onsdag, december 23, 2009

Om en poplåt som överlevde mitt nollnolltal















Mot slutet av nollnolltalet har det blivit viktigt att kunna formulera tillvarons väsentligheter på 140 tecken. I början av samma nollnolltal fick jag väsentligheterna i tillvaron sammanfattade på 58 sekunder.

Som idag
när jag inte klarar av det

ler ni och ljuger
åt sånt jag redan vet


Så sjöng Nicklas Franke i det tidiga nollnolltalets snyggaste svenska popband. Han var regisserad av sin bror Fredrik och uppbackad av några andra. Tillsammans kallade de sig Franke och de menade allvar på riktigt. Inga medel var dem för enkla eller för svåra. Klistriga melodier och bitterljuva refränger blandades med högtravande svårmod och oljud från helvetet.

Var finns den ångest
som ni behöver?
Det i mig

som aldrig går över


Året var 2003 när Optiminsmens Hån släpptes på göteborgska Service, men vintern var ännu 02 när jag tankade hem albumets förstasingel från Kazaa, den hette Aldrig Förstå och lät helt fantastiskt. Titeln var lånad från Jesus & Mary Chain, oljudet, uppgivenheten och den fjäderlätta gitarrslingan likaså. Om JAMC lät som Beach Boys i en torktumlare så var Franke ett JAMC på centrifugering. De var mer av allt - snabbare, bråkigare, bättre - och de sa så mycket om mitt liv som var sant. Och när jag lyssnar nu igen så har de fortfarande rätt.

Det kommer aldrig gå över
Ni kommer aldrig förstå mig
nej

Ni kommer aldrig förstå mig

nej


Sensommaren 2003 såg jag Franke på Emmaboda. En magnifik spelning som aldrig förtjänar att glömmas, och jag vet att du minns den du också, Totte. Julen 2009 lyssnar jag på Aldrig Förstå igen, och det är som om inget har hänt, och jag vet att du håller med mig, Collin. Så som det började skall det också sluta, det jävla nollnolltalet. I bästa fall inger det en känsla av trygghet. I sämsta fall går det alltid att hoppas på bättre lycka nästa gång.

måndag, december 14, 2009

Om att boosta den som boostas bör















Idag har jag haft mina första 2 minutes of fame. Stort, för såna som jag, tralalala. Det var Christer i P3 som jag medverkade i dessutom, SR:s överlägset bästa underhållningsprogram sedan lång lång tid.

Något poltiskt manifest hann jag inte med att formulera, men väl en kul bastuhistoria som innefattade en utmärglad 140-årig finne med vattenslang och jag med hjärtat i halsgropen, sprattlandes för liv och värdighet. Från 52:25 och framåt, varsågoda.

lördag, december 12, 2009

Om bristen på förortspoäng och bra tv















Jag såg fredspriskonserten i Oslo på tv igår och påmindes då bland annat om följande. I tonåren fanns det många som jag på allvar tyckte var coolast på planeten, två av dessa var svarta män, och båda stod på scen i Oslo igår kväll: Will Smith som konferencier och Wyclef Jean som sig själv. Will Smith var Fresh Prince både på skiva och på kanal 5, Wyclef Jean var med i The Fugees och släppte The Carnival på egen hand kort därefter. Coola, tyckte jag, på 90-talet.

Och nu, nu deltar de i Nobels fredspriskonsert! Hallå, hur oghetto kan man bli! I vita medelklasskretsar är alltid den fräckast som har mest ghettokredd. Med gårdagens fredspriskonsert kan jag för gott ta farväl av de förortspoäng som jag tidigare eventuellt besatt. Jag menar, fredspriskonsert, whiter than snow on Bowie's nose.

Nåväl, om festen:

Will Smith och Jada Pinkett Smith var trumendously patriotic och en spegelbild av presidentparet them selves, men ändå relativt roliga och avspända i sina roller som konferencierer för spektaklet. Och Wyclef Jean, herregud! Clef rev av finfina versioner av Gunpowder och Diallo innan han gav sig på att freestyla sig igenom Sweetest Girl. Fredsprispubliken svarade till och med när han skanderade put ya hands up put ya hands up och vaggade itakt. Därefter gick Wyclef ut i publiken, satte kurs mot det norska kronprinsparet och frågade where the princess at where the princess at och highfivade sig sedan igenom hela kungalogen.

Knappast ghetto, men djävulskt bra tv.

lördag, december 05, 2009

Om hjältarna på piedestalerna och jag

Idag jobbade jag i sportbutiken. Plötsligt såg jag att självaste Morgan Larsson från Christer i P3 stod i ett hörn och tittade på vattenflaskor. Jag bara "Yes". Så jag gick fram och sa "Hej Morgan, jag är en trogen lyssnare och ett stort fan". Därefter undrade jag om han ville ha hjälp med något. Han tackade och skrattade och frågade lite om vattenflaskorna. Jag bara "Jaja, dom blir nog bra. Men i alla fall, jag minns när man fick följa din träning i Christer för fyra-fem år sedan och din personlige tränare sa att du var smal och fet som ett pommes frites". Då skrattade han ännu mer och sa att det var en jobbig grej att tvingas erkänna för sig själv at the time. Jag svarade med att jag hade drabbats av liknande insikter själv. Sen skrattade vi lite till, såg varandra i ögonen och sa trevlig helg. Mycket fint. Mycket bra av mig. Mycket bra gripet ögonblick.

Förra veckan däremot, då cyklade jag förbi ingen mindre än Håkan Hellström som stod och ugglade utanför ett sushihak i Annedal. Och det gjorde jag utan att stanna och hälsa! Jag var visserligen sjukt sen till jobbet, men vi får sätta detta i lite perspektiv: Håkan Hellströms En vän med en bil är faktiskt den fundamentala anledningen till varför jag över huvud taget bor i Göteborg. Utan En vän med en bil hade jag kunnat bo var fan som helst idag, till och med i Jönköping. Nä, okej, det var en lögn, men var som helst i övrigt, promise. Efter sex år fram och tillbaka i Göteborg borde jag hur som ha stannat och hälsat.

Jag var sjutton år och tonårsdeppig när jag hörde Håkan yla "Jag har lurat mig själv för många gånger nu" för första gången. Det var julafton 2000 och jag hade fått Känn ingen sorg för mig Göteborg i julklapp. Jag minns att jag precis hade loggat in på Lunarstorm (ja, det är sant) när En vän med en bil rullade igång i mina lurar. Det var en fantastisk upplevelse, plötsligt så kändes det liksom okej att vara jag. Därefter delas livet rätt och slätt in i före och efter En vän med en bil. Detta eftersom jag i det ögonblicket hann dö och återuppstå på en sekund. Det är slitna fraser, JA, men de stämmer på oss alla i någon form, så det så. Allt det där borde jag naturligtvis ha berättat för Håkan Hellström när jag såg honom utanför det där sushihaket. Eller, hälften borde jag haft skam nog att säga i alla fall.

