måndag, november 23, 2009

Om bloggvarat och den åtråvärda odödligheten

Jag pratade med en av Glitterfittorna i helgen om vad man torgför på sin blogg. Hon berättade att hon hade dubbla känslor inför hon ibland blir väl privat i det hon bloggar. Jag höll med henne, man är ju försiktig med vilken bild av ens Jag som förmedlas. Därefter talade vi om det gigantiska avståndet mellan hur viktig man själv upplever sin blogg vara, jämfört med hur viktig den är för omvärlden.

För man vill ju att ens blogg ska vara betydelsefull, mening genom interaktion liksom. Men för att det ska bli någon interaktion måste blogginlägget antingen naket spegla dig själv, lyckas säga något allmängiltigt om varat och intet, eller argumentera för något genomtänkt som tränger igenom bruset. Uppfyller det skrivna inte något av dessa krav blir det obönhörligen ointressant för alla utom dig själv. Oftast blir det sorgligt nog mer nonsens och navelskåderi än vad det blir interaktion och mening.

När jag tänkte vidare på detta tvingades jag till slut motvilligt erkänna för mig själv att det som hägrar med det skrivna är det fåfänga försöket i att göra sig själv odödlig. Den drömmande landsortsynglingen Ricardo i Videocracy, denna fenomenala dokumentär om Tv-åldern i Italien, personifierade den känslan sällsynt väl. Ricardo framlevde ett tortigt liv på landsbygden men han hade fattat hela grejen: I samma stund som du blir en stjärna blir du också odödlig, du blir åtrådd, får allt serverat och kan göra vad fan du vill. Ingen dålig insikt, särskilt för att komma från en 26-årig lantis som fortfarande bor hemma hos mamma.

Jag bor inte hemma hos mamma, men jag är i allt väsentligt precis som Ricardo i övrigt. Jag är 26 år, ursprungligen lantis, jag framlever ett någorlunda torftigt liv och vill också bli odödlig, vill också bli en stjärna och få allt serverat, kunna göra vad fan jag vill och bli åtrådd för något som inte nödvändigtvis har med min privatperson att göra. TV-åldern är knappast den enda orsaken till att jag hyser denna perverterade föreställning om verkligheten, men föreställningen finns och den sitter djupt.

Håkan Hellström sjöng "Jag kan se mitt liv i tidningsbokstäver men jag kan inte tro att jag fortfarande lever" en gång i tiden. De raderna påminner mig om vad som är det yttersta beviset på att man finns till. - Vetskapen om att jag själv och andra kan se mitt namn i tryckt skrift. Sällan har jag känt mig så levande som när jag hade gjort mål i en fotbollsmatch och såg mitt namn tryckt i lokaltidningen. Jag undrar verkligen varför denna uppfattning om tillvaron lever kvar i mig. Vem lurade i mig att det var allt? Vem lurade i mig att jag kunde (borde!) bli något stort? Efter 26 år har jag fortfarande inte funnit någon eftersträvansvärd samhällsfunktion, annat än den att bli åtrådd per se. Jag vet inte om det är ett misslyckande, men det är under alla omständigheter nedbrytande.

Det finns säkert många vägar att gå om man vill bli en odödlig stjärna. Att skaffa en bloggagenda är en av dem. Att blogga om rekordfyllor, mindervärdeskomplex och kraschade relationer är en annan. Men jag kommer aldrig förmå göra vare sig det ena eller det andra. Det som återstår att förbli a rebel without a cause och i slutändan försona sig med det tvivelaktiga nöjet i att få finnas till i största allmänhet, eller kanske att träffa människor på riktigt istället för att glo på dataskärmen hela dagarna. Kicken, var är den?

12 kommentarer:

Mi Sli sa...

Och om vi alla ändå pratar i mun på varandra och ingen egentligen har någon betydelse för någon annan än sig själv, så kan vi egentligen fortsätta outa vårt inre på bloggarna utan problem?

Vad hade Goffman sagt liksom??

Jag förstår vad Kristina menar med att den ultimata friheten kan vara den att inte längre önska sig bli ihågkommen (eller bli totalt bortglömd, inte lämna några som helst spår). Men ibland undrar man vad som ska till för att sluta undra varför man finns till.

