onsdag, november 18, 2009

Om byråkratin så som vi känner den

För en tid sedan började jag jobba extra på ett inkassobolag. Arbetet går ut på att jag sitter i telefon och svarar på människors frågor om deras obetalda räkningar. Ända sedan första arbetsdagen har jag velat fram och tillbaka i hur jag ska förhålla mig till detta arbete. Ja, jag jobbar åt den mörka sidan, det är jobbigt. Men det gör Ikeas lagerarbetare och Intersports skosäljare också. Själadödande arbeten kan bryta ner folk från olika håll. Som inkassoanställd tvingas jag rättfärdiga min inkomst moraliskt, både för mig själv och gentemot andra. Det senare tvingas varken Ikeas lagerarbetare eller Intersports skosäljare göra. Jag vet detta, för jag har själv jobbat där.

Det går emellertid inte att bortse från faktum: För varje dag som jag vistas på inkassokontoret känner jag en växande olust inför hela det spektakel som jag tvingas delta i. Detta har inte särskilt mycket att göra med folks åsikter om mitt jobb. Däremot har jag fått en inblick i hur byråkrati fungerar i praktiken, och det är inte en särskilt uppmuntrande horisont att blicka ut mot.

Ett inkassokrav börjar med att ett företag anser att du som enskild har underlåtit att betala en räkning. Företaget är alltid större än vad du är. Du ringer sedan till inkassobolaget för att få information om denna påstått obetalda räkning. Inkassobolaget är alltid större än vad du är. Med lite otur hinner din räkning gå vidare till Kronofogden utan att du hunnit blinka. Kronofogden är alltid större än vad du är. Där sitter du alltså, fastklämd mellan ett företag, ett inkassobolag och en kronofogde. Tre jättar mot lilla du, och du som bara råkat betala en räkning till fel konto.

Från och med nu kommer du alltid att mötas av svaret "Jag vet inte" när du ringer någon av jättarna och undrar något. Huvudregeln är att det alltid är någon annan instans som vet. Människan på andra sidan luren kommer därför att hänvisa dig till någon av de andra jättarna. Och det värsta är att du får höra sanningen för människan på andra sidan luren vet inte, har inte en aning, hon är lika hjälplöst maktlös som du är. Den enda skillnaden är att hon står på de storas sida, men det gör inte du, för du är den enskilde och du har betalat en räkning till fel konto.

Hur går det med min Process? frågade Josef K.. Något svar fick han aldrig, trots att han frågade väldigt många gånger. Ingen visste vad han hade gjort, ingen visste vem som hade häktat honom, ingen visste hur han kunde svära sig fri. När jag sitter på inkassojobbet och svarar på folks frågor kan jag oftast bara svara att jag inte vet, och människan på andra sidan luren kommer tro att jag håller inne med information. Det gör jag inte, jag råkar bara inte veta. Människan på andra sidan luren kommer fråga om hon kan göra något för att stoppa processen eller om hon hade kunnat göra något förut för att undvika allt detta, och jag kan bara svara att jag inte vet, att det beror på, att varje process är den andra olik. Men huruvida varje process är unik eller inte vet jag egentligen ingenting om; jag har ju aldrig sett slutet på någon process, för det är alltid någon annan som bestämmer hur det ska gå, och jag vet inte vem som bestämmer.

När jag sedan går hem från inkassokontoret brukar jag tänka på Josef K. och hans öde, och sedan på mig själv och mitt eget.

6 kommentarer:

Anders sa...

Bra inlägg. Lätt ångestgivande, förvisso, men bra likväl. Tack!

("Anders hade inte heller så roligt.")

Anders sa...

Tack! Intressant att det var ångestframkallande. Om jag har tur övertar du nu en del av min ångest. Du är välkommen att skicka tillbaka lite, eller ännu hellre: Skicka den vidare, hela världen måste bli varskodd!

("Någon måste ha förrått Anders")

Anders sa...

Haha. Jag förklarade för ett tag sedan för en viss person att det finns få saker som får mig så illa till mods som att behöva interagera med myndigheter, institutioner och kundservicetelefoner.

Då kanske du kan förstå min reaktion.

Anders sa...

Håller med. Jag drar mig också för att tala med den ansiktslösa överheten, den är svår att handskas med. Nu har jag dock tillhört den ansiktslösa överheten så länge och på så många olika vis att mitt motstånd har avtagit.

Den enda utvägen verkar alltså vara att tillhöra den mörka sidan. Hur känner du dig inför denna tes? Muntrare?

Agnes sa...

Anders Johansson: Du valde väl ändå förvaltningsprogrammet för att få tillhöra den mörka sidan och samtidigt uppbära en hygglig tjänstemannalön? Eller?

Anders sa...

Agnes: Jag valde Förvaltningsprogrammet eftersom det gav mig en anledning att flytta till Göteborg, Håkan Hellströms hemstad. I nuläget känns dock din analys av läget mer relevant än vad jag har lust att erkänna.