Om att spola tillbaka för att gå framåt

Jag var på Pustervik i Göteborg i helgen. Det var rockfest. Dansgolvet sjöng när Popsicle spelades. Alla var lyckliga.

I folkvimlet lyckades jag lokalisera ett bekant ansikte. Vi växte upp i samma jönköpingska bostadsområde och följdes åt i skolsystemet genom hela uppväxten, från lågstadiet till gymnasiet. Nu bor vi i Göteborg båda två. Det är ganska fint, av någon anledning.

Dessutom fick jag äntligen berätta för det bekanta ansiktet om mitt enda egentliga minne av honom. Det var under friluftsdagen i skidspåren för femton år sedan. Jag gick i fyran och han gick i sexan. Han var skolans ärkeidrottare, och trots åldersskillnaden höll jag jämna steg med honom över fem km skidlöpning. En stor ära för mig förstås. En seger.

Jag tänker väldigt ofta på den dagen. Som en påminnelse om att det faktiskt går.

Om när fredag kväll har blivit lördag morgon

Det är kul att chatta med kompisar som är fulla, särskilt när man själv är nykter. Man känner sig så - nykter.

anders säger:
det blåser som helvete här

Anonym säger:
skämtar du

Anonym säger:
jag gick hem för en timmer sen

Anonym säger:
men som fan blåste

Anonym säger:
ja läs rätt [dvs, läs så som du inser att jag hade skrivit om jag vore nykter, min anm.]

anders säger:
hahaha

anders säger:
det här måste vi göra oftare

Om en väl bevarad känsla

Poesi är inte något jag dagligen läser. Men för några år sedan, när jag pluggade engelska, tvingades jag till att läsa en del poesi. Jag minns hur jag störde mig på lektorerna och deras ovilja att acceptera alternativa tolkningar av diverse dikter. Men också hur jag fann studerandet av lyrik som något mycket givande. Det var så fantastiskt att så mycket kunde gömmas i så lite!

Tydligast minns jag Robert Frost och hans Stopping By Woods on a Snowy Evening. Den handlar om en man som ropar halt åt sin häst mitt i skogen. Det är årets kortaste dag, och denna har nyligen övergått i skymning. Mannen vet att han olovligen befinner sig på någons mark, ändå står han där blick stilla - och lyssnar till den tystnad som uppträder när snö faller från himlen. Avslutningen lyder:

The woods are lovely, dark and deep.
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

Och det är så vackert.

Om idrott i praktiken

Igår kväll vann jag i badminton. 3-2 i set. Det är så oerhört skönt att vinna med hjälp av sina svarta ögon ibland.

Om idrottsnostalgi

Jag minns när Kajsa Bergqvist slet av sin hälsena. Det såg ut att göra alldeles vansinnigt ont. TV-kamerorna följde henne ut till bilen som skulle föra henne till sjukhuset. Hon spottade och fräste, grät och suckade. Sedan tog hon stöd av ena handen, hoppade över ett drygt midjehögt stängsel, landade på en fot och skuttade på ett ben in i taxin. Ett förbannat snyggt hopp.

Om samtidskulturen och dess kroniska ängslighet

Jag var ute i Jönköpings nattliv häromkvällen. Det spelades techno. Indiekidsen dansade. Själv förstår jag väldigt lite av techno. Ibland inbillar jag mig att alla har förstått utom jag. Andra gånger tänker jag att ingen har slutat låtsas, föutom jag själv. Jag längtar efter nästa musikvåg. Hoppas den innehåller refränger.

Om mänsklighetens perversa associationsförmåga

Inatt drömde jag om Jurij Gagarin; den första människan i rymden. Jag såg hur statsmakten lade sina välsignande händer på hans hjässa, och hur han sedan sköts ut i rymden och in i döden.

Rymdrakten var dryga metern hög, så rymdfararen själv fick inte plats i den. Därför fick han, fastspänd i ett rep och således hängandes bredvid, färdas med rymdfarkosten tills målet i rymden var nått. Under färden kämpade han förtvivlat för att ta sig in i rymdraketens inre där det skulle finnas syrgastuber. Till slut, inför ögonen på George W Bush (!), avled han på en satelit någonstans i världsalltet. Bush nekade Gagarin syre, och i dödens befriande ögonblick drog rymdfararen armarna åt sig likt en spindel som blir ihjälslagen av morgontidningen.

Därefter vaknade jag, somnade om, och drömde avslutningsvis att jag spelade poker på liv och död. Med Lisbeth Palme.