slump för när jag tänker på finansiell makt så tänker jag man."

Kristina sa...

(Och då hade Gyllenhammar sagt:

"Ja, det kan nog ligga i generna; att dom (männen) ska dit upp, nå toppen")

Anders sa...

Bra poäng, har inget övrigt att tillägga, förutom att Eva Beckman rimligtvis redan före programmet visste att hon förknippade pretentiositet med män, så det hade ju varit roligt och klädsamt med två kvinnor i panelen.

Vidare finns det även ett program på det typiskt kvinnliga ämnet Barn. Där sitter dock en man med i panelen, antingen som alibi, eller som ett uttryck för att män har makt över det som anses kvinnligt, men inte tvärtom.

Kristina sa...

Ah, ska titta på det! Utan att låta som den där Pär Ström-pajasen så finns det ju faktiskt ett annat problem där. Kvinnor med konstiga föreställningar om moderskapet. Vilket då inte bör förstås som uttryck för något "kvinnovälde" som nyss nämnda pajas fick för sig.