torsdag, februari 26, 2009

Om den fria kunskapen

Studiesociala kommittén vill förkorta den allmänna rätten till studiemedel till fyra år, med möjlighet till ytterligare två års förlängning. Men då måste studenten vara klar med tre års studier inom fyra år, annars blir han eller hon utan. Dessutom kommer det enligt förslaget att krävas tillstånd vid byte av studiegång.

För det första är de föreslagna tidsramarna något otidsenliga. Nog för att man som student kan ta ut en kandidatexamen efter tre års studier, men svenska universitetsutbildningar är inte längre uppbyggda kring fyraåriga magisterprogram, utan kring femåriga masterprogram. Detta är kanske något som har gått den Studiesociala kommittén förbi.

För det andra gynnar förslaget enbart de resursstarka, vare sig det gäller resurser i form av föräldrakapital, oproblematiska sociala förhållanden eller sällsynt målmedvetenhet. Att byta tilltänkt yrkesbana kommer kanske i framtiden att innebära att du står med mössan i handen framför staten, bedjandes om anstånd att få möjlighet att lära dig något annat. Och om du av någon anledning mår dåligt måste staten först registrera dig som tillräckligt sjuk för att få möjlighet till ytterligare studieuppehåll.

Vill du verkligen inte bli inköpare, vaa?! Jodå, det klarar du nog skaru se! Och så dåligt ser du faktiskt inte ut att må!

Eftersom det uppenbarligen ligger effektivitetskalkyler bakom det här förslaget, ska det bli intressant att se hur effektiva framtida, imbecilla, desillusionerade ingenjörer kommer att vara i samhällets tjänst. Revolution vore i detta sammanhang snarare att se som en from förhoppning än som något av gudarna förutbestämt.

Många menar att nationalstaten är på tillbakagång, att den förlorar alltmer inflytande till den privata marknaden. Hur det än må vara med den saken så är åtminstone detta förslag ett exempel på att när staten väl vill utöva makt, då vill den göra det som vore den ett företag.

tisdag, februari 24, 2009

måndag, februari 23, 2009

Om bevingade ord

Somliga av oss tror inte på Facebook. Men det gör jag. Detta världsomspännande, finmaskiga nät av relationer är fullt av värdefull information med vilken man kan förkovra sina kunskapstörstande sinnen. Nygamla bekanta poppar upp som svampar ur jorden. Man lär känna varandra på nytt. Man får ta del av de nygamla bekantas favoritcitat. Perspektiv på tillvaron uppstår.

Utan Facebook hade jag exempelvis inte kommit över följande fantastiska piece of autobiographical literature, författat av Magdalena Graaf-maken, Let's Dance-deltagaren, livskonstnären och fotbollsmålvakten Magnus Hedman.
"Många människor säger att idrottsmän och -kvinnor går ner sig efter karriären för att de saknar uppmärksamheten. Jag tror snarare att det är det att du ska bli ”vanlig” som kan vara det största problemet."
Äntligen känns det bättre. Jag ser ljuset i tunneln. Förstår hur framtida problem ska tacklas. Ahh, livet! Tack, Magnus Hedman. Tack!

söndag, februari 22, 2009

Om omoralen i musiken

I forntiden torgförde Jens Lekman sin åsikt om Myspace i tidningen People (nr 6, 2007).
"... [V]arför måste man göra saker och ting ännu mer tillgängliga än de redan är? All exklusivitet som fanns förr har försvunnit och jag tycker det finns ett jättestort värde i att anstränga sig för att göra musiken svårtillgänglig."
För det första. Vilket osedvanligt korkat uttalande av en artist som antagligen aldrig hade sett dagens ljus om det inte vore för internet. För det andra. Önskvärd eller inte, det finns åtminstone två olika sätt utifrån vilka man kan definiera popmusikens exklusivitet: grad av distributionsmässig tillgänglighet och musikalisk karaktär.

