måndag, november 30, 2009

Om hur idrottssverige bedömer sina superstjärnor











Jag är en av dem som slaviskt följer allt som det svenska herrlandslaget i fotboll tar sig för. För sådana personer faller det sig även naturligt att lika slaviskt följa allt som Zlatan Ibrahimovic gör. Därför vet jag - och många med mig - det mesta om medieexpertertisens inställning till Ibrahimovic. Det finns två läger, de som ser Ibrahimovic som en tillgång för svensk idrott i stort, och de som ser honom som någon form av belastning.

Ralf Edström tillhör Ibrahimovics flitigaste och därtill mäktigaste kritiker. Edström är oförglömlig fotbollsidol för idrottsintresserade 40-60-talister i Sverige. Sedan lång tid tillbaka är han förste fotbollsexpert på Radiosporten i P4. Ralf Edströms åsikter har med andra ord alla förutsättningar till att vinna stort genomslag i den svenska idrottssjälen. Han har en bakgrund som nationalidol, han arbetar på Sveriges Radio och han kommenterar skeenden i Sveriges största idrott. Sammantaget gör detta honom till en av Sveriges mest inflytelserika sportkommentatorer alla kategorier.

Igår avgjorde Zlatan Ibrahimovic El Clasico; det prestigeladdade mötet mellan FC Barcelona och Real Madrid. Ett historiskt hatmöte mellan Spaniens största fotbollsklubbar. För trettio år sedan var det till och med ett möte mellan Francos Real Madrid och den katalanska motståndsrörelsen i Barcelona, numera är det bara ett möte mellan huvudstaden och provinsen i Spanien. År 2009 är detta möte likväl världens mest upphaussade och omskrivna fotbollsmatch. Den är att jämställa med en VM-final. I denna gårdagens match gjorde Zlatan Ibrahimovic från Malmö matchens enda mål och Barcelona vann mot Real Madrid med ett mål mot noll.

Till detta har Ralf Edström följande att säga. - "Ta inte i så ni bajsar när ni ska skriva om det". Det är ett uppseendeväckande uttalande men det är inte första gången som Ralf Edström fäller sådana kommentarer om det Ibrahimovic uträttar på fotbollsplanen. I Edströms ögon har Zlatan sällan, för att inte säga: aldrig, varit bra nog. Den långe malmöiten har alltid varit för mycket eller för lite, dribblat för mycket, dribblat för lite, varit för uppkäftig, varit för ödmjuk. Hur Zlatan än har betett sig så har han ständigt haft en klick av mäktiga medieexperter efter sig, experter som alltid ansett att han borde ha gjort allting lite bättre eller åtminstone lite annorlunda. Ralf Edström är det tveklöst mäktigaste ansiktet på denna medieexpertis.

Nu har Zlatan Ibrahimovic avgjort 2009 års största fotbollsmatch och tryckt upp sig själv på hela världens förstasidor. Han har gjort ett mål som kommer ge honom en internationell stjärnstatus som bara Carolina Klüft kan mäta sig med i 2000-talets idrottssverige. En av Sveriges mest inflytelserika sportkommentatorer alla kategorier, Ralf Edström, tycker inte att Zlatans mål är särskilt mycket att hetsa upp sig över. Edström tycker istället att vi ska jämföra Zlatans mål med Fotbolls-VM 1958 då Sverige vann silver. Varför tycker han det? Varför får inte Zlatans prestationer stå för sig själva som historiska och fantastiska?

Och varför är det ingen som jämför Carolina Klüfts sjukampssegrar med Gunder Häggs världsrekordsvit på 1500-5000 meter på 1940-talet eller åtminstone med Anders Gärderuds OS-guld på 3000 meter hinder 1976? Varför behöver inte Carolina Klüfts prestationer stå i skuggan av forna hjältars åstadkommanden? Jag bara undrar. Ralf Edström är tills vidare skyldig mig svaret.


Om språket som sitter i kroppen

Det är intressant med människor som helt uppenbart har förträngt en del av sitt modersmål. Det senaste exemplet som alla känner till är väl hollywoodfruarna som baurrah prruautadäh änglässkah heeijlah daugaurnah. För egen del skulle jag aldrig stå ut med att förlora så mycket mitt modersmål. Jag skulle bli en fattig (fattigare) människa med enbart grunda (grundare) uppfattningar om tillvaron. Tyvärr är det väl något som man upptäcker först när det redan inträffat.