Ack, denna existensiella ångest

Anders sa...

Ja, ack, denna existensiella ångest!

Din poäng är så klart stor. - Det är ju ändå ingen som lyssnar! Fisen i rymden varken hörs eller syns. Ändå är det något håller en tillbaka från att skriva dagbok som Lars Norén.

Och det är så skönt att få teoretiska muskler till något som man tidigare mest har känt på sig, tack för det namnet. Goffman verkar ju ha ägnat halva sitt liv åt något som jag brottas med varje dag.

Det förefaller hur som helst oftare vara viktigare att skapa bilden av sig själv än att helt sudda ut den. Tanken på ett komplett försvinnande är fantastisk och fascinerande, men den fungerar också bäst som tanke, inte som realitet. Eller?

Kristina sa...

Måste naturligtvis, motvilligt, medge att det inte är en realitet. There is no such thing as spårlöst försvinnande, inte i någon existentiell mening. Men som livslögn och huvudkudde fungerar tanken på försvinnandet utmärkt

Förlikningen med sin egen obetydlighet är ju den _enda_ lösningen på den existentiella ångesten. Ångesten uppstår i kölvattnet av att ha tillskrivit sig själv och sin handling för stor betydelse. Såväl under som efter sin livstid. Om man då istället slår sig till ro med tanken att tiden kommer sopa undan, inte allt men låt oss säga det mesta, av allt som har varit jag. Att jag inte kommer bli ihågkommen. Då blir bördan mindre. Då behöver jag inte regissera mitt liv så hårt. Då har mitt liv inte publik. Då gör jag som jag vill. Då kan jag titta på Rena Rama Rolf-klipp på youtube hela natten. (It's funny because it's true)

Mi Sli sa...

Jag tror du har helt rätt Kristina. Camus lärde oss något om världens vänliga I-don't-give-a-fuck-about-you. Frågan är om vi kan leva som vi vill?

Den enorma ångesten över att inte sedd måste ju vara västvärldens aber nr. 1. Jag menar, vad hade populärkulturen varit utan??? (jag vet att ni är less på vampyranalyser, men jag tror att det är där vi har nyckeln till Twilightsuccén: grå, vanlig highschooltjej blir sedd av het kille tillika vampyr)

Hela logiken med seendet är väl också att om jag har publik så existerar jag. Kanske är det precis det som är läskigt med utlämnande blogginlägg.

Snacka om aktiv passivitet.

Aj, detta inspirerade mig till blogginlägg om seendet och att bli sedd. Jag som måste jobba!

Anders sa...

Skriver rent allmänt under på önskan om att bli sedd och tesen jag har publik, alltså finns jag. Jag vet inte om jag gillar den, men jag måste erkänna den.

Kristina: Jag håller mig dig om att försvinnandet är utmärkt just som tanke. Däremot förstår jag inte riktigt resten av det hela. Menar du att människans slutgiltiga önskan består i att enbart göra saker som i någon mening är publikt pinsamma? (Typ Rena rama Rolf-klipp). Eller menar du bara att människan strävar efter att äntligen få göra det som är meningslöst? (Typ Rena rama Rolf-klipp). Jag är skeptisk. Obetydligheten och meningslösheten ger också upphov till ångset.

Angående vampyrer och att bli sedd Mi Sli: Bra poäng, tar mig rätten att hårddra: Måste personen som åtrår en också besitta superkrafter (typ vara en vampyr)? Är det i så fall därför som killar inte verkar ha något vampyrbehov; killar tillskriver ju tjejer superkrafter i största allmänhet (piedestal, väsen)?

*sjukt nöjd med denna analys*

Kristina sa...

Haha, vampyranalyserna är helgjutna. "Jag är en vampyr" blir plötsligt en vädligt autentisk fras. För en kvinna. Bildigt talat.

Och Anders: Nej! Stopp där. Jag menar naturligtvis inte att människans slutgiltiga önskan är att slippa utvecklas, stimuleras, att slippa vision eller ambition. Tvärtom. Det är just fokuset på vår egen person som är problemet. Det narcissistiska fokuset på det vi gör, det vi är, det vi skapar. När vi tillmäter det för stor betydelse så kommer det en börda med det och en otillräcklighet.

