måndag, november 30, 2009

Om språket som sitter i kroppen

Det är intressant med människor som helt uppenbart har förträngt en del av sitt modersmål. Det senaste exemplet som alla känner till är väl hollywoodfruarna som baurrah prruautadäh änglässkah heeijlah daugaurnah. För egen del skulle jag aldrig stå ut med att förlora så mycket mitt modersmål. Jag skulle bli en fattig (fattigare) människa med enbart grunda (grundare) uppfattningar om tillvaron. Tyvärr är det väl något som man upptäcker först när det redan inträffat.

Eftersom jag är en sportfåne lyssnar jag ofta på Radiosporten. Idag blev hoppryttaren Rolf-Göran Bengtsson intervjuad efter en lyckad tävling. Bengtsson har bott utomlands i många år, och det hörs. Nog för att överklasskåningar med ridintresse ofta har en högdragen dialekt, men Rolf-Göran Bengtssons svenska språkmelodi är ju fullständigt världsfrånvänd. Hur står han ut med sig själv? Lyssna här.

Märk särskilt det helfnissiga avsnittet 2,20 in i klippet. Reportern börjar ställa frågor om Bengtssons häst kommer bli trött av allt "betäckande" han måste utföra till våren. "Kan betäckandet vara ett problem inför VM?" undrar reporten, varpå Bengtsson svarar "Eh givetvis eh är det inte optimalt men eh jag tror att förbundet kommer hjälpa till och eh därför kan vi nog eh spara honom från att vara alltför eh aktiv inom betäckningen". Vad Bengtsson säger är alltså att han hoppas att hans häst inte kommer knulla ihjäl sig före VM nästa år. Jaja, nog om det.

Frågan kvarstår alltjämt: Hur står någon ut med att förlora sitt modersmål? Jag tänker på att jag själv inte ens orkade med att bo i Berlin, det var för mycket med språket som jag insåg aldrig skulle sätta sig i kroppen. Men främst tänker jag på alla flyktingar som ofrivilligt och varje dag tvingas sätta sitt modersmål på undantag, ibland för resten av sina liv. Jag förvånas av att så många orkar börja om på nytt. Det hade inte jag orkat. Inte ens om jag vore en glammig hollywoodfru.

11 kommentarer:

Daniel sa...

Han låter som Fredrik Ljungberg.

Anders sa...

Daniel: Ja, nästan, men inte riktigt tycker jag. Jag youtubade faktiskt intervjuer med Ljungberg inatt när jag skrev detta, men Ljungberg är hallänning forevah and evah-evah.

Niklas Lidström däremot är en riktig schizofrenic vill jag minnas. Hittade dock inga svenska intervjuer med honom. Leta åt mig!

Daniel sa...

Det kan vara så att han påminner om Ljungberg för den ständiga tvekan i svaren.

Anders sa...

Haha, ehh, jaa, eehh, oneeeehkligehhhhen.

Anders sa...

Jag var i Taiwan i ett halvår för något år eller två sedan (rolig mening). Jag pratade i princip ingen svenska på ungefär fyra månader (men mycket engelska och ganska halvmycket kinesiska), tills jag ringde hem och skulle börja prata. Då kändes orden obekväma och konstiga i munnen på mig. Min mor sa att jag lät lite konstig, som en ny dialekt. Det gick över ganska fort efter att jag kommit hem, men det fanns där. Sjukt vad fort det går.

Anders sa...

Anders: Det låter helt fruktansvärt, men är samtidigt ett intressant fenomen. Ett nytt språk innebär att man får en ny dimension till sin person. Det blir dock konstigt när den nya dimensionen plötsligt har tagit överhanden. Då finns det inte mycket kvar av det som är Jag.

Anders sa...

"För något år eller två sedan". Tihi.

Bea sa...

Jag bor i Geneve och pratar inte bara engelska och franska hela dagarna, utan har även ett jobb som jag aldrig riktigt har gjort pà svenska.

Jag har en helt sjukt dàlig svensk vokabulär när det kommer till säkerhetspolitik och stammar fram hackiga svengelska meningar med konstiga ordval som "NATO funderar pà att uppbygga ett större framework för deras säkerhetsoperationer". Och jag skäms ihjäl och màste ursäkta mig för de stackars svenskar som màste lyssna pà när jag pratar. Men à andra sidan sà försökte jag i en halvtimme under en brinnande hockeymatch klura ut vad ordet "sargspel" egentligen heter pà engelska. Istället för att vara asbra pà tre spràk är jag ganska värdelös pà alla tre.

Anders sa...

Bea, vad roligt! Jag glömmer aldrig FN och jag, aldrig!

Mycket intressant språkvardag där. Jag är imponerad av att du kan och orkar. Inbillar mig att man får en sjukt skillad hjärna av att dagligen hålla liv i tre språk. Men priset för det är väl som du säger, att KÄNNA SIG värdelös hela tiden, att KÄNNA att man hade kunnat vara övergrym om man bara fick göra allt och säga allt på RÄTT språk.

Bea sa...

Vänta bara, i januari kan FN och jag komma tillbaka. Byter troligen jobb igen om en mànad och gàr fràn att vara en deprimerad researcher fastkedjad vid datorn till att àterigen snurra runt i FN's korridorer. Dà kanske jag har nàgot att skriva om igen...

Anders sa...

Jajaja! Hoppas hoppas det blir så, det vore sjukt roligt. Jag älskar betraktelser från maktens korridorer!