tisdag, februari 17, 2009

Om ett nedslag i forntiden

Utan att ännu ha läst en enda tidning idag förutsätter jag att 183 Dagar, SVT:s nya dramaserie om vad en dokusåpa kan göra med människor, just i detta nu sågas utmed fotknölarna på både höjden och tvären. Det hävdas med all säkerhet att produktionen känns billig och karaktärerna klichéartat platta, att temat både är utspelat och irrelevant samt att Tuva Novotny antingen spelar över eller under.

Mitt uppenbart retoriska svar till detta är naturligtvis att jag gillar serien. Främst för att den försöker kommentera dokusåporna på allvar, utan ironi. Och för att det är hög tid att någon gör just det.

När jag igår tittade på 183 Dagar såg jag helt plötsligt mig själv i TV-soffan framför första säsongen av Expedition Robinson. Det var 1997 och jag skrek av lycka när det stod klart att norrlänningen Kent inte hade vunnit tävlingen. Som om det spelade någon roll. Inför den minnesbilden känner jag just nu tomhet och en inte så liten portion äckel. Därefter undrar jag hur deltagarna själva kände sig efteråt. Tomheten när kändisskapet blåst över. Äcklet inför att ha varit både dyngrak och naken på bästa sändningstid.

183 Dagar verkar våga sig på att sammanfatta hela det dokusåpafenomen som sköljde över oss kring sekelskiftet. Det vilar något anspråksfullt över den ansatsen, och det gillar jag. Dessutom tilltalas jag av det icke-ironiska tilltalet som serien verkar bjuda på. Det känns liksom inte aktuellt att skratta, annat än som försvarsmekanism. För någonstans bakom de förvisso klichéartade karaktärerna skymtar inte bara en uppgörelse med dokusåporna som fenomen, utan även en uppgörelse med ens egen person. Man tvingas se sig själv i spegeln och erkänna att man faktiskt tittade på och lät sig förtrollas av något så urbota billigt.

Det känns helt enkelt som att jag spelade med i dokusåpavågen, att jag är medskyldig och att jag nu tvingas göra avbön genom att uppleva alltihop en gång till. Jag undrar hur ofta de pensionerade dokusåpadeltagarna drabbas av den känslan.

2 kommentarer:

narjagblirstor sa...

Jag gillar också 183 dagar. Fast jag teoretiserar inte lika mycket kring det som du. Därmed inte sagt att jag inte gillar din teori.

Anders sa...

Nä, det är ju inte nödvändigt att teoretisera, men jag var tvungen att definiera för mig själv varför jag mådde så outhärdligt dåligt när jag såg programmet.