I en gammal intervju sa Hellström att han vid tiden före Känn ingen sorg mest drev runt, var arbetslös, tog lite universitetskurser, väntade liksom på att något skulle hända. - Och så helt plötsligt, allt det där! Kanske borde jag ha stannat till och berättat för Håkan att nu är jag som han var då: Driva runt, lite jobb, lite plugg, när ska det hända något? Dessutom skulle jag ha berättat för honom att jag är exakt lika gammal nu som han var då och om det funnes någon rättvisa här i världen så bla bla bla och cha cha cha. Men det vågade jag inte gå fram och säga. Mycket fint hade det varit dock. Men mycket dåligt av mig var det. Dåligt gripet ögonblick.

måndag, november 30, 2009

Om hur idrottssverige bedömer sina superstjärnor











Jag är en av dem som slaviskt följer allt som det svenska herrlandslaget i fotboll tar sig för. För sådana personer faller det sig även naturligt att lika slaviskt följa allt som Zlatan Ibrahimovic gör. Därför vet jag - och många med mig - det mesta om medieexpertertisens inställning till Ibrahimovic. Det finns två läger, de som ser Ibrahimovic som en tillgång för svensk idrott i stort, och de som ser honom som någon form av belastning.

Ralf Edström tillhör Ibrahimovics flitigaste och därtill mäktigaste kritiker. Edström är oförglömlig fotbollsidol för idrottsintresserade 40-60-talister i Sverige. Sedan lång tid tillbaka är han förste fotbollsexpert på Radiosporten i P4. Ralf Edströms åsikter har med andra ord alla förutsättningar till att vinna stort genomslag i den svenska idrottssjälen. Han har en bakgrund som nationalidol, han arbetar på Sveriges Radio och han kommenterar skeenden i Sveriges största idrott. Sammantaget gör detta honom till en av Sveriges mest inflytelserika sportkommentatorer alla kategorier.

Igår avgjorde Zlatan Ibrahimovic El Clasico; det prestigeladdade mötet mellan FC Barcelona och Real Madrid. Ett historiskt hatmöte mellan Spaniens största fotbollsklubbar. För trettio år sedan var det till och med ett möte mellan Francos Real Madrid och den katalanska motståndsrörelsen i Barcelona, numera är det bara ett möte mellan huvudstaden och provinsen i Spanien. År 2009 är detta möte likväl världens mest upphaussade och omskrivna fotbollsmatch. Den är att jämställa med en VM-final. I denna gårdagens match gjorde Zlatan Ibrahimovic från Malmö matchens enda mål och Barcelona vann mot Real Madrid med ett mål mot noll.

Till detta har Ralf Edström följande att säga. - "Ta inte i så ni bajsar när ni ska skriva om det". Det är ett uppseendeväckande uttalande men det är inte första gången som Ralf Edström fäller sådana kommentarer om det Ibrahimovic uträttar på fotbollsplanen. I Edströms ögon har Zlatan sällan, för att inte säga: aldrig, varit bra nog. Den långe malmöiten har alltid varit för mycket eller för lite, dribblat för mycket, dribblat för lite, varit för uppkäftig, varit för ödmjuk. Hur Zlatan än har betett sig så har han ständigt haft en klick av mäktiga medieexperter efter sig, experter som alltid ansett att han borde ha gjort allting lite bättre eller åtminstone lite annorlunda. Ralf Edström är det tveklöst mäktigaste ansiktet på denna medieexpertis.

Nu har Zlatan Ibrahimovic avgjort 2009 års största fotbollsmatch och tryckt upp sig själv på hela världens förstasidor. Han har gjort ett mål som kommer ge honom en internationell stjärnstatus som bara Carolina Klüft kan mäta sig med i 2000-talets idrottssverige. En av Sveriges mest inflytelserika sportkommentatorer alla kategorier, Ralf Edström, tycker inte att Zlatans mål är särskilt mycket att hetsa upp sig över. Edström tycker istället att vi ska jämföra Zlatans mål med Fotbolls-VM 1958 då Sverige vann silver. Varför tycker han det? Varför får inte Zlatans prestationer stå för sig själva som historiska och fantastiska?

Och varför är det ingen som jämför Carolina Klüfts sjukampssegrar med Gunder Häggs världsrekordsvit på 1500-5000 meter på 1940-talet eller åtminstone med Anders Gärderuds OS-guld på 3000 meter hinder 1976? Varför behöver inte Carolina Klüfts prestationer stå i skuggan av forna hjältars åstadkommanden? Jag bara undrar. Ralf Edström är tills vidare skyldig mig svaret.


Om språket som sitter i kroppen

Det är intressant med människor som helt uppenbart har förträngt en del av sitt modersmål. Det senaste exemplet som alla känner till är väl hollywoodfruarna som baurrah prruautadäh änglässkah heeijlah daugaurnah. För egen del skulle jag aldrig stå ut med att förlora så mycket mitt modersmål. Jag skulle bli en fattig (fattigare) människa med enbart grunda (grundare) uppfattningar om tillvaron. Tyvärr är det väl något som man upptäcker först när det redan inträffat.

Eftersom jag är en sportfåne lyssnar jag ofta på Radiosporten. Idag blev hoppryttaren Rolf-Göran Bengtsson intervjuad efter en lyckad tävling. Bengtsson har bott utomlands i många år, och det hörs. Nog för att överklasskåningar med ridintresse ofta har en högdragen dialekt, men Rolf-Göran Bengtssons svenska språkmelodi är ju fullständigt världsfrånvänd. Hur står han ut med sig själv? Lyssna här.

Märk särskilt det helfnissiga avsnittet 2,20 in i klippet. Reportern börjar ställa frågor om Bengtssons häst kommer bli trött av allt "betäckande" han måste utföra till våren. "Kan betäckandet vara ett problem inför VM?" undrar reporten, varpå Bengtsson svarar "Eh givetvis eh är det inte optimalt men eh jag tror att förbundet kommer hjälpa till och eh därför kan vi nog eh spara honom från att vara alltför eh aktiv inom betäckningen". Vad Bengtsson säger är alltså att han hoppas att hans häst inte kommer knulla ihjäl sig före VM nästa år. Jaja, nog om det.