Riktar man fokuset från sig själv och mot världen, mot det som utvecklar och stimulerar, och bara finner sig i att man snart är glömd. Då slipper man också känslan av otillräcklighet och av misslyckandet. Då slutar livet vara nåt jävla förtroendeuppdrag. Då kan jag slösa tid på intet, om jag vill, låt Rolf stå symbol för det. Most of us, most of the time kommer ju emellertid ägna tiden åt sånt vi finner viktigt. För att vi vill. Men vi hade lika gärna kunnat skita i det, för ingen tittarstorm kan storma, för mitt liv är inget tv-program.

(Den som anmärker på ett buddhistiskt komplex i mitt resonemang ska dö)

Kristina sa...

Tillägg: Sofias fråga "Frågan är om vi kan leva som vi vill?" är ett uppenbart problem i obetydlighetstanken. Om vi ska glömmas knall fall när vi dör måste det ju vara rätt högt i tak för ren idioti. Svaret måste väl vara att väl här, i livet, påverkar vi i allra högsta grad varandra. Det medför en hel del förpliktelser i nuet. Och just att lyfta blicken från sig själv och mot omvärlden bör väl förhoppningsvis leda till empati och medmänsklighet. Men att tro att nån ska minnas en för ens stora hjärta, det kan man ju fetglömma.

Agnes sa...

Jag tar din passus om bloggämnen du inte förmår som en direkt pik. Jag är så viktig, min blogg är så viktig etc.

Mi Sli sa...

HA HA HA! Fint att du är nöjd med din analys Anders! Och behovet av superkrafter, lite som jag försökte nå igår, kan ha och göra med dubbelheten i den heterosexuella åtrån kvinnor känner mot män. Vi har moved on från ett traditionellt ideal, ändå attraheras vi av den och kan lösa denna konflikt genom att åtrå övernaturliga (maskulina) väsen.

*Känner att jag snart gör ned mig av intellektuell självgodhet*

Och Kristina: exakt min tanke bakom min fråga, även i detta har jag svårt Camus-komplex. Lyssnade just på ett radiosamtal om Främlingen. Kände att mitt mål med livet är att vara med i ett sånt samtal.

Nej, vad säger jag, återigen spökar önskan om att bli ihågkommen. Mitt liv är inget radioprogram.

Om jag odlar ett stort hjärta kan jag trivas med mig själv i nuet.

Anders sa...

Agnes: Nej, det var verkligen ingen pik, även om jag nu inser att det kan uppfattas så.

Kristina: Okej, jag förstår och jag håller med. Ska nu läsa Camus och hålla käften tills jag har läst klart. Sen ska jag formulera något åtminstone hälften så slipat som du just gjorde.

Sofia: HA HA! Jag vet inte om jag vill vara en heterosexuell man när vampyrsamhället kommer till stan for real. Kanske ligger det något i ditt resonemang, jag vet inte. Jag veeet inte! Men det känns smart tänkt.

Jag ska också odla ett större hjärta. Och sedan sluta ha ångest över att jag inte ägnar mig åt fler aktiviteter som innebär utveckling.

Ivar sa...

Mycket bra skrivet. Visst är det svårt att finna sig i att bestå av samma grå massa som allt annat och inte det utlovade stjärnstoffet. Pratade mycket om sånt här idag med nära vän. I "Trollkarlen från övärlden" av Ursula LeGuin vill huvudkaraktären bli den bäste av alla magiker och lägger därför en mäktig besvärjelse som på grund av sin svårighetsgrad slår fel. Hans skugga attackerar honom vilekt orsakar djupa ärr och han går sedan genom en stor del av sitt liv utan sin skugga, som dock jagar honom ibland. Det är först i slutet av boken som HAN söker upp skuggan och förmår den att återigen bli en del av honom.

Vet inte varför, men kom att tänka på det.

Anders sa...

Ivar: En mycket fin och passande metafor. Det känns fruktansvärt att tvingas bli jagad av sin egen skugga, bara för att man en enda gång i tiden överskattade sin egen förmåga. Tidiga val får alldeles för stor betydelse.