Eftersom jag är en sportfåne lyssnar jag ofta på Radiosporten. Idag blev hoppryttaren Rolf-Göran Bengtsson intervjuad efter en lyckad tävling. Bengtsson har bott utomlands i många år, och det hörs. Nog för att överklasskåningar med ridintresse ofta har en högdragen dialekt, men Rolf-Göran Bengtssons svenska språkmelodi är ju fullständigt världsfrånvänd. Hur står han ut med sig själv? Lyssna här.

Märk särskilt det helfnissiga avsnittet 2,20 in i klippet. Reportern börjar ställa frågor om Bengtssons häst kommer bli trött av allt "betäckande" han måste utföra till våren. "Kan betäckandet vara ett problem inför VM?" undrar reporten, varpå Bengtsson svarar "Eh givetvis eh är det inte optimalt men eh jag tror att förbundet kommer hjälpa till och eh därför kan vi nog eh spara honom från att vara alltför eh aktiv inom betäckningen". Vad Bengtsson säger är alltså att han hoppas att hans häst inte kommer knulla ihjäl sig före VM nästa år. Jaja, nog om det.

Frågan kvarstår alltjämt: Hur står någon ut med att förlora sitt modersmål? Jag tänker på att jag själv inte ens orkade med att bo i Berlin, det var för mycket med språket som jag insåg aldrig skulle sätta sig i kroppen. Men främst tänker jag på alla flyktingar som ofrivilligt och varje dag tvingas sätta sitt modersmål på undantag, ibland för resten av sina liv. Jag förvånas av att så många orkar börja om på nytt. Det hade inte jag orkat. Inte ens om jag vore en glammig hollywoodfru.

onsdag, november 25, 2009

Om omoralen i sportens värld




I dagens GP (25 nov) diskuterar Rebecca Hedin idrottare och deras utvik. Artikeln går ut på att idrottskvinnors lättklädda bilder nedvärderas med motiveringen att den utvikta kvinnan är en dålig förebild. Samtidigt applåderas idrottsmäns lika lättklädda bilder som karriäristiskt smarta. Fotbollsspelarna Josefin Öqvist och Fredrik Ljungberg har exempelvis båda figurerat lättklädda på bild. Öqvists slitzbilder bemöttes med moralisk avsky medan Ljungbergs kalsongreklam bedömdes som ett ekonomiskt genidrag. Vad som sällan nämns är att även Öqvist blev rikare på sina bilder. Hon fick ett fett sponsorkontrakt och är idag en av våra mest kända profiler inom damfotbollen. Det entreprenörskapet är det emellertid ingen som applåderar. En viss skillnad i synen på manligt och kvinnligt utvik kan alltså skönjas. Men det är ju inget nytt.

Nyare och mer intressant är att Mi Sli på bloggen Glitterfittorna nyligen har beskrivit hur män och kvinnor vanligtvis porträtteras i underklädesreklam. Hennes poäng var att män tenderar att stint se in i kameran och därmed bli jämlik med betraktaren, medan kvinnor på olika sätt åmar sig inför kameran och därmed blir till ett objekt för samma betraktare.

Helt utan vidare vetenskapliga föresatser har jag nu tagit på mig uppdraget att jämföra Josefin Öqvists slitzbilder med Fredrik Ljungbergs kalsongbilder utifrån detta kriterium, och tadaa: Ni ser själva här ovan vad jag har funnit. Tilläggas bör att inte alla Öqvists bilder ser ut så här, men du finner knappast någon åmande bild på Ljungberg. Då får du nog googla ganska länge. Vi kan vidare jämföra simmaren Stefan Nystrands Rocky Balboa-bild från Qx med längdhopperskan Erica Johanssons lolitapose från Café. Och tadaa, här nedan ser ni resultatet. Man finner så klart det man söker, men faktum kvarstår: Det är skillnad på bilder och bilder.

måndag, november 23, 2009

Om bloggvarat och den åtråvärda odödligheten

Jag pratade med en av Glitterfittorna i helgen om vad man torgför på sin blogg. Hon berättade att hon hade dubbla känslor inför hon ibland blir väl privat i det hon bloggar. Jag höll med henne, man är ju försiktig med vilken bild av ens Jag som förmedlas. Därefter talade vi om det gigantiska avståndet mellan hur viktig man själv upplever sin blogg vara, jämfört med hur viktig den är för omvärlden.