Frågan kvarstår alltjämt: Hur står någon ut med att förlora sitt modersmål? Jag tänker på att jag själv inte ens orkade med att bo i Berlin, det var för mycket med språket som jag insåg aldrig skulle sätta sig i kroppen. Men främst tänker jag på alla flyktingar som ofrivilligt och varje dag tvingas sätta sitt modersmål på undantag, ibland för resten av sina liv. Jag förvånas av att så många orkar börja om på nytt. Det hade inte jag orkat. Inte ens om jag vore en glammig hollywoodfru.

onsdag, november 25, 2009

Om omoralen i sportens värld




I dagens GP (25 nov) diskuterar Rebecca Hedin idrottare och deras utvik. Artikeln går ut på att idrottskvinnors lättklädda bilder nedvärderas med motiveringen att den utvikta kvinnan är en dålig förebild. Samtidigt applåderas idrottsmäns lika lättklädda bilder som karriäristiskt smarta. Fotbollsspelarna Josefin Öqvist och Fredrik Ljungberg har exempelvis båda figurerat lättklädda på bild. Öqvists slitzbilder bemöttes med moralisk avsky medan Ljungbergs kalsongreklam bedömdes som ett ekonomiskt genidrag. Vad som sällan nämns är att även Öqvist blev rikare på sina bilder. Hon fick ett fett sponsorkontrakt och är idag en av våra mest kända profiler inom damfotbollen. Det entreprenörskapet är det emellertid ingen som applåderar. En viss skillnad i synen på manligt och kvinnligt utvik kan alltså skönjas. Men det är ju inget nytt.

Nyare och mer intressant är att Mi Sli på bloggen Glitterfittorna nyligen har beskrivit hur män och kvinnor vanligtvis porträtteras i underklädesreklam. Hennes poäng var att män tenderar att stint se in i kameran och därmed bli jämlik med betraktaren, medan kvinnor på olika sätt åmar sig inför kameran och därmed blir till ett objekt för samma betraktare.

Helt utan vidare vetenskapliga föresatser har jag nu tagit på mig uppdraget att jämföra Josefin Öqvists slitzbilder med Fredrik Ljungbergs kalsongbilder utifrån detta kriterium, och tadaa: Ni ser själva här ovan vad jag har funnit. Tilläggas bör att inte alla Öqvists bilder ser ut så här, men du finner knappast någon åmande bild på Ljungberg. Då får du nog googla ganska länge. Vi kan vidare jämföra simmaren Stefan Nystrands Rocky Balboa-bild från Qx med längdhopperskan Erica Johanssons lolitapose från Café. Och tadaa, här nedan ser ni resultatet. Man finner så klart det man söker, men faktum kvarstår: Det är skillnad på bilder och bilder.

måndag, november 23, 2009

Om bloggvarat och den åtråvärda odödligheten

Jag pratade med en av Glitterfittorna i helgen om vad man torgför på sin blogg. Hon berättade att hon hade dubbla känslor inför hon ibland blir väl privat i det hon bloggar. Jag höll med henne, man är ju försiktig med vilken bild av ens Jag som förmedlas. Därefter talade vi om det gigantiska avståndet mellan hur viktig man själv upplever sin blogg vara, jämfört med hur viktig den är för omvärlden.

För man vill ju att ens blogg ska vara betydelsefull, mening genom interaktion liksom. Men för att det ska bli någon interaktion måste blogginlägget antingen naket spegla dig själv, lyckas säga något allmängiltigt om varat och intet, eller argumentera för något genomtänkt som tränger igenom bruset. Uppfyller det skrivna inte något av dessa krav blir det obönhörligen ointressant för alla utom dig själv. Oftast blir det sorgligt nog mer nonsens och navelskåderi än vad det blir interaktion och mening.

När jag tänkte vidare på detta tvingades jag till slut motvilligt erkänna för mig själv att det som hägrar med det skrivna är det fåfänga försöket i att göra sig själv odödlig. Den drömmande landsortsynglingen Ricardo i Videocracy, denna fenomenala dokumentär om Tv-åldern i Italien, personifierade den känslan sällsynt väl. Ricardo framlevde ett tortigt liv på landsbygden men han hade fattat hela grejen: I samma stund som du blir en stjärna blir du också odödlig, du blir åtrådd, får allt serverat och kan göra vad fan du vill. Ingen dålig insikt, särskilt för att komma från en 26-årig lantis som fortfarande bor hemma hos mamma.

Jag bor inte hemma hos mamma, men jag är i allt väsentligt precis som Ricardo i övrigt. Jag är 26 år, ursprungligen lantis, jag framlever ett någorlunda torftigt liv och vill också bli odödlig, vill också bli en stjärna och få allt serverat, kunna göra vad fan jag vill och bli åtrådd för något som inte nödvändigtvis har med min privatperson att göra. TV-åldern är knappast den enda orsaken till att jag hyser denna perverterade föreställning om verkligheten, men föreställningen finns och den sitter djupt.

Håkan Hellström sjöng "Jag kan se mitt liv i tidningsbokstäver men jag kan inte tro att jag fortfarande lever" en gång i tiden. De raderna påminner mig om vad som är det yttersta beviset på att man finns till. - Vetskapen om att jag själv och andra kan se mitt namn i tryckt skrift. Sällan har jag känt mig så levande som när jag hade gjort mål i en fotbollsmatch och såg mitt namn tryckt i lokaltidningen. Jag undrar verkligen varför denna uppfattning om tillvaron lever kvar i mig. Vem lurade i mig att det var allt? Vem lurade i mig att jag kunde (borde!) bli något stort? Efter 26 år har jag fortfarande inte funnit någon eftersträvansvärd samhällsfunktion, annat än den att bli åtrådd per se. Jag vet inte om det är ett misslyckande, men det är under alla omständigheter nedbrytande.

Det finns säkert många vägar att gå om man vill bli en odödlig stjärna. Att skaffa en bloggagenda är en av dem. Att blogga om rekordfyllor, mindervärdeskomplex och kraschade relationer är en annan. Men jag kommer aldrig förmå göra vare sig det ena eller det andra. Det som återstår att förbli a rebel without a cause och i slutändan försona sig med det tvivelaktiga nöjet i att få finnas till i största allmänhet, eller kanske att träffa människor på riktigt istället för att glo på dataskärmen hela dagarna. Kicken, var är den?

onsdag, november 18, 2009

Om den slutgiltiga lösningen på gubbslemmet och tantsnusket

Det pratas en hel del om Cougars, Milfs och Toyboys för närvarande. Ivar formulerade exempelvis en träffsäker analys av dessa företeelser häromdagen. En Cougar/Milf är en attraktiv medelålders kvinna, en puma. En Toyboy är hennes ungefär tjugoåriga älskare, hennes leksak. Bara så vi har begreppen klara för oss. Tidigare i år sändes dokusåpan The Cougar på TV. Den gick ut på att en bunt tjugoåriga killar tävlade om en framgångsrik medelålders kvinnas gunst. De hade chansen att bli hennes toyboy.