Beroende på vilken utgångspunkt man väljer är Jens Lekman fri att välja mellan följande alternativ. Antingen drar han sig tillbaka till badrummet i Kortedala och bjuder in familj och vänner på konsert. Detta skulle innebära garanterad frihet från vidare distribution, förutsatt att gästerna lämnar mobilkameran hemma. Eller så ägnar han sig åt något h e l t annat än anglofil indiepop framöver.

Det bästa vore kanske om han bara tog en kall dusch tillsammans med sin gitarr.

lördag, februari 21, 2009

Om ryggkliandets konst

Frida Hyvönen fick i veckan motta DN:s Kulturpris. I juryn satt bland andra Marit Bergman; Hyvönens kompis. Efter prisutdelningen fick Bergman tillfälle att förklara Fridas förträfflighet för DN TV. Nästa år kommer Marit Bergmans jurykollega Benny Andersson antagligen att lovprisa Björn Ulveaus i liknanade ordalag i samma TV-kanal.

tisdag, februari 17, 2009

Om årstider och det tecknade imperiet

Outgrundliga äro herrens vägar, för redan idag infann sig årets första vårkänsla.

Ur tid är klockan, parafraserade Kalle Anka den gode Shakespeare i ett veckonummer från sent 90-tal, eller om det var tidigt 00-tal. Att skriva text till pratbubblorna i Kalle Anka är ett av mina all-time drömjobb. Fullt av barnvänliga svordomar och dåliga ordvitsar. Tänk att dagarna i ända få skriva varianter på "Håll snattran" och "Fy bubblan", tänk att få döpa professorer till "Sunt ver Nuft", snåljåpar till "Enok Femti" eller världens avkrokar till "Långbortistan" . Vad mer kan man begära av ett hederligt arbete? Dock har jag bara två vänner som hyser samma fnissiga lidelse för detta Kalle Anka-språkbruk som jag gör. Märkvärdigt få, kan jag tycka. Folk har ingen känsla för feeling.

Ibland plockar jag fram min samlade Kalle Anka-kollektion när jag är hemma hos mina föräldrar. Min fnissiga lidelse för språkbruket till trots, brukar jag förnimma en viss själslig rodnad över det faktum att den sista luntan är daterad till 2003; jag var Kalle Anka-prenumerant på fullt allvar fram till dess att jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder. Visserligen betalade jag inte för årsprenumerationen själv, det gjorde farmor varje jul. Men ändå.

Tidningen damp i alla fall ner i brevlådan varje fredag, vilket kändes mycket trivsamt. Detta innebar så klart att mycket av min fredagskänsla i tonåren kretsade kring just Kalle Anka. Tänk om det hade räckt med en serietidning för att kunna njuta av fredagskänslan numera. Vad rik jag hade varit. Vad fräsch jag hade varit på jobbet varje lördag.

Anledningen till den tidiga vårkänslan var hursomhelst att jag nyss hörde Släpp in solen med [ingenting]. Tack, P3.

Om ett nedslag i forntiden

Utan att ännu ha läst en enda tidning idag förutsätter jag att 183 Dagar, SVT:s nya dramaserie om vad en dokusåpa kan göra med människor, just i detta nu sågas utmed fotknölarna på både höjden och tvären. Det hävdas med all säkerhet att produktionen känns billig och karaktärerna klichéartat platta, att temat både är utspelat och irrelevant samt att Tuva Novotny antingen spelar över eller under.

Mitt uppenbart retoriska svar till detta är naturligtvis att jag gillar serien. Främst för att den försöker kommentera dokusåporna på allvar, utan ironi. Och för att det är hög tid att någon gör just det.

När jag igår tittade på 183 Dagar såg jag helt plötsligt mig själv i TV-soffan framför första säsongen av Expedition Robinson. Det var 1997 och jag skrek av lycka när det stod klart att norrlänningen Kent inte hade vunnit tävlingen. Som om det spelade någon roll. Inför den minnesbilden känner jag just nu tomhet och en inte så liten portion äckel. Därefter undrar jag hur deltagarna själva kände sig efteråt. Tomheten när kändisskapet blåst över. Äcklet inför att ha varit både dyngrak och naken på bästa sändningstid.