För man vill ju att ens blogg ska vara betydelsefull, mening genom interaktion liksom. Men för att det ska bli någon interaktion måste blogginlägget antingen naket spegla dig själv, lyckas säga något allmängiltigt om varat och intet, eller argumentera för något genomtänkt som tränger igenom bruset. Uppfyller det skrivna inte något av dessa krav blir det obönhörligen ointressant för alla utom dig själv. Oftast blir det sorgligt nog mer nonsens och navelskåderi än vad det blir interaktion och mening.

När jag tänkte vidare på detta tvingades jag till slut motvilligt erkänna för mig själv att det som hägrar med det skrivna är det fåfänga försöket i att göra sig själv odödlig. Den drömmande landsortsynglingen Ricardo i Videocracy, denna fenomenala dokumentär om Tv-åldern i Italien, personifierade den känslan sällsynt väl. Ricardo framlevde ett tortigt liv på landsbygden men han hade fattat hela grejen: I samma stund som du blir en stjärna blir du också odödlig, du blir åtrådd, får allt serverat och kan göra vad fan du vill. Ingen dålig insikt, särskilt för att komma från en 26-årig lantis som fortfarande bor hemma hos mamma.

Jag bor inte hemma hos mamma, men jag är i allt väsentligt precis som Ricardo i övrigt. Jag är 26 år, ursprungligen lantis, jag framlever ett någorlunda torftigt liv och vill också bli odödlig, vill också bli en stjärna och få allt serverat, kunna göra vad fan jag vill och bli åtrådd för något som inte nödvändigtvis har med min privatperson att göra. TV-åldern är knappast den enda orsaken till att jag hyser denna perverterade föreställning om verkligheten, men föreställningen finns och den sitter djupt.

Håkan Hellström sjöng "Jag kan se mitt liv i tidningsbokstäver men jag kan inte tro att jag fortfarande lever" en gång i tiden. De raderna påminner mig om vad som är det yttersta beviset på att man finns till. - Vetskapen om att jag själv och andra kan se mitt namn i tryckt skrift. Sällan har jag känt mig så levande som när jag hade gjort mål i en fotbollsmatch och såg mitt namn tryckt i lokaltidningen. Jag undrar verkligen varför denna uppfattning om tillvaron lever kvar i mig. Vem lurade i mig att det var allt? Vem lurade i mig att jag kunde (borde!) bli något stort? Efter 26 år har jag fortfarande inte funnit någon eftersträvansvärd samhällsfunktion, annat än den att bli åtrådd per se. Jag vet inte om det är ett misslyckande, men det är under alla omständigheter nedbrytande.

Det finns säkert många vägar att gå om man vill bli en odödlig stjärna. Att skaffa en bloggagenda är en av dem. Att blogga om rekordfyllor, mindervärdeskomplex och kraschade relationer är en annan. Men jag kommer aldrig förmå göra vare sig det ena eller det andra. Det som återstår att förbli a rebel without a cause och i slutändan försona sig med det tvivelaktiga nöjet i att få finnas till i största allmänhet, eller kanske att träffa människor på riktigt istället för att glo på dataskärmen hela dagarna. Kicken, var är den?

onsdag, november 18, 2009

Om den slutgiltiga lösningen på gubbslemmet och tantsnusket

Det pratas en hel del om Cougars, Milfs och Toyboys för närvarande. Ivar formulerade exempelvis en träffsäker analys av dessa företeelser häromdagen. En Cougar/Milf är en attraktiv medelålders kvinna, en puma. En Toyboy är hennes ungefär tjugoåriga älskare, hennes leksak. Bara så vi har begreppen klara för oss. Tidigare i år sändes dokusåpan The Cougar på TV. Den gick ut på att en bunt tjugoåriga killar tävlade om en framgångsrik medelålders kvinnas gunst. De hade chansen att bli hennes toyboy.

Detta ses av somliga som en fingervisning om att jämställdheten mellan könen har tagit ännu ett kliv framåt. - Äntligen är det okej för en medelålders kvinna att leva ut sina sexfantasier! Det som så länge har varit endast män förunnat, att kunna omge sig med betydligt yngre sexpartners, har äntligen kommit kvinnan till del. Och jo, det är så klart ett mått på någon form av jämställdhet, beroende på vilken linjal man använder och vilken del av jämställdheten man önskar mäta.