Detta ses av somliga som en fingervisning om att jämställdheten mellan könen har tagit ännu ett kliv framåt. - Äntligen är det okej för en medelålders kvinna att leva ut sina sexfantasier! Det som så länge har varit endast män förunnat, att kunna omge sig med betydligt yngre sexpartners, har äntligen kommit kvinnan till del. Och jo, det är så klart ett mått på någon form av jämställdhet, beroende på vilken linjal man använder och vilken del av jämställdheten man önskar mäta.

Jag tillhör emellertid den mänsklighetens skara som vidhåller att age is ususlly more than number, because age usually implies money and power. Ålder betyder ofta (men inte alltid!) erfarenhet, position och pengar. Eller, för att vara frank: Ålder är makt (men inte alltid!), särskilt om två personer ingår en sexuell realtion där den ena personen är i tjugoårsåldern och den andra parten är dubbelt så gammal (men inte alltid! För sista gången). Helst skulle jag kategoriskt vilja kalla dessa relationer för osunda, men det vågar jag inte, för bra exempel finns det alltid. Dessa relationer har emellertid alla förutsättningar till att bli ojämställda eftersom de startar med en ofta uppenbar maktförskjutning till den äldres fördel. För mig är det naturligt att denna maktföskjutning är giltig för båda könen i båda riktningarna. En äldre kvinna som är tillsammans med en yngre man är en lika ojämställd relation som vice versa. Så tycker dock inte alla.

Panelen i dagens P3 Populär (18 nov) var exempelvis inte av den uppfattningen, en panel som bestod av kulturpersonligheterna Johan Rehnsfeldt och Sanna Posti Sjöman. Med argument och uttalanden såsom "Pojkar och yngre män har precis lika stor rätt som unga kvinnor att få ta del av lite suktande seniorblickar" och "Det bästa med detta är ju att det ger upphov till ordet toyboy", försökte de övertyga lyssnarna om att detta var ett tecken i tiden på att cougarfenomenet är liktydigt med jämställdhet. Mig övertygade de inte, för det enda dessa uttalanden säger i min bok är att: Äntligen har unga män samma chans som unga kvinnor att bli hederligt objektifierade och falla offer för sin blåögdhet och sin maktlösa position. So jävvla jämnställt, som Henrik Schyffert uttryckte det.

Mest vågad i sina uttalanden i dagens P3 Populär var alltjämt Sanna Posti Sjöman. När åldersskillnaden mellan Madonna och hennes trettio år yngre pojkvän Jesus Luz kom på tal tyckte hon visserligen att JO det ÄR ju ganska stor åldersskillnad och VAD kan de möjligtvis ha gemensamt MEN
"Det är ju inget extremexempel om man tänker på Hugh Hefner och hans flickvänner."
Ah, härligt argument. Män är trots allt värst, så det är bara män som bör stigmatiseras för sina val av yngre partners. (Märk gärna att detta inte på något vis är menat som ett försvar av ärkegubben Hefner.) Posti Sjöman avslutade sedan med följande kakafoni av grumlig männiksosyn:
"Om unga män får ta del av den här cougareffekten så kanske dom tänker sig för lite extra noga när de själva är medelålders. ... Då är det jämställt."
Detta är så urbota korkat sagt att jag bara måste dra resonemanget till sin yttersta syrliga spets. Unga män (och unga kvinnor) ska alltså helst ge sig in i en någorlunda osund relation direkt efter tonåren, för då blir de brända och avhåller sig därmed från dylika eskapader när de själva är vuxna på riktigt. Med samma logik är det ju lika bra att låta samtliga barn under tio år bli ordentligt sexuellt utnyttjade av prästen på kyrkans barntimma. Gärna en handfull gånger för att riktigt banka in hur de inte ska göra som vuxna. Så förekommer vi våra framtida problem med både gubbslem och tantsnusk, och det framtida Sverige ges en ärlig chans att förbli so jävvla jämnställt.

Om byråkratin så som vi känner den

För en tid sedan började jag jobba extra på ett inkassobolag. Arbetet går ut på att jag sitter i telefon och svarar på människors frågor om deras obetalda räkningar. Ända sedan första arbetsdagen har jag velat fram och tillbaka i hur jag ska förhålla mig till detta arbete. Ja, jag jobbar åt den mörka sidan, det är jobbigt. Men det gör Ikeas lagerarbetare och Intersports skosäljare också. Själadödande arbeten kan bryta ner folk från olika håll. Som inkassoanställd tvingas jag rättfärdiga min inkomst moraliskt, både för mig själv och gentemot andra. Det senare tvingas varken Ikeas lagerarbetare eller Intersports skosäljare göra. Jag vet detta, för jag har själv jobbat där.

Det går emellertid inte att bortse från faktum: För varje dag som jag vistas på inkassokontoret känner jag en växande olust inför hela det spektakel som jag tvingas delta i. Detta har inte särskilt mycket att göra med folks åsikter om mitt jobb. Däremot har jag fått en inblick i hur byråkrati fungerar i praktiken, och det är inte en särskilt uppmuntrande horisont att blicka ut mot.

Ett inkassokrav börjar med att ett företag anser att du som enskild har underlåtit att betala en räkning. Företaget är alltid större än vad du är. Du ringer sedan till inkassobolaget för att få information om denna påstått obetalda räkning. Inkassobolaget är alltid större än vad du är. Med lite otur hinner din räkning gå vidare till Kronofogden utan att du hunnit blinka. Kronofogden är alltid större än vad du är. Där sitter du alltså, fastklämd mellan ett företag, ett inkassobolag och en kronofogde. Tre jättar mot lilla du, och du som bara råkat betala en räkning till fel konto.

Från och med nu kommer du alltid att mötas av svaret "Jag vet inte" när du ringer någon av jättarna och undrar något. Huvudregeln är att det alltid är någon annan instans som vet. Människan på andra sidan luren kommer därför att hänvisa dig till någon av de andra jättarna. Och det värsta är att du får höra sanningen för människan på andra sidan luren vet inte, har inte en aning, hon är lika hjälplöst maktlös som du är. Den enda skillnaden är att hon står på de storas sida, men det gör inte du, för du är den enskilde och du har betalat en räkning till fel konto.