183 Dagar verkar våga sig på att sammanfatta hela det dokusåpafenomen som sköljde över oss kring sekelskiftet. Det vilar något anspråksfullt över den ansatsen, och det gillar jag. Dessutom tilltalas jag av det icke-ironiska tilltalet som serien verkar bjuda på. Det känns liksom inte aktuellt att skratta, annat än som försvarsmekanism. För någonstans bakom de förvisso klichéartade karaktärerna skymtar inte bara en uppgörelse med dokusåporna som fenomen, utan även en uppgörelse med ens egen person. Man tvingas se sig själv i spegeln och erkänna att man faktiskt tittade på och lät sig förtrollas av något så urbota billigt.

Det känns helt enkelt som att jag spelade med i dokusåpavågen, att jag är medskyldig och att jag nu tvingas göra avbön genom att uppleva alltihop en gång till. Jag undrar hur ofta de pensionerade dokusåpadeltagarna drabbas av den känslan.

måndag, februari 16, 2009

Om februari

Somliga dagar. Gäsp. Andra dagar. Gäsp.

På tal om den fantastiska omslagsbilden från den tyska tidskriften Schmuck Zum Selber Machen i föregående inlägg, så är den hämtad från tidningsfakta.se, en samlingssajt för tidskrifter. Tyvärr finns det inte omslagsbilder till hela katalogen, men i vissa fall räcker det faktiskt med titeln. Eller vad sägs om följande axplock.

Fastighetsfolket
Ljuskultur
Allt Om Hjälpmedel
Psoriasistidningen
Fotnoten
Destination Helsingborg
25 Beautiful Kitchens
Bergsmannen med Jernkontorets Annaler
ERA (Elektricitetens Rationella Användning)
Nytt Från Revisorn
Caravanbladet

Etcetera.

Jag undrar hur utbudet såg ut innan presstödet dog.

onsdag, februari 11, 2009

Om den tid som lyckligtvis har flytt



För två år sedan flyttade jag till Berlin. I Berlin bor alla unga vuxna i kollektiv. Alla. Inte bara stenkastarvänstern. Så när jag anlände till Berlin för två år sedan bodde jag så klart i olika kollektiv.

Det första kollektivet bodde jag i under en månads tid. En kompis kompis, vi kan kalla honom Tomas från Skåne eftersom han hette Tomas och kom från Skåne, skulle hyra ut sitt rum för han var tvungen att åka hem till Sverige och stämpla upp sin A-kassa. I Berlin gjorde Tomas från Skåne inte ett skit, utan sysselsatte sig istället med att klubba, holka, odla mustasch och äta kebab.

Tomas från Skånes kollektivkompisar var tre till antalet. En statsvetartjej, en ingenjörskille samt en tjej, vi kan kalla henne Anna från Schweiz eftersom hon hette Anna och kom från Schweiz, som försörjde sig genom att sälja halsband som hon gjort av leksaksbilar. Detta gjorde hon via Myspace. Och folk verkade faktiskt köpa.

Nåväl.

Av en rad anledningar skydde jag Anna från Schweiz som pesten. Hon avskydde mig också, mest av den anledningen att jag inte satt ner när jag gjorde nummer ett. Det avskydde hon så mycket att hon en dag satte upp en arg lapp på toaletten, "Sit down!", istället för att helt enkelt säga det till mig. Efter den lappen avskydde jag Anna från Schweiz ännu mer. Därefter flyttade jag ut.

Vad Tomas från Skåne gör nuförtiden är jag inte ett dugg intresserad av veta, men ibland undrar jag vad Anna från Schweiz sysslar med. Framförallt undrar jag om hon läser tidskriften Schmuck zum selber machen, Smycken att göra på egen hand.

För två år sedan flyttade jag alltså till Berlin. Det tänker jag inte göra om.

tisdag, februari 10, 2009

Om svar på tal

Idag var jag på anställningsintervju.

- Ser du dig själv som en optimist?
- Mer som en realistisk cyniker faktiskt.

Jobbet är mitt.