Jag tillhör emellertid den mänsklighetens skara som vidhåller att age is ususlly more than number, because age usually implies money and power. Ålder betyder ofta (men inte alltid!) erfarenhet, position och pengar. Eller, för att vara frank: Ålder är makt (men inte alltid!), särskilt om två personer ingår en sexuell realtion där den ena personen är i tjugoårsåldern och den andra parten är dubbelt så gammal (men inte alltid! För sista gången). Helst skulle jag kategoriskt vilja kalla dessa relationer för osunda, men det vågar jag inte, för bra exempel finns det alltid. Dessa relationer har emellertid alla förutsättningar till att bli ojämställda eftersom de startar med en ofta uppenbar maktförskjutning till den äldres fördel. För mig är det naturligt att denna maktföskjutning är giltig för båda könen i båda riktningarna. En äldre kvinna som är tillsammans med en yngre man är en lika ojämställd relation som vice versa. Så tycker dock inte alla.

Panelen i dagens P3 Populär (18 nov) var exempelvis inte av den uppfattningen, en panel som bestod av kulturpersonligheterna Johan Rehnsfeldt och Sanna Posti Sjöman. Med argument och uttalanden såsom "Pojkar och yngre män har precis lika stor rätt som unga kvinnor att få ta del av lite suktande seniorblickar" och "Det bästa med detta är ju att det ger upphov till ordet toyboy", försökte de övertyga lyssnarna om att detta var ett tecken i tiden på att cougarfenomenet är liktydigt med jämställdhet. Mig övertygade de inte, för det enda dessa uttalanden säger i min bok är att: Äntligen har unga män samma chans som unga kvinnor att bli hederligt objektifierade och falla offer för sin blåögdhet och sin maktlösa position. So jävvla jämnställt, som Henrik Schyffert uttryckte det.

Mest vågad i sina uttalanden i dagens P3 Populär var alltjämt Sanna Posti Sjöman. När åldersskillnaden mellan Madonna och hennes trettio år yngre pojkvän Jesus Luz kom på tal tyckte hon visserligen att JO det ÄR ju ganska stor åldersskillnad och VAD kan de möjligtvis ha gemensamt MEN
"Det är ju inget extremexempel om man tänker på Hugh Hefner och hans flickvänner."
Ah, härligt argument. Män är trots allt värst, så det är bara män som bör stigmatiseras för sina val av yngre partners. (Märk gärna att detta inte på något vis är menat som ett försvar av ärkegubben Hefner.) Posti Sjöman avslutade sedan med följande kakafoni av grumlig männiksosyn:
"Om unga män får ta del av den här cougareffekten så kanske dom tänker sig för lite extra noga när de själva är medelålders. ... Då är det jämställt."
Detta är så urbota korkat sagt att jag bara måste dra resonemanget till sin yttersta syrliga spets. Unga män (och unga kvinnor) ska alltså helst ge sig in i en någorlunda osund relation direkt efter tonåren, för då blir de brända och avhåller sig därmed från dylika eskapader när de själva är vuxna på riktigt. Med samma logik är det ju lika bra att låta samtliga barn under tio år bli ordentligt sexuellt utnyttjade av prästen på kyrkans barntimma. Gärna en handfull gånger för att riktigt banka in hur de inte ska göra som vuxna. Så förekommer vi våra framtida problem med både gubbslem och tantsnusk, och det framtida Sverige ges en ärlig chans att förbli so jävvla jämnställt.

Om byråkratin så som vi känner den

För en tid sedan började jag jobba extra på ett inkassobolag. Arbetet går ut på att jag sitter i telefon och svarar på människors frågor om deras obetalda räkningar. Ända sedan första arbetsdagen har jag velat fram och tillbaka i hur jag ska förhålla mig till detta arbete. Ja, jag jobbar åt den mörka sidan, det är jobbigt. Men det gör Ikeas lagerarbetare och Intersports skosäljare också. Själadödande arbeten kan bryta ner folk från olika håll. Som inkassoanställd tvingas jag rättfärdiga min inkomst moraliskt, både för mig själv och gentemot andra. Det senare tvingas varken Ikeas lagerarbetare eller Intersports skosäljare göra. Jag vet detta, för jag har själv jobbat där.

Det går emellertid inte att bortse från faktum: För varje dag som jag vistas på inkassokontoret känner jag en växande olust inför hela det spektakel som jag tvingas delta i. Detta har inte särskilt mycket att göra med folks åsikter om mitt jobb. Däremot har jag fått en inblick i hur byråkrati fungerar i praktiken, och det är inte en särskilt uppmuntrande horisont att blicka ut mot.