Hur går det med min Process? frågade Josef K.. Något svar fick han aldrig, trots att han frågade väldigt många gånger. Ingen visste vad han hade gjort, ingen visste vem som hade häktat honom, ingen visste hur han kunde svära sig fri. När jag sitter på inkassojobbet och svarar på folks frågor kan jag oftast bara svara att jag inte vet, och människan på andra sidan luren kommer tro att jag håller inne med information. Det gör jag inte, jag råkar bara inte veta. Människan på andra sidan luren kommer fråga om hon kan göra något för att stoppa processen eller om hon hade kunnat göra något förut för att undvika allt detta, och jag kan bara svara att jag inte vet, att det beror på, att varje process är den andra olik. Men huruvida varje process är unik eller inte vet jag egentligen ingenting om; jag har ju aldrig sett slutet på någon process, för det är alltid någon annan som bestämmer hur det ska gå, och jag vet inte vem som bestämmer.

När jag sedan går hem från inkassokontoret brukar jag tänka på Josef K. och hans öde, och sedan på mig själv och mitt eget.

tisdag, november 10, 2009

Om ointresset för ny musik

Musikjournalisten Lennart Persson avled 18 maj 2009. Detta gick upp för mig först 9 november samma år. I anslutning till detta: Är det någon där ute som upplever ett successivt avtagande intresse för ny musik? Någon mer än jag, alltså. Jag tänkte väl det.

Anledningarna till att jag en gång älskade popmusik över allt annat var tre. 1) Jag kunde stapla den på hög i cd-hyllan. 2) Den räddade livet på mig ett par tre gånger. 3) Jag kunde läsa om den i tidskrifter och böcker. Nu är cd-skivan död, lever gör jag ändå, och tidskrifterna slutade jag intressera mig för under den period då jag bodde i Berlin. För där fanns det riktiga livet; muren, kriget och storstaden. Popmusik tedde sig plötsligt ointressant, till och med när jag var full. Sedan jag kom hem Berlin är jag följaktligen mer intresserad av annat än remixer. Lugn och ro exempelvis. Var det någon mer som kände likadant? undrade jag.

Tidskrifterna och musikkritiken var som sagt en stor del av mitt musiklyssnande, kanske den enskilt viktigaste delen. I Lennart Perssons värld var själva musiklyssnandet mycket viktigare än vad det någonsin kommer bli för mig. Jag har svårt att förstå hur han orkade hålla liv i den elden, men det är beundransvärt att han gjorde det. Att jag snubblade över nyheten om hans död ett halvår i efterhand är inget annat än ett handfast bevis på mitt numera brinnande ointresse för ny musik. Och symbolvärdet i att jag upptäckte detta 9 november 2009, på dagen tjugo år efter Berlinmurens fall, är naturligtvis stort. Det kändes som en bra dag att lämna saker bakom sig. Förlåt, Lennart.


måndag, november 02, 2009

Om en återkommande önskan som alltid nästan infrias

Jag känner en intensiv lust till att sammanfatta hela världens jävligheter med några få ord i en enda mening. Det gick nog inte vägen den här gången heller, men ack så nära det var!

lördag, oktober 31, 2009

Om tiden som flydde och det som klamrade sig kvar

Jag tänker väldigt ofta på vad jag gjorde för ett år sedan. Det är ett enkelt sätt att få bekräftat för sig själv att tiden faktiskt rör sig framåt. Eller bakåt, huvudsaken är ju att det rör sig över huvud taget. Oftast kommer jag fram till att jag var en korkad idiot för ett år sedan, en nolla som inte förstod ett enda något och som satte värde på helt fel saker. I samma ögonblick som den tanken formuleras i mitt huvud definierar jag automatiskt mitt nuvarande levnadssätt som överlägset. - Äntligen lever jag i perfekt samklang med allt och alla! Framstegsfetischism kallas det av somliga, den ständiga rörelsen framåt. Eller om det nu var bakåt.

För ett år sedan levde jag i en relation som på skakiga ben tog sig både uppåt och framåt. Mina studier var lika skakiga, men likväl framåtskridande. Ibland brakade dock allting samman. Som tur var fångades både jag, relationen och studierna upp, dels av relationens andra hälft, dels av min föreläsare. Jag minns särskilt ett enstaka tillfälle. Det hade varit en miserabel skoldag, så miserabel att föreläsaren kallade upp mig till sitt rum. Hon frågade hur jag mådde, gav mig en kram och sa att allt skulle bli bra. Vilket det också blev. När jag gick ut från hennes kontor hade jag Glasvegas i hörlurarna. James Allan sjöng om Geraldine, den outtröttliga socialarbetaren i Glasgow som gör allt för dem som hon tar under sina vingar.

When your sparkle evades your soul
I'll be at your side to console
When your standing on the window ledge
I'll talk you back, back from the edge

Och det var precis vad min föreläsare gjorde vid det tillfället - tände något slags ljus i mitt bröst och ledde mig bort från avgrundens rand. Hon blev min Geraldine. Minnesbilder är oberäkneliga och framförallt är de orättvisa. Ett glasklart ögonblick fotograferat på hornhinnan får representera månader och år av liv. Ofta har det fastklistrade minnet väldigt lite att göra med tiden som förflutit. Och så fort man försöker länka samman den frusna minnesbilden med andra saker som skedde ungefär vid samma tidpunkt, då blurras minnet. Blir till allt och intet, till en grå dimma och ett sammelsurium av sådant som kanske var men i vilken ordning hände det och varför? Det är det sällan någon som vet - eller minns. Allt man har att hålla fast vid är dessa ögonblicksåtergivelser. Och de framkallas framför ens ögon gång på gång. Som nu. Och i slutändan måste man också fråga sig huruvida ens dessa sekunder av minnessparad tid är sanna. Personligen är jag inte helt övertygad.

Allt det där som jag pratade om hände emellertid för ett år sedan. Nu är nu, och nu har jag varken relation eller socialarbetande föreläsare att luta mig emot. Och för första gången på länge länge är jag osäker på om mina nuvarande levnadsprinciper är mer autentiska än de jag levde efter för ett år sedan. Kanske var jag inte en sådan ryggradslös nolla ändå. En sådan tanke skrämmer mig, för det innebär kanske att jag är tvättäkta idiot just nu. Bättre eller sämre, det nuvarande är åtminstone något annat. Jag har rört på mig, och rörelsen är ju huvudsaken. Även om det innebär ensamhet.

