lördag, oktober 31, 2009

Om tiden som flydde och det som klamrade sig kvar

Jag tänker väldigt ofta på vad jag gjorde för ett år sedan. Det är ett enkelt sätt att få bekräftat för sig själv att tiden faktiskt rör sig framåt. Eller bakåt, huvudsaken är ju att det rör sig över huvud taget. Oftast kommer jag fram till att jag var en korkad idiot för ett år sedan, en nolla som inte förstod ett enda något och som satte värde på helt fel saker. I samma ögonblick som den tanken formuleras i mitt huvud definierar jag automatiskt mitt nuvarande levnadssätt som överlägset. - Äntligen lever jag i perfekt samklang med allt och alla! Framstegsfetischism kallas det av somliga, den ständiga rörelsen framåt. Eller om det nu var bakåt.

För ett år sedan levde jag i en relation som på skakiga ben tog sig både uppåt och framåt. Mina studier var lika skakiga, men likväl framåtskridande. Ibland brakade dock allting samman. Som tur var fångades både jag, relationen och studierna upp, dels av relationens andra hälft, dels av min föreläsare. Jag minns särskilt ett enstaka tillfälle. Det hade varit en miserabel skoldag, så miserabel att föreläsaren kallade upp mig till sitt rum. Hon frågade hur jag mådde, gav mig en kram och sa att allt skulle bli bra. Vilket det också blev. När jag gick ut från hennes kontor hade jag Glasvegas i hörlurarna. James Allan sjöng om Geraldine, den outtröttliga socialarbetaren i Glasgow som gör allt för dem som hon tar under sina vingar.

When your sparkle evades your soul
I'll be at your side to console
When your standing on the window ledge
I'll talk you back, back from the edge

Och det var precis vad min föreläsare gjorde vid det tillfället - tände något slags ljus i mitt bröst och ledde mig bort från avgrundens rand. Hon blev min Geraldine. Minnesbilder är oberäkneliga och framförallt är de orättvisa. Ett glasklart ögonblick fotograferat på hornhinnan får representera månader och år av liv. Ofta har det fastklistrade minnet väldigt lite att göra med tiden som förflutit. Och så fort man försöker länka samman den frusna minnesbilden med andra saker som skedde ungefär vid samma tidpunkt, då blurras minnet. Blir till allt och intet, till en grå dimma och ett sammelsurium av sådant som kanske var men i vilken ordning hände det och varför? Det är det sällan någon som vet - eller minns. Allt man har att hålla fast vid är dessa ögonblicksåtergivelser. Och de framkallas framför ens ögon gång på gång. Som nu. Och i slutändan måste man också fråga sig huruvida ens dessa sekunder av minnessparad tid är sanna. Personligen är jag inte helt övertygad.

Allt det där som jag pratade om hände emellertid för ett år sedan. Nu är nu, och nu har jag varken relation eller socialarbetande föreläsare att luta mig emot. Och för första gången på länge länge är jag osäker på om mina nuvarande levnadsprinciper är mer autentiska än de jag levde efter för ett år sedan. Kanske var jag inte en sådan ryggradslös nolla ändå. En sådan tanke skrämmer mig, för det innebär kanske att jag är tvättäkta idiot just nu. Bättre eller sämre, det nuvarande är åtminstone något annat. Jag har rört på mig, och rörelsen är ju huvudsaken. Även om det innebär ensamhet.

Full fart framåt. Bakåt.

2 kommentarer:

Kristina sa...

Många svaromål hänger i luften här men jag väljer två. 1. Du är en språklig virtuos Anders. 2. Du har rätt om minnesparaden. Sin historia konstruerar man och rekonstruerar för att allt ska stämma. Som tjuvändring av tal i en ekvation. För att nuet ska kännas meningsfullt försöker man hitta en passande förklaring. Till sakernas tillstånd. Som kan få det att verka som att det har funnits en röd tråd hela tiden. Vilket det aldrig har. Sen förändras nuet och då måste man hitta en ny förklaring till varför det var som det var och blev som det blev - och då kastar man om, stryker lite, tillför lite, och har återigen en förklaring som duger, för en tid. Dock; det är inte ett problem, det är den bästa förmåga man har.

Anders sa...

Jag håller med dig Kristina. Minnet är sannerligen både fantastiskt och förljuget, till och med i det lilla lilla livet. Och så finns det stora stora vetenskapliga teorier som utgår från Den Röda Tråden. Det är mycket märkligt men det verkar ju fungera. Den bästa förmågan vi har.

Och språklig virtuos, det kan du vara själv.