Ett inkassokrav börjar med att ett företag anser att du som enskild har underlåtit att betala en räkning. Företaget är alltid större än vad du är. Du ringer sedan till inkassobolaget för att få information om denna påstått obetalda räkning. Inkassobolaget är alltid större än vad du är. Med lite otur hinner din räkning gå vidare till Kronofogden utan att du hunnit blinka. Kronofogden är alltid större än vad du är. Där sitter du alltså, fastklämd mellan ett företag, ett inkassobolag och en kronofogde. Tre jättar mot lilla du, och du som bara råkat betala en räkning till fel konto.

Från och med nu kommer du alltid att mötas av svaret "Jag vet inte" när du ringer någon av jättarna och undrar något. Huvudregeln är att det alltid är någon annan instans som vet. Människan på andra sidan luren kommer därför att hänvisa dig till någon av de andra jättarna. Och det värsta är att du får höra sanningen för människan på andra sidan luren vet inte, har inte en aning, hon är lika hjälplöst maktlös som du är. Den enda skillnaden är att hon står på de storas sida, men det gör inte du, för du är den enskilde och du har betalat en räkning till fel konto.

Hur går det med min Process? frågade Josef K.. Något svar fick han aldrig, trots att han frågade väldigt många gånger. Ingen visste vad han hade gjort, ingen visste vem som hade häktat honom, ingen visste hur han kunde svära sig fri. När jag sitter på inkassojobbet och svarar på folks frågor kan jag oftast bara svara att jag inte vet, och människan på andra sidan luren kommer tro att jag håller inne med information. Det gör jag inte, jag råkar bara inte veta. Människan på andra sidan luren kommer fråga om hon kan göra något för att stoppa processen eller om hon hade kunnat göra något förut för att undvika allt detta, och jag kan bara svara att jag inte vet, att det beror på, att varje process är den andra olik. Men huruvida varje process är unik eller inte vet jag egentligen ingenting om; jag har ju aldrig sett slutet på någon process, för det är alltid någon annan som bestämmer hur det ska gå, och jag vet inte vem som bestämmer.

När jag sedan går hem från inkassokontoret brukar jag tänka på Josef K. och hans öde, och sedan på mig själv och mitt eget.

tisdag, november 10, 2009

Om ointresset för ny musik

Musikjournalisten Lennart Persson avled 18 maj 2009. Detta gick upp för mig först 9 november samma år. I anslutning till detta: Är det någon där ute som upplever ett successivt avtagande intresse för ny musik? Någon mer än jag, alltså. Jag tänkte väl det.

Anledningarna till att jag en gång älskade popmusik över allt annat var tre. 1) Jag kunde stapla den på hög i cd-hyllan. 2) Den räddade livet på mig ett par tre gånger. 3) Jag kunde läsa om den i tidskrifter och böcker. Nu är cd-skivan död, lever gör jag ändå, och tidskrifterna slutade jag intressera mig för under den period då jag bodde i Berlin. För där fanns det riktiga livet; muren, kriget och storstaden. Popmusik tedde sig plötsligt ointressant, till och med när jag var full. Sedan jag kom hem Berlin är jag följaktligen mer intresserad av annat än remixer. Lugn och ro exempelvis. Var det någon mer som kände likadant? undrade jag.

Tidskrifterna och musikkritiken var som sagt en stor del av mitt musiklyssnande, kanske den enskilt viktigaste delen. I Lennart Perssons värld var själva musiklyssnandet mycket viktigare än vad det någonsin kommer bli för mig. Jag har svårt att förstå hur han orkade hålla liv i den elden, men det är beundransvärt att han gjorde det. Att jag snubblade över nyheten om hans död ett halvår i efterhand är inget annat än ett handfast bevis på mitt numera brinnande ointresse för ny musik. Och symbolvärdet i att jag upptäckte detta 9 november 2009, på dagen tjugo år efter Berlinmurens fall, är naturligtvis stort. Det kändes som en bra dag att lämna saker bakom sig. Förlåt, Lennart.


måndag, november 02, 2009

Om en återkommande önskan som alltid nästan infrias

Jag känner en intensiv lust till att sammanfatta hela världens jävligheter med några få ord i en enda mening. Det gick nog inte vägen den här gången heller, men ack så nära det var!