Full fart framåt. Bakåt.

söndag, september 06, 2009

Om internet som källa till osunda aggressioner

Folk är verkligen helt dumma i huvudet. Detta är ett faktum som slår mig i hjärnbarken varenda eviga dag. Särskilt när man dagligen tvingas läsa bostadsannonser på Blocket. Människor har så konstiga kravbilder på den de kan tänka sig att dela boende med. Nedan följer ett oredigerat exempel.
Hej jag heter Patrik och jag bor i en stor etta i centrala Göteborg/ majorna. jag söker en inne boende i min etta skall skaffa en bäddsoffa. söker en snäll och ordningsam tjej hellst studerande. jag jobbar helt tid men håller påatt pluggaa upp mina ämnen för jag skall försöka komma in på polishögskolan. bara tjejer får söka för dom sköter sig bättre än killar gillar inte när det stökigt.
Det är så klart djupt stötande att Patrik över huvud taget tillåts ha en lägenhet, han kan ju helt uppenbart ingenting om vare sig stavning, stor bokstav eller meningsbyggnad. Han förefaller dessutom vara helt bakom flötet i genusfrågan. För denna okunskap skola han förhoppningsvis bli straffad i det upplysta Majorna. Om inte annat kommer hans erbarmliga annons att besvaras med tystnad, för ingen kvinna (eller man) kan väl vara så desperat att hon eller han utsätter sig för att dela 43 kvadrat med en sådan uppenbar idiot.

Jaja.

Folk har tydligen blivit författare genom att samla ihop uppklistrade lappar, så nu har jag idén till min egen coffee table-book spikad. Låt vara att texterna aldrig kommer hamna inom pärmar, uthängda ska dessa knäppgökar bli. Det finns ju en hemsida som hänger ut före detta pedofiler, så detta grepp får ses som relativt harmlöst.

Nu börjar vi.

Fotnot: Patrik nås på Patrik_t_85@hotmail.com.

fredag, juni 19, 2009

Om bostadsmarknaden

Blocket är roligt. Så mycket saker, så många människor. Det är som livet. Eftersom jag ständigt är på jakt efter nästa bostad scannade jag den senaste veckans "uthyres"-annonser. Detta är vad jag fann.
Vi är ett par som har ett rum att hyra ut i ca ett års tid.
Kanske vore något. Linné är ju trevligt.
Vi är båda i 30års åldern och önskar helst någon runt samma ålder som ofta åker bort/hem på helger.
Ehm, jaha. Ja, jag hade ju tänkt att BO här så jag vet inte, det kanske inte är, ja, det kanske inte är idealiskt om jag..
Självklart är du ingen strulputte eller partyprinsessa då vi båda har börjat chilla ner lite.
Ehhehe, alltså det är nog lugnt. Jag är ju själv en obotlig huskatt visserligen, men nä. Tack. Nej tack. Det kanske inte är något för m..
PS. Hårdrockare, thanx but no thanx.
FÖRRESTEN JAG ÄNDRADE MIG JAG AVSKYR OCKSÅ HÅRDRooohhmmm... Hrm. Ja-a, nä-e, satte, det var nog inget mer jag undrade då nä satte, vieeh hörs! Thanx, batt nåo thanx!

måndag, maj 04, 2009

Om våren som den värsta tiden

Vad har jag gjort för att inte ta mig upp, sjöng Thåström. Eller, låten hette så i alla fall.

Jag ska nog börja köpa trisslotter istället. Istället för att inte göra något alls.

måndag, april 13, 2009

Om att uppskatta sitt hemland

Det finns en firad rysk fotbollsstjärna som heter Andrej Arsjavin. Motsvarande 900 000 svenska kronor i veckan fick honom att för första gången lämna hemstaden S:t Petersburg. London heter den nya bostadsorten. Han verkar dock inte trivas särskilt bra.
"Jag tror att livskvaliteten är bättre i Ryssland än vad den är i England. Här är det en massa regler och lagar som ska följas, i Ryssland – om du har pengar – behöver du inte följa lagarna på samma sätt."
Nuff said.

onsdag, april 01, 2009

Om järnkoll på vem som var där

Saxat från SVT text:

HV71 - Färjestad: 4-1
Publik: Ingen Johan Davidsson i HV71

tisdag, mars 10, 2009

Om statusuppdatering

De böcker jag kan vara mallig över att ha läst är inte särskilt många. Men nu tänker jag malligt basunera ut att jag de facto har läst George Orwells 1984. Enligt en brittisk undersökning är nämligen Orwells framtidsroman den bok som flest människor ljuger om att de har läst. Därav min mallighet.

Jag skulle också väldigt gärna vara mallig över att ha läst Röda Rummet av August Strindberg, men det har jag inte. Bara halva. Så förbannat tråkig. Eller Äcklet av Jean-Paul Satre. Också bara halva. Också förbannat tråkig.

söndag, mars 01, 2009

Om brevledes korrespondens

En arbetssökande får ibland de mest kryptiska svar.
Hej, ursäkta att svaret har tagit tid. Kul att du ville anmäla dig, jag har skrivit upp din anmälan och kommer att återkomma med mer information allt efter vad tiden lider.

Trevlig Helg

Men vi hörs av längre fram.

Vänliga hälsningar
Detta verkar lite illavarslande.

torsdag, februari 26, 2009

Om den fria kunskapen

Studiesociala kommittén vill förkorta den allmänna rätten till studiemedel till fyra år, med möjlighet till ytterligare två års förlängning. Men då måste studenten vara klar med tre års studier inom fyra år, annars blir han eller hon utan. Dessutom kommer det enligt förslaget att krävas tillstånd vid byte av studiegång.

För det första är de föreslagna tidsramarna något otidsenliga. Nog för att man som student kan ta ut en kandidatexamen efter tre års studier, men svenska universitetsutbildningar är inte längre uppbyggda kring fyraåriga magisterprogram, utan kring femåriga masterprogram. Detta är kanske något som har gått den Studiesociala kommittén förbi.

För det andra gynnar förslaget enbart de resursstarka, vare sig det gäller resurser i form av föräldrakapital, oproblematiska sociala förhållanden eller sällsynt målmedvetenhet. Att byta tilltänkt yrkesbana kommer kanske i framtiden att innebära att du står med mössan i handen framför staten, bedjandes om anstånd att få möjlighet att lära dig något annat. Och om du av någon anledning mår dåligt måste staten först registrera dig som tillräckligt sjuk för att få möjlighet till ytterligare studieuppehåll.

Vill du verkligen inte bli inköpare, vaa?! Jodå, det klarar du nog skaru se! Och så dåligt ser du faktiskt inte ut att må!

Eftersom det uppenbarligen ligger effektivitetskalkyler bakom det här förslaget, ska det bli intressant att se hur effektiva framtida, imbecilla, desillusionerade ingenjörer kommer att vara i samhällets tjänst. Revolution vore i detta sammanhang snarare att se som en from förhoppning än som något av gudarna förutbestämt.

Många menar att nationalstaten är på tillbakagång, att den förlorar alltmer inflytande till den privata marknaden. Hur det än må vara med den saken så är åtminstone detta förslag ett exempel på att när staten väl vill utöva makt, då vill den göra det som vore den ett företag.

tisdag, februari 24, 2009

måndag, februari 23, 2009

Om bevingade ord

Somliga av oss tror inte på Facebook. Men det gör jag. Detta världsomspännande, finmaskiga nät av relationer är fullt av värdefull information med vilken man kan förkovra sina kunskapstörstande sinnen. Nygamla bekanta poppar upp som svampar ur jorden. Man lär känna varandra på nytt. Man får ta del av de nygamla bekantas favoritcitat. Perspektiv på tillvaron uppstår.

Utan Facebook hade jag exempelvis inte kommit över följande fantastiska piece of autobiographical literature, författat av Magdalena Graaf-maken, Let's Dance-deltagaren, livskonstnären och fotbollsmålvakten Magnus Hedman.
"Många människor säger att idrottsmän och -kvinnor går ner sig efter karriären för att de saknar uppmärksamheten. Jag tror snarare att det är det att du ska bli ”vanlig” som kan vara det största problemet."
Äntligen känns det bättre. Jag ser ljuset i tunneln. Förstår hur framtida problem ska tacklas. Ahh, livet! Tack, Magnus Hedman. Tack!

söndag, februari 22, 2009

Om omoralen i musiken

I forntiden torgförde Jens Lekman sin åsikt om Myspace i tidningen People (nr 6, 2007).
"... [V]arför måste man göra saker och ting ännu mer tillgängliga än de redan är? All exklusivitet som fanns förr har försvunnit och jag tycker det finns ett jättestort värde i att anstränga sig för att göra musiken svårtillgänglig."
För det första. Vilket osedvanligt korkat uttalande av en artist som antagligen aldrig hade sett dagens ljus om det inte vore för internet. För det andra. Önskvärd eller inte, det finns åtminstone två olika sätt utifrån vilka man kan definiera popmusikens exklusivitet: grad av distributionsmässig tillgänglighet och musikalisk karaktär.

Beroende på vilken utgångspunkt man väljer är Jens Lekman fri att välja mellan följande alternativ. Antingen drar han sig tillbaka till badrummet i Kortedala och bjuder in familj och vänner på konsert. Detta skulle innebära garanterad frihet från vidare distribution, förutsatt att gästerna lämnar mobilkameran hemma. Eller så ägnar han sig åt något h e l t annat än anglofil indiepop framöver.

Det bästa vore kanske om han bara tog en kall dusch tillsammans med sin gitarr.

lördag, februari 21, 2009

Om ryggkliandets konst

Frida Hyvönen fick i veckan motta DN:s Kulturpris. I juryn satt bland andra Marit Bergman; Hyvönens kompis. Efter prisutdelningen fick Bergman tillfälle att förklara Fridas förträfflighet för DN TV. Nästa år kommer Marit Bergmans jurykollega Benny Andersson antagligen att lovprisa Björn Ulveaus i liknanade ordalag i samma TV-kanal.

tisdag, februari 17, 2009

Om årstider och det tecknade imperiet

Outgrundliga äro herrens vägar, för redan idag infann sig årets första vårkänsla.

Ur tid är klockan, parafraserade Kalle Anka den gode Shakespeare i ett veckonummer från sent 90-tal, eller om det var tidigt 00-tal. Att skriva text till pratbubblorna i Kalle Anka är ett av mina all-time drömjobb. Fullt av barnvänliga svordomar och dåliga ordvitsar. Tänk att dagarna i ända få skriva varianter på "Håll snattran" och "Fy bubblan", tänk att få döpa professorer till "Sunt ver Nuft", snåljåpar till "Enok Femti" eller världens avkrokar till "Långbortistan" . Vad mer kan man begära av ett hederligt arbete? Dock har jag bara två vänner som hyser samma fnissiga lidelse för detta Kalle Anka-språkbruk som jag gör. Märkvärdigt få, kan jag tycka. Folk har ingen känsla för feeling.

Ibland plockar jag fram min samlade Kalle Anka-kollektion när jag är hemma hos mina föräldrar. Min fnissiga lidelse för språkbruket till trots, brukar jag förnimma en viss själslig rodnad över det faktum att den sista luntan är daterad till 2003; jag var Kalle Anka-prenumerant på fullt allvar fram till dess att jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder. Visserligen betalade jag inte för årsprenumerationen själv, det gjorde farmor varje jul. Men ändå.

Tidningen damp i alla fall ner i brevlådan varje fredag, vilket kändes mycket trivsamt. Detta innebar så klart att mycket av min fredagskänsla i tonåren kretsade kring just Kalle Anka. Tänk om det hade räckt med en serietidning för att kunna njuta av fredagskänslan numera. Vad rik jag hade varit. Vad fräsch jag hade varit på jobbet varje lördag.

Anledningen till den tidiga vårkänslan var hursomhelst att jag nyss hörde Släpp in solen med [ingenting]. Tack, P3.

Om ett nedslag i forntiden

Utan att ännu ha läst en enda tidning idag förutsätter jag att 183 Dagar, SVT:s nya dramaserie om vad en dokusåpa kan göra med människor, just i detta nu sågas utmed fotknölarna på både höjden och tvären. Det hävdas med all säkerhet att produktionen känns billig och karaktärerna klichéartat platta, att temat både är utspelat och irrelevant samt att Tuva Novotny antingen spelar över eller under.

Mitt uppenbart retoriska svar till detta är naturligtvis att jag gillar serien. Främst för att den försöker kommentera dokusåporna på allvar, utan ironi. Och för att det är hög tid att någon gör just det.

När jag igår tittade på 183 Dagar såg jag helt plötsligt mig själv i TV-soffan framför första säsongen av Expedition Robinson. Det var 1997 och jag skrek av lycka när det stod klart att norrlänningen Kent inte hade vunnit tävlingen. Som om det spelade någon roll. Inför den minnesbilden känner jag just nu tomhet och en inte så liten portion äckel. Därefter undrar jag hur deltagarna själva kände sig efteråt. Tomheten när kändisskapet blåst över. Äcklet inför att ha varit både dyngrak och naken på bästa sändningstid.

183 Dagar verkar våga sig på att sammanfatta hela det dokusåpafenomen som sköljde över oss kring sekelskiftet. Det vilar något anspråksfullt över den ansatsen, och det gillar jag. Dessutom tilltalas jag av det icke-ironiska tilltalet som serien verkar bjuda på. Det känns liksom inte aktuellt att skratta, annat än som försvarsmekanism. För någonstans bakom de förvisso klichéartade karaktärerna skymtar inte bara en uppgörelse med dokusåporna som fenomen, utan även en uppgörelse med ens egen person. Man tvingas se sig själv i spegeln och erkänna att man faktiskt tittade på och lät sig förtrollas av något så urbota billigt.

Det känns helt enkelt som att jag spelade med i dokusåpavågen, att jag är medskyldig och att jag nu tvingas göra avbön genom att uppleva alltihop en gång till. Jag undrar hur ofta de pensionerade dokusåpadeltagarna drabbas av den känslan.

måndag, februari 16, 2009

Om februari

Somliga dagar. Gäsp. Andra dagar. Gäsp.

På tal om den fantastiska omslagsbilden från den tyska tidskriften Schmuck Zum Selber Machen i föregående inlägg, så är den hämtad från tidningsfakta.se, en samlingssajt för tidskrifter. Tyvärr finns det inte omslagsbilder till hela katalogen, men i vissa fall räcker det faktiskt med titeln. Eller vad sägs om följande axplock.

Fastighetsfolket
Ljuskultur
Allt Om Hjälpmedel
Psoriasistidningen
Fotnoten
Destination Helsingborg
25 Beautiful Kitchens
Bergsmannen med Jernkontorets Annaler
ERA (Elektricitetens Rationella Användning)
Nytt Från Revisorn
Caravanbladet

Etcetera.

Jag undrar hur utbudet såg ut innan presstödet dog.

onsdag, februari 11, 2009

Om den tid som lyckligtvis har flytt



För två år sedan flyttade jag till Berlin. I Berlin bor alla unga vuxna i kollektiv. Alla. Inte bara stenkastarvänstern. Så när jag anlände till Berlin för två år sedan bodde jag så klart i olika kollektiv.

Det första kollektivet bodde jag i under en månads tid. En kompis kompis, vi kan kalla honom Tomas från Skåne eftersom han hette Tomas och kom från Skåne, skulle hyra ut sitt rum för han var tvungen att åka hem till Sverige och stämpla upp sin A-kassa. I Berlin gjorde Tomas från Skåne inte ett skit, utan sysselsatte sig istället med att klubba, holka, odla mustasch och äta kebab.

Tomas från Skånes kollektivkompisar var tre till antalet. En statsvetartjej, en ingenjörskille samt en tjej, vi kan kalla henne Anna från Schweiz eftersom hon hette Anna och kom från Schweiz, som försörjde sig genom att sälja halsband som hon gjort av leksaksbilar. Detta gjorde hon via Myspace. Och folk verkade faktiskt köpa.

Nåväl.

Av en rad anledningar skydde jag Anna från Schweiz som pesten. Hon avskydde mig också, mest av den anledningen att jag inte satt ner när jag gjorde nummer ett. Det avskydde hon så mycket att hon en dag satte upp en arg lapp på toaletten, "Sit down!", istället för att helt enkelt säga det till mig. Efter den lappen avskydde jag Anna från Schweiz ännu mer. Därefter flyttade jag ut.

Vad Tomas från Skåne gör nuförtiden är jag inte ett dugg intresserad av veta, men ibland undrar jag vad Anna från Schweiz sysslar med. Framförallt undrar jag om hon läser tidskriften Schmuck zum selber machen, Smycken att göra på egen hand.

För två år sedan flyttade jag alltså till Berlin. Det tänker jag inte göra om.

tisdag, februari 10, 2009

Om svar på tal

Idag var jag på anställningsintervju.

- Ser du dig själv som en optimist?
- Mer som en realistisk cyniker faktiskt.

Jobbet är mitt.

lördag, januari 31, 2009

Om språket och hjärtegropen

Facebook har helt plötsligt bytt skriftspråk från engelska till svenska, och det utan att man ens blev tillfrågad. Förutom att detta går hand i hand med många andra fenomen i samhället och tillvaron, så tror jag även att detta språkbyte kommer generera dramatiskt färre yppanden om folks civila status.

In a relationship. Ha ett föhållande med.

Modersmålet; ajajaj, mina ögon, så ont det gör.

fredag, januari 30, 2009

Om bloggosfärens sökande efter auktoritet

Peter Englunds blogg är väldigt kul och insiktsfull. Särskilt kommentarerna till inläggen är komplett obetalbara. Fullt av konspirationsteoretiker, Ring P1-filosofer och allsköns knäppgökar som söker få sina åsikter bekräftade av Den Store Ordföranden.

Så därför: Prova att lämna en kommentar här nedan. Kanske blir just du godkänd.

Om den anspråkslösa ansatsen att förklara hur världen är beskaffad

Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster.

Kul utsaga, jag undrar vad den betyder.

Den kan bland annat betyda att ett fåtal empiriska felaktigheter räcker för att dra slutsatsen om världens förljugenhet. Den kan också innebära att ett fåtal empiriska felaktigheter med automatik förändrar andra empiriska tolkningar. Eller att sprickorna bara är just sprickor, inget annat, inget mer, och att mönstret bara existerar för ordningens skull.

Gäsp.

torsdag, januari 29, 2009

Om matematiken i politiken

Antalet vräkningar i Sverige minskade förra året med 3%. Det skrev GP igår. Alena Koren, controller hos Kronofogden, konstaterar att 200 fler hushåll fick behålla sina bostäder i fjol, jämfört med föregående år.

Huruvida 2007 års avhysta familjer fått tillbaka sina bostäder eller inte, förtäljer dock inte historien. Så - om pågående trend fortsätter kommer en kronofogdscontroller om ett hundratal år stolt kunna deklarera att "förra året miste inte ett enda hjon sin bostad, för det var ingen som hade någon från första början".

tisdag, januari 27, 2009

Om den freudianska rättvisan

Agnes låter hälsa att de fnitterhurtiga hälsobloggarna faktiskt kan stoppa upp sin förbannade tofuyoghurt i röven och sedan drömma ljuvt om sin lika förbannade IKEA-katalog. Tänk om man vore så lyckligt lottad. Att man fick drömma om IKEA-katalogen.

Istället drömde jag inatt att jag blev påprackad en ny mobiltelefon. Det var en kille på gatan som kom fram och tjatade. Argumentet var att Dogge Doggelito en gång hade ägt den. Jag köpte. Tusen pix. En stund senare sökte samma snubbe upp mig igen. Då ville han ha tillbaka telefonen. Men han vägrade lämna tillbaka mina pengar! Till slut lyckades jag förhandla till mig 600 kr i utbyte mot telefonen.

Bra affär.

tisdag, januari 06, 2009

Om Stockholm och skärgårdsidyllen


Nytt år, nya gråa hår och en förkylning från helvetet. Men när klockan är slagen får det trots allt vara värt besväret. Särskilt eftersom nyårsfirandet kröntes av en osedvanligt vacker utsikt. Hur jag själv såg ut när solen gick upp vill jag dock inte veta.